Från Istorps prästgård:
”En morgon när vi vaknar är hela världen vit, och vi förstår att vintern kommit hit”, sjöng vi med vår snälla fröken i Landalaskolan i Göteborg. Det var omkring 1950. Då var det riktiga vintrar med kälkåkning och snöbollskrig. I slutet av 70-talet flyttade vi till Istorp, som då fortfarande gjorde skäl för sitt namn. Här var is och snö. Jag minns att jag t.o.m. åkte skidor i skogen bakom prästgården.
Men på senare år har vi, med undantag av 1998, haft mycket fina somrar, som sedan följts av nästan snölösa vintrar med regn och blåst. Några gånger har vintern kommit redan i november, och då med besked, men sedan har den kommit av sig. Alla minns väl den 17 november 1995! Då kunde vi inte ens öppna ytterdörren utan fick gå ut genom fönstret för att hämta snöskyffeln. Det var en rekordtidig vinter.
Men nu är rekordet slaget. Nu blir det ett nytt väderdatum att hålla reda på, nämligen den 19 oktober 2002. När vi vaknade i morse var hela världen vit, precis som vi sjöng i Landalaskolan. Just nu är snötäcket åtminstone 2 decimeter! I oktober! Löven sitter fortfarande kvar på lindarna och på päronträdet utanför fönstret. Grenarna böjer sig under den dubbla tyngden av blad och snö. Syrenbuskarna har lagt sig ända ner mot marken. Rosenflockelns mer än manshöga stänglar är knäckta. Några små skära alpcyklamen har hamnat inne i en snödriva. Tur att de är vana vid ett hårt alpklimat. Ett par nyutslagna blåa klockor på skuggklematisen ser vettskrämda ut. Det snöar fortfarande. Och i kväll skall vi ha konsert i kyrkan med Johannes Landgren och andra musiker som kommer ända från det fjärran Göteborg. Hur skall detta avlöpa?
På måndag skulle jag egentligen åka till Skene för att spela in Radio Marks morgonandakter för veckan därpå. Det var väl att jag gjorde det redan i torsdags. Då var det fortfarande ganska vackert höstväder.
Sedan en hel del år sänder Svenska kyrkans församlingar i Mark andakter i närradion. Det var eldsjälen Henrik Linjer, som på sin tid tog initiativet. Henrik skötte sedan verksamheten under många år. Numera har arbetet tagits över av Kerstin Ström, som många känner som pensionerad sjukhusdiakonissa. Båda har gjort ett mycket uppskattat arbete.
För många ingår det i morgonrutinen att sätta på radion kvart över sju för att höra en lokal morgonandakt. Man kan också vänta till reprisen, som går kvart över åtta. Frekvensen är 100,6 MHz. Måndagar, tisdagar och onsdagar är det någon av församlingarna i Mark som svarar för andakten. På torsdagarna läser Kerstin ur Bibeln och på fredagarna har hon ett informationsprogram.
Henrik Linjer gjorde en lyssnarundersökning för några år sedan. Han kom fram till att det är ungefär 2000 personer som lyssnar varje morgon. Det är mycket i en kommun med 33 000 invånare. Detta får man försöka att tänka på när man sitter alldeles ensam framför mikrofonen i den ödsliga studion. Den har tjocka ljuddämpande väggar. Dit når inga intryck från världen utanför. Där sitter man som om man vore insnöad.
Numera disponerar vi den förnämliga studion i Marks gymnasieskola, i ”Kunskapens hus”. Förut höll vi till under primitivare förhållanden i f.d. vaktmästarbostaden vid Viskavallen. Där var det trångt och trivsamt men helt funktionsdugligt med diverse hemmagjorda lösningar. Då spelades allt in på kassettband, men numera är det den digitala tekniken som gäller.
Huvudsaken är emellertid att det är Jan-Inge Börjesson som är tekniker och står för verksamheten. Det är lika trevligt att träffa Jan-Inge på det nya stället som på det gamla. Man känner sig verkligen väl omhändertagen när man kommer. Det gör att man slappnar av och förhoppningsvis inte låter alltför stel och onaturlig i programmet.
Radion är ett intimt medium. Att spela in ett program är som att gå på hembesök. När Jan-Inge ger tecken genom kontrollrummets glasruta till att vi skall börja, försöker jag att tänka mig att nu talar jag till en enda av de tvåtusen som nu lyssnar. Det är inte som att stå i predikstolen och ha en församling framför sig. Snarare är det som att sitta på andra sidan av köksbordet och samtala.
Först brukar jag sjunga en psalm ur psalmboken. Ofta blir det någon av de väckelsesånger från 1800-talet, som jag själv tycker om. Därefter ber jag en kort bön där jag tackar för nattens vila. Sedan läser jag något ur Bibeln. Jag brukar välja sådana texter som man inte hör så ofta i kyrkan. Jag undviker alltså de texter som står i evangelieboken bak i psalmboken. Det kan i stället bli något ur Gamla testamentet eller ur något av breven i Nya testamentet.
Det är annorlunda att läsa högt ur Bibeln jämfört med att sitta vid skrivbordet och läsa för sig själv. I den bibliska tiden, den vi kallar för antiken, läste man alltid högt. Man hade ännu inte kommit på att det också går att läsa tyst för sig själv. Men när man läser högt kommer det fram nya aspekter på texten. Det blir som att den förklarar sig själv.
Bibelläsningen är huvudsaken i andakten. Men sedan jag brukar lyfta fram något ur texten och försöka förklara det så att det framgår att den har något att betyda för vår egen situation. Därefter ber jag att Herren skall leda oss under dagen som ligger framför oss. Så slutar jag med Herrens bön och en välsignelse över lyssnaren, som sitter där hemma hos sig. Som avslutning tonar vi ut med musik från någon skiva jag tagit med mig. Nu senast blev det några spår från en CD där en amerikansk stråkorkester spelar kända andliga sånger som ”Amazing Grace” och ”Rock of Ages”.
Sedan återvänder jag ut i ljuset och friska luften. Och jag hoppas att mina tvåtusen åhörare känner sig stärkta när de går ut i vardagen.
P. S. Konserten blev av. Istorps kyrka var fullsatt trots väglaget. Man kan faktiskt ta sig till kyrkan bara man vill.