Från Istorps prästgård:

Ute och cyklar

Innan jag blev med dator ansåg jag att cykeln och den elektriska orgelfläkten var de uppfinningar som bringat mest nytta till mänskligheten, eller åtminstone till mig själv. Men nu är det många år sedan jag packade min väska med noter och sent på kvällen gav mig i väg för att spela orgel mol allena i en mörk kyrka med vinden tjutande i knutarna. Det är mycket bekvämare att sitta hemma och spela piano.

     Inte heller blir det så mycket cykling numera. Några gånger på sommaren kan det bli en tur runt sjön Fävren, den förnämligaste av alla rundturer här i trakten. Där är inte så många sugande backar och landskapsvyerna överträffar det mesta. Men för det mesta står min treväxlade Crescent från 70-talet parkerad i prästgårdens uthus. Många anser nog att den är urmodig, men den räcker mer än väl för mina små behov.

     Under mina första år här i pastoratet var jag däremot en flitig cyklist. Att cykla runt i socknarna var ett bra sätt att lära känna församlingsborna. Man kunde stanna till vid vägkanten och prata bort en stund med någon som var ute i trädgården. Eller man kunde stiga in i stugorna och slå sig ner vid köksbordet med risk att bli bjuden på kaffe med fjorton sorters kakor.

     Det var då det. Då hade många gott om tid. Alltid var det någon hemma i huset på dagarna, ofta med fulladdade kakburkar. Men nu står de flesta hus tomma under dagen sedan invånarna tidigt i ottan pendlat iväg till sina jobb. Det kallas standardökning.

     Alla är så stressade. Ingen hinner baka. I dag kan man inte bara knacka på och säga ”här är jag”. Nu fordras att man är inbjuden eller åtminstone har avtalat tid i förväg per telefon.

     En annan förvändning för att inte cykla är att en ansvarsmedveten medborgare numera bör ha hjälm på sig. Eftersom jag inte äger någon cykelhjälm vågar jag därför inte visa mig på vägen för då betraktas jag som dödsföraktande och ett dåligt föredöme.

     Det stora problemet, eller låt oss säga det oslagbara argumentet för att slippa att ge sig ut, är emellertid vädret. Det brukar, som bekant, vara ostadigt i våra trakter. Nu heter det visserligen att det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Men jag håller inte riktigt med. Det är faktiskt inte särskilt kul att vara ute och cykla i blåst och regn.

     Å andra sidan behöver man allra mest motionera under den mörka och kalla delen av året. Vad gör man när man blir allt stelare i knäna och knappt orkar resa sig ur fåtöljen samtidigt som det bara blåser och regnar? Inte vill man vara ute och cykla!

     Nu har jag funnit lösningen! I stället är jag inne och cyklar! Jag har köpt en motionscykel och märker redan hur jag piggnat till!

     Motionscykeln har skänkt mig nytt liv. Först gav den motion genom att jag fick bära ut kartongen med alla cykeldelarna från affären till parkeringen. Sedan blev det ytterligare motion genom att bära kartongen från garaget upp till andra våningen. Därpå blev det ännu mera kroppsansträngning samt en del hjärngymnastik med att skruva ihop alla delarna.

     För en gångs skull fick jag användning av min hylsnyckelsats. Efter diverse misstag och felgrepp var verket fullbordat. Där stod cykeln i all sin glans mitt på golvet i TV-rummet medan jag genomsvettig uppsökte duschen. Det blev alltså ett rejält motionspass innan jag ens hade hunnit sätta mig på sadeln för invigningsloppet.

     Numera blir det flera cykelturer i veckan. I den mån jag är hemma på kvällen, vilket tyvärr är alltför sällan, brukar jag som de flesta andra karlar i medelåldern titta på Rapport kl. 19.30. Om jag är borta men inte kommer hem alltför sent får det duga med Aktuellt kl. 21. Då har jag hittills brukat vräka mig i en liggfåtölj som är väldigt skön att somna i. Men nu har jag fått ett osvikligt medel att hålla mig vaken med under nyheterna.

     Jag byter om till T-shirt, shorts och jumpadojor. Därpå blir det en tur på cykeln medan Claes Elfsberg eller Jarl Alfredius presenterar all världens elände.

     Sändningen brukar börja med någon tokighet inom den offentliga förvaltningen. En generaldirektör eller ett kommunalråd med något skyggt i blicken står ute på gatan och svarar på besvärande frågor. Den uppåtstigande stjärnan på reporterhimlen ställer den till sist den oundvikliga frågan: ”Tänker du avgå nu?”

     Sedan är det någon som drabbats av något tråkigt och får den inte särskilt finkänsliga frågan: ”Hur känns det nu?” Därefter är det dags för K G Bergström, som pressar någon av våra partiledare resp. språkrör på framtidslöften: ”Kan du lova att etc.?”, varpå Göran Persson avrundar med några statsmannamässiga ord.

     Vid det laget har jag kommit upp i varv och redan förbrukat 100 kalorier enligt datorn på styret. Claes Elfsberg kastar en blick på mig för att se om jag sitter kvar för att sedan övergå till utrikesnyheterna. Med en hastighet av cirka 22 kilometer i timmen cyklar jag in i Afghanistans bergstrakter, tar en sväng över gräsmatten utanför Vita Huset och avslutar med en runda bland demolerade vapendepåer på västbanken.

     Då är det dags för Pohlman eller någon av de yngre meteorologerna, t.ex. Pererik Åberg med ostyriga lockar och en särskild förmåga att finna de rätta orden för att uttrycka väderdramatiken. Om det är lördagskväll, då de yngre vill vara lediga, är det grånade herrar som Bengt Lindström och Stig Ahlgren som tas till nåder och får rycka in för att visa att gammal är äldst. Heder åt dem! I vilket fall som helst gör det mig inget hur många lågtryck, stormar och nederbördsområden som är på väg in över Nordsjön. Jag har ju tak över huvudet. I ur och skur trampar jag oberörd vidare på min stillastående cykel.

     När Rapport slutat är det emellertid svårt att sluta cykla. Med hjälp av parabolerna kopplar jag då över till BBC World och CNN och lyckas på så sätt förlänga cykelturen till såväl Indien som Sydafrika och ända till Australien. När klockan är kvart över åtta gör både BBC och CNN en kort paus. Då har jag förbrukat 350 kalorier och känner mig ganska nöjd, om inte med världsläget så dock med mitt eget hälsoläge.

     Då är det bara att vackla in i duschen. Därifrån är det inte många meter till sängen. Behöver jag tillägga att jag sover gott därefter?

     Nu har ni fått förklaringen till varför jag inte är ute och cyklar numera. I stället är jag inne och cyklar. Då behöver åtminstone ingen se mig.

Anders Brogren