Från Istorps prästgård:
Under januari månad sitter många chefer och fyller i statistik. De som är chefer inom kyrkan, d.v.s. vi kyrkoherdar, är inget undantag. Många undrar säkert vad prästen gör när han inte predikar. Svaret är att han fyller i kyrkostatistiken.
Därefter fyller han i en blankett som frågar efter hur många oinspelade kassettband vi köpte in förra året och varifrån vi köpte dem. Om jag ordentligt fyller i den blanketten får vi så småningom ett ”Registreringsbevis för kassettersättning” som berättigar oss att köpa kassettband utan att betala den kassettbandsskatt som vanligt folk måste erlägga. Vi räknas som professionella användare, eftersom vi spelar in alla gudstjänster och skickar ut många kopior till sådana som inte själva kan komma till kyrkan.
Men sedan då? ”Vad håller du egentligen på med”, frågade jag min svåger, som är kyrkoherde i Småland, när han ringde sent en kväll. ”Jo”, sade han, ”jag håller på och fylla i en blankett till STIM om vilken musik som har spelats i kyrkan under sista halvåret med uppgifter om musikstycken och om hur många som lyssnade och om det var entréavgift eller inte.” - ”Den skall jag också fylla i när jag vaknat i morgon”, kunde jag glädja honom med. Delad börda är nämligen halv börda. ”Ja, det är bara sådant här man håller på med”, svarade han. ”Inte konstigt att det är svårt att rekrytera nya kyrkoherdar!”
Och vad gör man när den blanketten är klar? – Jo, då skall jag kontrollera försäkringarna för pastoratets alla åkgräsklippare. Därefter skall jag fylla i en enkät från Kyrkohistoriska arkivet i Lund om julkrubban i Istorps kyrka, om när den köptes, vad den kostade, hur höga figurerna är, om det finns någon speldosa, något blinkande ljus eller någon annan mekanisk finess, när den sätts upp och tas ner, vem som gör det m.m. Sedan skall kopian av ”Redovisningsräkning av begravningsavgift som inte räknas in i kyrkoavgift” kvitteras och återsändas till skattemyndigheten. Dessemellan skall jag koppla av med att läsa personalpolitiskt utvecklingsavtal och bestämmelser om sanering av PCB i fogmassor, uppdatera organisationsregistret i Kyrknätet, skriva protokoll och kalla till ständigt nya sammanträden.
I valet mellan arkivet och papperskorgen konstaterar jag att det papper jag just håller i handen inte längre skall förtecknas under ”O IV Övriga handlingar angående prästerskapet och kyrkobetjäningen” utan i enlighet med Riksarkivets senaste bestämmelser stoppas in i ”F2 Personaldossiéer”. I förbifarten noterar jag belåtet att jag däremot inte behöver bry mig om gallringsfristen för ansökningar om eldbegängelse eftersom detta beslut endast gäller Norrköpings kyrkonämnd.
Så skall jag sortera posten och lägga de blanketter och bestämmelser som jag inte förstår i en hög till förvaltningsassistenten. Vårens prislista för broderier lägger jag i en hög för senare åtgärder. Därefter vidtar det vällustiga kastandet i papperskorgen av dagens bunt med inbjudningar till olika konferenser i Stockholm, där deltagande endast kostar kr.4995 eller liknande, förutom resa och uppehälle. Men kaffet ingår!
Om det är någon halvkändis som föreläser kan det bli dyrare. Före detta kändisar kan man däremot höra till reapris, åtminstone om de kommer på turné till lågprisstaden Borås. Inte mindre än tre fördettingar kan man där få höra på en enda gång till det oslagbart låga priset av kr. 550. Rena knallepriset!
Dessemellan ringer telefonen och plötsligt är man inne i ett samtal som kan handla om allt från inköp av glödlampor till frågan om livets mening. Många inleder sitt samtal med att säga att ”jag har kanske en ovanlig fråga”. – ”Nej, inte alls”, svarar jag, ”här finns inga ovanliga frågor. Jag har varit med om det mesta.” Och så följer en pratstund som kan vara allt från 15 sekunder till en dryg timme. Ofta blir det riktigt trevliga samtal. Det är ju en levande människa i andra ändan av tråden och inte en blankett som skall fyllas i.
Att det finns människor bakom siffrorna försöker jag intala mig då jag summerar förra årets kyrkostatistik. När jag ser att det var 180 personer på högmässan i Horred den 15 juli eller 108 på familjegudstjänsten i Istorp den 28 januari eller 212 på adventsvespern i Öxnevalla försöker jag tänka bortom siffrorna. Det var faktiskt så många som samlades då. I stället för att ligga kvar i sängen eller sitta hemma och dricka kaffe och se på TV gav sig alla dessa iväg till kyrkan, fastän det inte längre finns någon kyrkogångsplikt.
Ännu mer förundrad blir jag över de tillfällen när det var mindre skaror som samlades. Kanske var det för dåligt väder eller för bra väder. Det var inget särskilt som lockade bland alla andra aktiviteter som man i stället kan ägna sig åt. Ta t.ex. söndagen den 8 juli! Semestrarna hade kommit igång. Sommaren var också igång. Alla ville vara ute vid stränderna. Inte var det särskilt lockande att gå till kyrkan, om man nu skall låta sitt liv styras av det som verkar lockande.
Ändå var vi 64 personer i högmässan i Horred kl. 9 på morgonen, varav 52 gick till nattvarden. Visserligen en av årets lägsta siffror, men ändå. 64 personer som prioriterade gudstjänsten.
I Istorp kl. 11 var vi bara 29 personer. Men ändå! Det är inte så bara! Tänk, 29 människor, av vilka var och en är en unik varelse, som frivilligt kommer till kyrkan mitt på ljusa sommarsöndagen när det finns så mycket annat man kan göra!
På kvällen hade jag gudstjänst i Öxnevalla kl. 19. Dit kom 53 personer, som lika gärna hade kunnat avrunda en härlig sommardag med kvällskaffe hemma på altanen. Nog är det märkligt!
Detta upprepas söndag efter söndag, år efter år. Jag är förundrad. Ett antal människor gör sig besvär och kommer till den gudstjänst som de flesta underhållningsinriktade dömer ut som tråkig. De kommer till kyrkan utan att vara tvungna och utan att någon tackar dem för det.
Därför vill jag nu ta vara på tillfället att säga ett stort tack till er alla som uppehöll gudstjänstlivet under 2001. Genom er har Gud fått söndaglig ära i våra församlingar. Ni kommer att bli rikligt belönade för detta!