Från Istorps prästgård:
I det vackra höstvädret passade jag på att ta ut några semesterdagar. Jag gjorde en liten släktforskningsresa till Pommern. Där finns mycket svensk historia att gräva i. Pommern var ju en del av Sverige, en viktig sådan, mellan 1648 och 1815.
I cafeterian på färjan fick jag sällskap med en man från Söderslätt. Han berättade att han brukar åka över en gång i månaden. Barnen tycker att han skall ge sig ut nu när han blivit änkeman. Han stiger på bussen nära där han bor. Då går det ju bra att ta sig en snaps på färjan. Sedan kör bussen till Bergen på Rügen. Där handlar han två flak burköl, men spriten köper han på färjan tillbaka eftersom det inte finns några literflaskor på Aldi stormarknad. Om han köper 2 flaskor à 70 centiliter missar han nämligen 60 centiliter, eftersom två liter whisky är den tillåtna ransonen för närvarande. Nästa år skall det bli fyra liter, upplyste han mig om.
Varje kväll tar han sig två glas whisky. Det mår han bra av. Vi var överens om att detta nog är bättre än att röka, som hans son och dennes sambo gör. Han skulle köpa cigaretter till dem. Men, tänkte jag för mig själv, det kunde kanske räcka med en whisky, det är nog minst lika hälsosamt.
Min nyförvärvade vän hade rest över många gånger. Han kände till det mesta. Han anförtrodde mig att tyskar ”begriper inte skoj”. Ja, de är ju väldigt ordentliga, försökte jag att svara litet försiktigt. Och så tänkte jag på en bekant som i många år varit gift med en tysk och vet vad hon talar om. Hon påstår också att tyskar inte har någon humor.
Sedan tänkte jag på att jag ibland brukar försvara tyskar eftersom många anser det vara helt OK att prata illa om dem. Jag tänkte på en TV-krönika i Borås Tidning den 16/5. Journalisten skrev om en professor som medverkat i en dokumentär om att det föds för få barn i Europa: ”Han måste ha varit tysk för han talade bruten engelska, var överviktig, hade tjocka fyrkantiga glasögon, ful kostym och flottigt grått hår kammat över flinten. Han knep ihop ögonen på ett så där elakt och ondskefullt vis…”
Jag skickade en insändare till Borås Tidning och frågade mig om inte detta var ”hets mot folkgrupp”. Dessutom hade jag fått intryck av att professorn i fråga inte var tysk utan fransman.
Insändaren togs inte in. I stället fick jag svar direkt från journalisten, som förklarade att det inte var hets mot folkgrupp utan ”ironi, en sorts humor som uppenbarligen inte föll dig i smaken”.
Jag beslöt att uppfatta min nyförvärvade skånske väns uttalande om tyskar som ironi. Jag kontrade med att säga att ”det var kanske därför de trodde på Hitler. Hade de haft humor, så hade de väl bara skrattat åt honom.”
Min förmodat ironiske vän tyckte kanske att det låg något i detta. Själv begrep han ju skoj, även om han inte verkade tillhöra den ironiska generationen. Han skulle snart fira sin åttioårsdag.
Så kom han in på det som i valdebatten så högtidligt har kallats för integrationsfrågorna. Vi har fått in alldeles för många utlänningar, sa han. Och de föder för många barn.
Jag försökte litet försiktigt att antyda att det kanske i stället är de svenska kvinnorna som föder för få barn. I stället skall vi vara glada över att det kommer utlänningar som vill arbeta här.
Medan han lade ut texten tänkte jag på TV-programmet ”Uppdrag granskning” som spelats in i valstugor med dold kamera. Det visade sig att den ene politikern efter den andre, såväl (m) som (s), hade ungefär samma åsikter som mannen som satt mitt emot mig i cafeterian på färjan mellan Trelleborg och Sassnitz. Jag insåg nu att dessa politiker representerar en bred folkopinion.
Tyvärr hade jag ingen dold kamera i väskan. Däremot hade jag en dold inspelningsapparat mellan öronen. Den kopplades på när den förmodat ironiske skåningen berättade om hur han en dag gick över Möllevångstorget i Malmö. Där var ett stånd med ”en utlänning” som stod och ropade: ”Bananas, apelsiner! Bananas, apelsiner!” Ja, han stod där och skrek och gick på ”sau ja vänne maj om å sau till han: Äh, håll flabben pau dej! Å dau bläu han tyst!”
Det blev tyst på Möllevångstorget, mycket tyst. I det ögonblicket måste ironikern från Söderslätt nästan ha känt att han räddat Sverige. Och för mig hade den skånska rasismen fått ett ansikte.
Sedan gammalt har de främlingsfientliga krafterna haft ett fäste i Skåne. Där hade Sverigedemokraterna sina största framgångar i valet, fastän de hade konkurrens av såväl Skånepartiet som Sjöbopartiet. I Skåne är Sverigedemokraterna obetydligt mindre än miljöpartiet och centern. De fick sammanlagt 17 mandat i sex kommuner. I Malmö kommunfullmäktige fick de två mandat. Kommunalrådet Christer Ewe i Kristianstad, som sagt att ”muslimer är bra på att föda barn och utnyttja systemet” blev kryssad på inte mindre än 26,7 procent av de moderata röstsedlarna och har därmed sin fullmäktigeplats säkrad.
Är det rasism att säga att skåningar är större rasister än andra? Eftersom jag bott i Skåne och har många skånska släktingar vet jag att det inte är sant. Däremot ligger Skåne närmast kontinenten och har därför många kontakter med utlänningar. En del upplever detta som ett hot, andra tycker att det är en frisk fläkt.
Min rasistiske vän på färjan har fått mig att inse att det är viktigt att våra invandrare blir integrerade svenskar, precis som vi andra som har invandrarbakgrund. Man behöver nämligen inte släktforska för att inse att vi alla har förfäder som invandrat till denna nordliga halvö först någon gång efter det att inlandsisen började smälta.