Från Istorps prästgård:

På Liseberg

Liseberg! Feststämningen infinner sig bara man uttalar namnet. Själv har jag vuxit upp i skuggan av Liseberg, bokstavligt talat. Mitt barndomshem låg granne med den berömda nöjesparken. Under mörka septemberkvällar kunde vi stå i fönstret och beundra fyrverkerierna, som sändes upp från Stora scenen. Att något var på gång märktes också nere på gatan, som var full med Lisebergsbesökarnas parkerade bilar.

Det tog bara fem minuter att gå över Korsvägen så var vi framme vid entrén med de skära grindarna. Inträdesavgiften var 25 öre för oss barn. De vuxna fick betala 75 öre, vill jag minnas. Man fick trycka på ordenligt för att orka dra runt det stora gröna vändkorset. Det var tungt för en liten pojke, men man fick extra krafter vid tanken på allt det underbara som väntade där inne.

Vi skyndade förbi Stora dansbanan, där det ju inte pågick någon aktivitet mitt på ljusa dagen. Någon gång frågade jag mamma vad man hade för sig där, men lyckades aldrig begripa varför en så trist inrättning stod och tog upp värdefull plats.

Det var betydligt roligare när man sedan kom till radiobilarna. Länge var jag för liten för att köra själv, men det hände att jag i stället fick åka med pappa. Det var dock litet otäckt med alla omilda kollisioner.

Länge var det i stället Barnkarusellen som lockade. Där kunde man fara runt på en hästrygg, en elefant, en motorcykel eller man kunde köra runt i en liten brandbil, där man plingade på klockan. När jag vuxit till mig något tyckte jag mycket om Virvelvinden. Den gamla Berg- och dalbanan med trävagnar och bara en enkel kedja som skydd för att ramla ur åkte jag däremot aldrig med. Minimiåldern var 12 år. När jag äntligen uppnått denna aktningsvärda ålder hade man byggt om den med moderna vagnar av plåt, där resenärerna hölls på plats av en kraftig bom, något som behövdes eftersom den gick fortare än den gamla och hade häftigare backar.

En enda gång upplevde jag vad som bland klasskamraterna ansågs vara Lisebergs absoluta höjdpunkt. Längst bort i parken fanns Lustiga huset. Efter att ha gått uppför egendomliga trappor och irrat runt i labyrintiska gånger satte man sig på en dörrmatta och åkte rutschbana i en väldig fart. Man åkte runt i en spiral för att till sist komma ut nere på marknivån mellan tänderna i en jättelik drakes uppspärrade gap. Men Lustiga huset brann ner en mörk natt. Det blev aldrig mer några sådana lustigheter för min del.

En rolig överraskning var när pappa sade att i kväll skall vi gå till Cabarethallen. Detta var före TV-tiden. Man var inte bortskämd med underhållning. Förväntan var stor när man slog sig ner på träbänkarna och kapellmästare Oscar Mayerhofer höjde taktpinnen över orkestern nere i orkesterdiket. Sedan fick man avnjuta både jonglörer och lindansare samt något avlutande musiknummer med kända artister. Det kunde vara Delta Rhytm Boys, kvartetten Synkopen, den amerikanske trumpetaren Vic Hyde eller den franska sångerskan Line Renaud.

Näst sista gången jag var på Liseberg var någon gång i början av 80-talet när våra pojkar var små. Då träffade vi den vänlige Växjöbiskopen Sven Lindegård och hans maka Karin i närheten av Spegeldammen. Sven Lindegård omkom i en trafikolycka utanför Växjö på kvällen den 29 december 1994, då olycksbilen kördes av hans efterträdare Jan Arvid Hellström, som också fick ett plötsligt slut på sitt intensiva liv.

Sedan dröjde det ända till pingstafton 2002 till ett nytt besök. Det blev i ett sammanhang som jag aldrig kunnat tänka mig som liten: ett andligt förnyelsemöte, ”Pingst-Oas”, som pågått i fyra dagar. På morgonen, när det ännu var nästan tomt i parkeringshuset Focus, anlände vi till Lisebergshallen, där vi hörde den oerhört underhållande Johan Candelin. Han var tidigare kyrkoherde i Karleby i Österbotten men nu reser han över hela världen för att bilda opinion och stödja förföljda kristna. Varje år blir tusentals kristna dödade för sin tro. Men samtidigt pågår enorma väckelser runt om i världen, berättade han. Det är bara här i Europa som vi inte märker så mycket av det. Tusentals människor blir kristna varje dag bara i Kina. På senaste tiden har det brutit ut en ännu större väckelse, nämligen bland de kastlösa i Indien, där just nu tiotusentals blir kristna varje dag till de militanta hinduernas stora förargelse.

Vi hann med en promenad runt Liseberg före nästa programpunkt. Det blev en nostalgisk tur med många tankar om hur där såg ut förr i tiden. Sedan var det dags för högmässa i Lisebergshallen, ledd av biskop Bertil Gärtner. Jag var en av ungefär 30 tjänstgörande präster och delade ut nattvarden så att jag blev alldeles trött i armen. Det bara vällde fram av nattvardsgäster, ungdomar och barnfamiljer, men även en del äldre. Det var som i Horreds kyrka men många gånger större. En mäktig och inspirerande upplevelse! Väckelsen är tydligen på gång också här i Sverige. På Liseberg, av alla ställen!

Anders Brogren