Från Istorps prästgård:
Om man ger sig in på släktforskning tar man alltid en risk. Man kan upptäcka sådant man inte väntat sig. De vördade förfäderna var människor av kött och blod. De hade verkligen sina olika sidor.
Nyligen kom jag att läsa ett brev som min farmors mormor Eva Vult von Steijern skrev till sin syster Kerstin, som förutom allt annat också så småningom skulle bli svärmor till prosten Anders Block i Örby. Men det visste hon inte då.
Brevet är daterat den 26 mars 1839. Det har tydligen varit så uppseendeväckande att det blivit kopierat och bevarat på flera olika håll. När jag nu letar i mina gömmor visar det sig nämligen att jag redan förut hade det i min ägo i inte mindre än tre exemplar, utskrivna på maskin med karbonpapper emellan. Men om jag inte hade fått kontakt med en avlägsen släkting genom det märkliga Internet skulle det fortfarande ha legat kvar bland alla andra olästa papper.
Nu kom i stället skandalbrevet under mina ögon via e-post. Det satte igång många tankar. Märkligt att tänka sig att det enda som finns kvar efter min farmors mormor är ett brev som absolut inte var avsett för allmänheten! Tänk om hon vetat att det 162 år senare skulle mångfaldigas i Gräns-Posten, om än något censurerat! Med tiden förvandlas skandalerna till historia.
Eva börjar med att skildra bröllopet som ägt rum den 8 mars mellan systrarnas broder Henrik och Emma Tisell på Hättorps bruk i norra Östergötland. Kerstin hade inte haft tillfälle att vara med. Hon var hemma i Småland hos Sparre och sina många barn. I stället fick hon nöja sig med denna livfulla skildring, som jag här ger några glimtar ur:
”Som gästerna var tidigt bjudna blef det lite trögt till vigseln var försiggången. Sedan blef det rätt muntert. ----- Alla deras grannar voro bjudna på kaffe, the och souper, efter vigseln serverades man med konfekturer, glaces, sylter och drickvaror alldeles öfverflödigt. Så kom soupén bestående av kokta ägg i gelé med kroketter af Kalf, Buljong, skinka med Äpple Pudding, Stor Pastej på Kalkon, Blancmagé-Pudding, Hjärpar. Glace, Krokan, Bakelser, Gelé Confekt, Russin-Mandel. Dricksvaror rysligt af alla sorter. Sedan dansades kronan af bruden, jag spelade. Therese och mamsell Louise fick den var sin gång, som jag tror så betydde det endast för båda att de voro värdinnor. Louise är mellan 40 och 50 år och under bröllopet var Therese allt för mycket ……… för att hon skulle narra till sig en sådan krona som Emmas, ty jag såg knappt värre, hon skrek och väsnades och kysste hvem som stod i vägen, men tyst för all del därmed.”
Det var själva bröllopsdagen. Men nästa dag fortsatte övningarna. Då var det stor middag för de tillresande bröllopsgästerna: ”Middagen bestod af Ostron, färsk Bringa med gröna ärter garnerad med pastejdeg, Buljong, späckat Kalflår med Kapris, Glace-Pudding, Kalkon, bakelser, Gelé och desserter som på bröllopsdagen med tillägg af apelsiner och renetter, som jag då glömde att nämna. Den dagen dracks der för mycket ty utom Hindrik som aldrig dricker och Tisell som ej var rätt rask så var alla fulla utan undantag fast mer eller mindre, större delen kunde ej gå. Den värsta af alla var dock …….
Då vi nu suttit i flera timmar vid bordet för att höra både vackra, mindre vackra och löjliga tal och se dem dricka alldeles kopiöst, först viner af alla de slag och sedan bålar, så fick vi föra våra herrar till förmaket der nya bålar stodo färdiga att fullborda hvad så skön grund lades till vid bordet. Kerstin kan väl tänka sig så roligt detta var för damerna en del som ej var vanda vid lättsinne i tal och fasoner. Och under allt detta dansade ungdomen oupphörligt. Ungherrarna bar sitt rus bättre än de äldre. Emellanåt sjöngs eller skrålades der duetter, trior och qvartetter, allt för att animera att dricka mer. Så tillbringades dagen och till och med mamma trodde sig aldrig ha skrattat mer.”
