Från Istorps prästgård:
Om man för några år sedan hade sagt att jag skulle medverka i ett frikyrkligt program med populära andliga sånger i Scandinavium skulle jag ha tagit det som ett dåligt skämt. Sådant är inget för mig. Jag tycker bäst om lugna hemmakvällar i sällskap med hustrun. Även hon uppskattar de stilla aftonstunder när vi sitter med näsan i var sin bok. En annan variant är att vi sitter och knattrar framför var sin dator medan regnet därute i mörkret piskar mot fönstren.
Ibland kan vi koppla av med litet musik. Antingen är den egenhändigt framställd på piano, ibland t.o.m. fyrhändig. Eller så blir det radions förträffliga P2, alltså den där radiokanalen som nästan ingen lyssnar på. Absolut ingen dunka-dunkamusik, inget populärt över huvud taget. Om det nu inte är självaste J S Bach som står för soundet, så skall det helst vara gamla mästare som Palestrina och Schütz eller nyare som Schubert, Bruckner eller Messiaen. Skall det vara något nutida får det bli Pärt eller Gorecki. Jag tror att de flesta läsare vid det här laget har stönat ett antal gånger och tycker att vårt liv verkar fruktansvärt tråkigt och stillastående. Men döm inte ut oss! Låt oss få vara olika! Smaken är, som bekant, varierande!
Massmöten i sporthallar är, som ni förstår, liksom inte vår grej. Detta sagt för att ni skall förstå hur märkligt det var att jag en lördagskväll i slutet av mars plötsligt befann mig på estraden i Scandinavium inför en publik av 7200 personer i ”Minns du sången?”. Jag var visserligen inte ensam på scenen. Där fanns också ett antal musiker, ett 50-tal sångsolister samt en kör på 250 personer, varav 247 var pingstvänner. Och så var det vi tre från Horred.
Hur kom detta sig? – Det var vännen Stig, stor älskare av andliga sånger, som tog mig med överrumpling. ”De har bara 248 i kören och det skall vara 250. Det behövs ytterligare en alt och en bas! Kan ni inte komma med”, sade han till kantor Britta och mig.
Att säga nej till Stig är inte det lättaste, så när det blev lördag satt vi i bilen på väg in till Göteborg. Det är nog inte så farligt, intalade jag mig medan knäna skallrade. Där finns ingen jag känner. Ingen risk att någon högkyrklig ämbetsbroder skall upptäcka mig.
Vi slussades in genom en sidoingång. Det var intressant att få en titt på Scandinavium. Den inrättningen har jag nämligen aldrig tidigare besökt. Efter att ha snubblat över kabelknippen som rötterna i ett mangroveträsk och kryssat mellan vagnar med märkliga apparater som kunde få en att tro att man befann sig i ett rymdskepp i upplösningstillstånd tog vi oss upp på scenen för sångövning. Där stod 250 stolar utplacerade för kören. En av dem var avsedd för mig.
Körledarna Anders Jaktlund och Urban Ringbäck lotsade oss snabbt igenom hela mastodontprogrammet. Jag fick ett första intryck av hur bitarna lät eftersom jag, i motsats till de övriga 249 sångarna aldrig någonsin hört flertalet. Jag försökte hänga med i noterna så gott det gick. Fast det är svårt att få en uppfattning av hur det låter när man står längst bak på en jättescen, när man nästan behöver kikare för att se körledaren och sjunger rätt ut i en väldig rymd som helt saknar akustik. Nu fick jag lära mig att det finns något som heter medhörning, d.v.s. små bakåtriktade högtalare som man skall kunna höra sig själv i. Ja, det finns så mycket nu för tiden!
Sedan blev vi bjudna på hamburgare medan Stig presenterade mig för olika kändisar inom den frikyrkliga sångvärlden. Mängder av sångälskande människor började strömma in genom entréerna, långt fler personer än man ser på ett helt år i Istorp. Snart var det dags att äntra scenen för kvällens föreställning.
Vi fick höra att det var fullt långt upp efter väggarna, men med strålkastare riktade mot oss såg vi knappt en enda människa i publiken. Vi sjöng som in i en svart säck. Efter varje sång kom det kraftiga applåder från den svarta säcken. Tydligen fanns där i alla fall någon som lyssnade bortanför TV-kameran som svängde fram och tillbaka uppe i luften. Man kände tusendens gripenhet när Anders Andersson med sin mäktiga stämma sjöng gamla Einar Ekbergfavoriter. Målle Lindbergs inte fullt så mäktiga stämma väckte jubel liksom Triple and Touchmedlemmarna Göran Rudbo och Ken Wennerholm och de övriga femtio solisterna samt de olika musikgrupperna. Det var verkligen en proffsig supershow. Det skall bli verkligt intressant att få höra och se den video som jag beställt.
Då kom kallduschen! Jag fick rapport om att en högkyrklig kyrkoherde från kantor Brittas hemtrakter synts till i en av de främsta bänkraderna. Jag blev alldeles kallsvettig. Var jag avslöjad? Jag försökte klamra mig fast vid tanken att jag kanske inte syntes så väl längst bak på scenen. Men å andra sidan var det kanske lätt att upptäcka mig alldeles framför den mörka bakgrunden. Kanske denne ämbetsbroder nu var på väg hem till sitt pastorat och undrade hur i all världen den där Brogren hade hamnat i ett sådant sällskap?
På söndagskvällen var jag i Torestorp. Då fick jag frågan: ”Hur var det igår?” – ”Vad då”, svarade jag undvikande. Det visade sig att Torestorps och Älekulla kyrkokörer hade varit i Scandinavium och naturligtvis genast känt igen mig. Jag insåg att det inte lönade sig att neka.
Nu är det bara att löpa linan ut. Lika bra att erkänna att jag har fått smak på massmöten. Jag har redan lovat att vara med på ett litet hörn vid en högmässa i Lisebergshallen på pingstafton. Ja, ni läste rätt! Högmässa på Liseberg! Då blir det en mässa för en massa.
Anders Brogren