Från Istorps prästgård:

Livet är som en spårvagn

”Livet är som en spårvagn” sade pastor Jansson i Hasse Alfredssons monolog Ringaren. ”Kraften kommer uppifrån!”

     Pastor Jansson var på sin tid en värdig representant för den Svenska kyrkan enligt ringaren som stod och ringde i kyrkklockan. Han var en modern präst som inte hade bestämda åsikter om någonting.

     Men trots den töntige pastor Jansson måste jag ändå erkänna att spårvagnsliknelsen alltid tilltalat mig eftersom jag är gammal spår- och järnvägsfantast. De senaste åren har jag t.ex. fått Göteborgs trafikalmanacka i julklapp. Jag blir uppiggad varje gång jag ser den på väggen vid mitt skrivbord. Varje månads uppslag pryds nämligen av en stor färgbild från Göteborgs spårvägar.

     I årets almanacka finns t.o.m. så gamla färgbilder som från 1943. De togs av en amerikansk militärattaché. Ett foto tog han i korsningen Avenyn – Nya Allén där man skymtar Göteborgs enda trafiksignal uppsatt på en lyktstolpe. Från sitt rum på Hotell Eggers har han tagit ett annat färgfoto över Drottningtorget. Man ser ringlinjens vagn med sitt öppna sommarsläp, där markiserna är nedrullade på ena sidan i väntan på en eventuell regnskur.

     Jag har gjort många minnesvärda spårvagnsresor. En var när mormor någon gång i slutet av 1940-talet tog mig med på en tur med ringlinjen. Vi åkte till Slottsskogen och tittade på djuren. När vi sedan skulle åka hem tyckte mormor att vi skulle variera och ta en annan väg. Ute i Övre Husargatan stod då en liten motorvagn utan släp. Den hade nummer 6 och var försedd med gula skyltar. Linjen blev nerlagd några år senare. Det fanns ingen vändslinga utan föraren tog bara sin vev, gick över till den andra plattformen och körde baklänges. Vi två var de enda passagerarna. Jag minns hur mormor pratade med föraren och konduktören, som hade spårvägens vita skärmössor.

     Vagnen gick förbi Säröbanans gamla station och vidare upp i backen förbi Annedalskyrkan. Nedanför Barnsjukhuset fanns ett mötesspår. Där stannade vi och inväntade vagnen som kom uppifrån. Sedan fortsatte vi upp till Sahlgrenska, där vi bytte till den bruna vagnen. (Månadens bild i trafikalmanackan föreställer "den brune" i den nu nerlagda slingan vid Sahlgrenska.) Nere vid Brunnsparken steg vi på ”den gröne” och till sist var vi åter hemma på Korsvägen. Ja, se det var en riktig äventyrsresa!

     Sist jag var i Göteborg fick jag en stund över. Då passade jag på att göra en spårvagnsresa genom den nya Chalmerstunneln. Det var en ny upplevelse när vagnen svängde av från Södra Vägen in i berget under Carlanderska sjukhuset och för att två minuter senare komma ut i dagsljuset på Aschebergsgatan. Vi fortsatte upp till Sahlgrenska, där den mörkgula vagnen förvandlades till ljusgul och bytte nummer från 6 till 2. Sedan fortsatte vi nedför backen till Linnéplatsen. Spårvagnarna har alltså kommit tillbaka i backen förbi Annedalskyrkan, men de har blivit längre och snabbare och nu är det dessutom dubbelspår. Snabbt och bra, men inte lika hemtrevligt som när mormor och jag åkte där.

     För den som är intresserad av gamla spårvagnar finns det inget bättre resmål än Lissabon, som vi nyligen besökte. Trots att där finns Metro med fyra tunnelbanelinjer har man behållit en del av sina gamla smalspåriga spårvagnar, de s.k. electricos. Lissabon är nämligen en mycket kuperad stad med branta och smala gator, där inte ens bussar kan ta sig fram. Men de korta spårvagnarna, varav en del byggdes redan före första världskriget, tar sig miljövänligt fram i grändernas kurvor mellan potatissäckar och tvätt på tork.

     Vagnarna har på senare år blivit kärleksfullt renoverade och klättrar elegant uppför backarna. Ofta får de stanna för felparkerade bilar. Men då är det bara att ringa lagom ilsket i signalklockan, så kommer någon ut från närmaste kafé och flyttar på bilen. Det är den naturligaste sak i världen.

     En annan specialitet för Lissabon är s.k. funicularer. När det är för brant t.o.m. för de ettriga spårvagnarna finns det bergbanor där vagnarna dras av en kabel i marken. Där finns världens äldsta bergbana, Elevador do Lavra, från 1884. När man skall ut och äta på kvällen tar man lämpligen funicularen Gloria upp till Bairro Alto, såvida man inte föredrar att åka hiss med elevadoren Santa Justa, konstruerad av ingen mindre än Gustave Eiffel, Eiffeltornets skapare.

     Världen är full av tåg- och spårvagnsfantaster. Men vad är det som gör den spårbundna trafiken så fascinerande? Inte är det för att kraften kommer uppifrån, som pastor Jansson sade. Då skulle t.ex. inte så många vara intresserade av gamla ånglok. Jag tror i stället att det har att göra med att man stiger på, följer med och blir förd till målet. Att föras fram längs en i förväg utlagd bana tilltalar våra djupaste behov.

     På samma sätt behöver vi finna den räls som Gud har lagt ut för vårt liv. Då kan vi tryggt låta oss bli förda till målet. Sedan kan vi stiga av hemma på Korsvägen.    

Anders Brogren

Här finns spårvägsbilder från Lissabon!