Från Istorps prästgård:
Jag träffade på Kerstin, en gammal konfirmand. Hon berättade att hon hunnit bli 40 år sedan sist. Nu har hon make och tre barn, villa och segelbåt. Hon är noga med att barnen blir döpta och konfirmerade. Samtidigt erkände hon att hon borde gå i kyrkan oftare än vad hon gör.
Hon är i gott sällskap. Många resonerar så. Vi skulle få ett väldigt uppsving i den kyrkliga statistiken om alla som tycker att de borde gå oftare i kyrkan verkligen gjorde det.
Men det finns också sådant som avskräcker från kyrkogång, fick jag veta. Dels kan det vara att gudstjänsterna är för tunga för den som inte är van. Sedan verkar det som alla i kyrkan har sina bestämda platser, åtminstone i den församling där Kerstin bor numera. Om man då kommer någon enstaka gång, så vet man inte var man skall sitta. Kanske går man och sätter sig på någon annans plats. Kanske är det därför som någon tittar snett på en.
Jag förstår henne. Man känner sig alltid osäker när man skall gå till ett ställe där man inte varit förut. Det kan vara en restaurang, ett möte, ett föredrag eller något annat evenemang. Första gången vet man inte riktigt hur man skall bära sig åt på just det stället. Hurdan är uppförandekoden? Hur skall jag vara klädd? Var skall jag ställa bilen? Känner jag någon av de andra? Är det någon som lägger märke till mig? Tycker de andra att jag verkar töntig?
Men jag tar också de ordinarie kyrkobesökarna i försvar. Vi fungerar väl alla så att vi vill ha våra bestämda platser. Det gäller hemma vid matbordet eller på jobbet. På våra idrottsanläggningar har nog de flesta sina bestämda platser i omklädningsrummet. Några vänner, som tidigare bodde på en ö, berättade att alla invånare hade sina bestämda platser på färjan när de skulle in till stan.
Tänk efter hur du själv beter dig, så upptäcker du att vanans makt är stor. Och det behöver inte vara fel. Vi människor tycker det är skönt att slippa välja, åtminstone till vardags. Vi stiger upp samma tid varje morgon måndag till fredag. Äter samma frukost varje dag, ett glas juice, en kopp kaffe, två smörgåsar med mjukt bröd, en smörgås med hårt bröd. Somliga vill ha gröt varje morgon, andra ett löskokt ägg. Men alltid samma, dag efter dag.
Sedan kör man samma väg till jobbet. Går in genom samma dörr, hänger av jackan på samma krok, utför samma handgrepp, upprepar samma gamla skämt och så vidare.
Detta är inte så tokigt som det låter. Vi kan vila i våra vanor och rutiner. Vi undviker stress genom att slippa välja. Det är jobbigt att hela tiden ställas inför valsituationer. Vi kan spara krafterna till situationer där vanan inte längre räcker. De valen är tillräckligt många för att man skall bli sönderstressad.
Om några veckor är det val till riksdag, landsting och kommun. I politiken råder långsamhetens kultur. När det sker så snabba förändringar ute i samhället och allt går snabbare och snabbare, så kommer de politiska valen alltmer i skymundan. Hur många orkar bry sig? De flesta röstar ändå som de brukar. Vanans makt är stor. Vad som mest förändrar det politiska landskapet är att gamla väljare dör undan och det kommer nya i stället.
När jag var ung tyckte jag att det var spännande med partiledardebatten i den då enda radiokanalen, det s.k. riksprogrammet. Det var underhållning för hela svenska folket när Ohlin och Hjalmarsson pucklade på Erlander och Hedlund i koalitionsregeringen. En joker i leken var den benhårde kommunisten och stalinisten Hilding Hagberg. Flera partier än så fanns inte.
På den tiden läste jag också partiernas broschyrer och annonser. Då trodde jag fortfarande att alla menade vad de sade. Jag hade ännu inte lärt mig att läsa mellan raderna och upptäcka vad de egentligen menade.
Numera är jag tacksam för att det fortfarande finns några entusiaster som vill ställa upp i det politiska vardagstraglandet. Någon form av politisk representation och medborgarkontroll måste det finnas.
Men det är bra om politiken kan inskränkas till ett minimum. De politiska församlingarna skall inte vara lekstugor där man käbblar för att förstärka egot. Inte heller är det bra att politiker har blivit ett yrke med sin egen kåranda. Men frågorna är numera ofta så invecklade att det inte går att sätta sig in i allt om man inte är politiker på heltid.
Inte heller är det bra när politiken blir en karriärväg för den som inte lyckats på annat sätt i livet. Eftersom det inte är någon större konkurrens om politiska uppdrag kan man komma ganska långt bara genom att vara lojal mot sitt parti och sitta av många sammanträden. Om man dessutom är påståelig och enveten kan man gå långt.
Det är inte heller lätt att välja mellan partierna om man skulle försöka nollställa sig och inte bara rösta som man gjort förr. Vad finns det egentligen för substans bakom alla politiska floskler?
Det är med politik som med alla andra val. Det bygger på förtroende. Viktigast är, enligt min mening, att välja personer man har förtroende för. Men det fordrar ju att man känner dem. Så det är lättare sagt gjort. En TV-utfrågning ger inte hela sanningen om en person.
En del tycker att riksdag och fullmäktigeförsamlingar skall återspegla hela svenska folket. En politiker skall vara som folk är mest.
Jag tycker inte det. Enligt min åsikt bör en politiker vara en aning bättre än folk är mest. Det skall vara en person som man kan ha som föredöme. Dessutom tycker jag att politikern skall ha livserfarenhet och erfarenhet från andra områden än politiken.
Det är viktigt att vi får bra representanter i våra politiska organ. Men vi skall också ha klart för oss att politikerna är maktlösa inför många av de verkligt viktiga frågorna. Det viktigaste är hur du själv lever och hur du väljer att göra i alla dina vardagsval.