Från Istorps prästgård:
Lyckligtvis är det sällan man behöver besöka pannrummet. Den gamla pannan med sin miljöovänliga oljeeldning tuffar på år efter år. Den fordrar bara att oljetanken får sin påfyllning av dyrbara droppar två gånger om året. Tänk så bekvämt och så dyrt!
Men så en dag skulle jag ner i källartrappan för att hämta en förlängningssladd. Och upptäckte att det stod tre decimeter vatten på golvet i pannrummet. Det var bara någon centimeter kvar upp till själva oljeeldningsaggregatet och därmed till eldningens totala sammanbrott.
Vad gör man? – För första, och förhoppningsvis sista, gången i mitt liv ringde jag brandkåren, som ju inte bara sprider vatten utan också suger upp det. Efter bara några minuter var styrkan från Horreds brandstation på plats. Den bestod av gamla konfirmander och andra kändisar. Det kändes tryggt med dessa vänliga och energiska män i sina bästa år. De hade rejäla grejor med sig och pumpade ut vattnet med hjälp av en stor bensindriven pump och därefter en vattendammsugare (där fick man lära sig ett nytt ord: vattendammsugare).
”Kôstar de´ nôt?” skall man ju fråga om man bor i Knallebygden. Nej, det kostade inget. Kommunen bjuder. I en sådan stund gläds man faktiskt åt sin kommunalskatt. Man betalar gärna för räddningskåren. Det är gott att den finns, men det är allra bäst när man inte behöver använda den.
Med sina speciallock tätade brandmännen golvbrunnarna så gott det gick. Men det hjälpte bara delvis. Fortfarande efter tre veckor kommer vattnet upp ur golvet. Nere i pannrummet står kyrkogårdens elektriska pump, den som annars brukar pumpa vatten ur nygrävda gravar. Med några timmars mellanrum startas den av en timer och kastar det nytillkomna vattnet ur huset.
Hela vår bygd har blivit vattendränkt denna märkligt milda vinter. Är det växthuseffekten som slagit till eller är det bara naturliga temperaturvariationer som beror förändringar i solstrålningen? I vilket fall som helst steg vattnet i Viskan och Lillån så att det till sist gick över vägen nere vid järnvägsövergången i Horred. Någon dag gick det fortfarande att köra genom vattnet, men sedan blev vägen avstängd. Istorp blev isolerat från omvärlden. Ja, riktigt så illa var det inte, men under några dagar fick vi ta en extra rundtur på sju kilometer genom Öxnevalla för att komma ner till Horred.
Mest drabbat blev Horreds Måleri, som hastigt fick komplettera sina skyddsvallar från översvämningen 1990. Brandkåren pumpade innanför vallarna och lyckades rädda lokalen från översvämning med en centimeters marginal.
Inne i ICA stod målaren själv, Sören Börjesson, och strök en vägg. Eftersom traditionen i Horred bjuder att man skall försöka se tillvaron ur det skämtsamma perspektivet, så blev den naturliga frågan: ”Du har väl vattenbaserad färg?” — Sören svarade: ”Jo, det är bra flyt på verksamheten!”
Ett gott skratt förlänger livet! Det är medicinskt bevisat att det är hälsosamt att skratta. Humorn gör det lättare att uthärda sådant som egentligen är ganska besvärligt. Det har de flesta i Horred insett för länge sedan.
Men så är det inte överallt. När man kommer ut i stora världen är det annorlunda. Om man blir alltför skämtsam i affärerna när man kommer till stan, så tittar de konstigt på en. Ännu stramare blir det längre uppåt landet när man lämnat Västergötland bakom sig. Då gäller det att bita sig i tungan så att man smälter in i det stora allvaret.
Vi är vana vid översvämningar här i bygden. Om naturen hade fått sköta sig själv skulle det egentligen vara en sjö mellan Istorp och Horred. Den heter Veselången och dikades ut på 1800-talet. Namnet innebär att det är en långsträckt sjö med ängar omkring som översvämmas. Jämför med det tyska ordet Wiese, som betyder äng! Från Veselången är namnet Viskan avlett.
Förr var sådana översvämningar en tillgång. De lämnade näringsrikt slam på vallarna, som gjorde att man fick en god höskörd och därmed kunde hålla många kreatur, grunden för välståndet i gamla tider. Namnet Öxnevalla berättar för oss om gamla tiders köttexport. På de näringsrika vallarna födde man upp oxar i mängder. Oxarna drevs ner till kusten, varifrån de levande fraktades på fartyg till Tyskland.
Numera är översvämningarna bara till besvär. Det förr så välsignade slammet för med sig flamskyddsmedel och andra otäcka kemikalier från fabrikerna uppströms. Men det är vackert med alla vattenspeglarna och det rika fågellivet. Visst är det stiligt när det simmar svanar ute på åkrarna!
Översvämningarna sätter fantasin i rörelse. Det blir lättare att tänka sig hur landet såg ut en gång när de höjde sig ur havet efter istiden. Då var det kallt och ödsligt, men efterhand vandrade livet in i form av växter, sedan djur och till sist stenåldersmänniskor som paddlade runt i skärgårdslandskapet. Man kan tänka på början av Bibeln, där det står om begynnelsen: ”Och jorden var öde och tom och Guds Ande svävade över vattnet.” Därefter skapades livet.
I Bibeln är vatten i stora okontrollerade mängder en symbol för kaos och fördärvsmakter, ungefär som jag nu har det nere i källaren. Men vattnet är samtidigt förutsättningen för allt levande. Dopets vatten ger ett nytt liv i Kristus. Den helige Ande liknas vid livgivande vatten.
De flesta dricker för litet vatten. Vi behöver flera liter om dagen för att inte torka ut. Att kroppen åldras är mycket en fråga om uttorkning. En stor del av mänskligheten lider brist på färskvatten. Passa därför på att dricka rejält med vatten när vi nu har blivit så rikt gynnade! Det är rena hälsokuren till oslagbart lågt pris.
Likadant är det med vår inre människa. Utan den helige Andes livgivande vatten torkar vi ut i vår tro och vår kärlek till Gud och medmänniskor. Ta därför vara på vattnets välsignelsebringande verkan!
Anders Brogren