Sedan åkte sällskapet på bal hos landshövdingen i Linköping, där man dansade till klockan 5 på morgonen. Därefter ytterligare baler. Om en av dem skriver Eva: ”Landshöfdingskans ledsamma ton verkade der intet ty ingen gjorde affär af henne och der var obegripligt roligt. Der dansades till 6 och Kerstin kan väl tänka sig att jag valsade sju valser och en cotillon, 14 francaiser och 2 angläser, har Kerstin hört värre? Roligare har jag aldrig haft.” Dagen därpå ännu en middag, ”så vi var åter i rummel”.
Så levde alltså min farmors mormors familj. Hur orkade dem hålla på med sådant festande? Det är svårt att fatta. Men ännu svårare att begripa hur detta stämmer överens med livsföringen i nästa generation. Inte kan jag tänka mig att min pappas morföräldrar levde på samma sätt.
I min ägo har jag en praktbokhylla, som hängde i deras hem i hörnet av Oxtorgsgatan och Malmskillnadsgatan i Stockholm. Den är fylld med sådana böcker de satte särskilt värde på, de böcker som skulle synas när det kom gäster.
I en sådan hylla skulle man vänta sig att finna med hyllan samtida litteratur av de franska upplysningsförfattare som hyllade förnuftet och gycklade med kyrkan. Man skulle ha kunnat finna verk av de s.k. encyklopedisterna blandade med lättsamma romaner, den tidens motsvarigheter till ”Rederiet” och ”Baren”.
Kastar man en hastig blick på bokryggarna ser det först ut så. Hyllorna är fyllda av påkostade band med mycket guld på ryggarna. Men tittar man närmare efter, möts man av en helt annan anda.
På den lilla hyllan höst upp ligger en tjock bibel, inbunden i helfranskt band med spännen, där pärmarnas insidor och motsatta sidor är klädda med gyllenläder. Det är en bokbinderikonst, som är avsedd att hylla Guds ord.
Därunder kommer en hylla med ”enklare” halvfranska band. Där finns Shakespeares dramer i svensk översättning, en läkarbok samt några danska böcker: dikter av Paludan-Müller och historiska dramer av Ingemann, författaren till ”Härlig är jorden”. De danska böckerna var förmodligen en gåva från en bror till farmors mor, som varit med och kämpat mot preussarna vid Dybböls skansar 1864.
Den nedersta hyllan är den längsta. Den är fylld av helfranska band, alltså band som är helt bundna i skinn. Där finns Sveriges rikes lag, pappas morfar var nämligen jurist. Där finns vidare ett konstlexikon, han var också konstintresserad. Men för övrigt finns där bara uppbyggelselitteratur: Bålds passionsbetraktelser, Arndts ”Sanna kristendom”, psalmboken. På mitten finns de verkliga praktbanden, nämligen inbundna årgångar av ”Pietisten”, en tidning som den store väckelsepredikanten Carl Olof Rosenius gav ut och som på sin tid hade större upplaga än Aftonbladet.
Denna bokhylla vittnar om inget mindre än en andlig revolution. Vad som måste ha hänt är att väckelsen kom in i deras liv. I stället för att delta i Stockholms nöjesliv har pappas morföräldrar suttit hemma och haft högläsning ur Pietisten med Rosenius betraktelser. Förmodligen hade de fått nog av den tidigare generationens rumlande.
Kan något liknande hända i vår tid? Förutsättningarna finns. Många kastar sig ut i ett hysteriskt nöjesliv som inte ger mer än tillfällig lindring, medan alltfler desillusionerade människor börjar fråga sig varför de egentligen lever. Är livets mening att bli utbränd? Höstens terrorhändelser har medverkat till att de viktiga frågorna fått mera uppmärksamhet. Likheterna med början av 1800-talet är många. Det finns jordmån för väckelse i den närmaste framtiden. Det skulle i så fall verkligen innebära en God jul och ett Gott Nytt År!