Från Istorps prästgård:
Se även invändning mot nedastående!
För några dagar sedan var det biskopshearing i Göteborg. Kanske är det praktiskt med alla dessa engelska ord, men det är bättre om man finner något på riktig svenska. Man skulle kunna kalla det för biskopsutfrågning. Eller varför inte biskopsutställning? För en sorts utställning var det, med fem biskopskandidater framme på podiet under en storbildskärm, så att också de som satt längst bak av de 850 åhörarna skulle kunna ta sig en titt. Dessutom följdes evenemanget av 2000 personer via Internet.
Som många redan vet pågår processen med att utse en efterträdare till biskop Lars Eckerdal, som till sommaren avgår med pension. Nu hade fem kandidater vaskats fram till denna januari-onsdag i en konferensanläggning på Hisingen. Från hela det långsmala stiftet strömmade hundratals elektorer till. De flesta visste förmodligen lika litet om kandidaterna som jag själv. Fler än jag var säkert förvetna.
De fem kandidaterna satt uppspetade på höga barstolar, som närmast såg ut som tortyrredskap. Kanske var tanken att man skulle testa deras fysiska uthållighet.
Snett emot satt utfrågarna som skulle sköta själva grillningen. Grillmästare var TV-journalisten Karin Andersson och teologidocenten Ola Sigurdsson. Efter fyra timmars mangling stod fortfarande alla kandidaterna på benen och kunde ta sig därifrån för egen maskin. Så långt klarade samtliga utfrågningen väl.
Själv hade jag inte deltagit i provvalet som tog fram kandidaterna. Jag var ganska nollställd. Utfrågningen blev därför avgörande för mitt, och säkert för många andras, intryck. Här följer min betygsättning:
Först, i bokstavsordning, satt Carl Axel Aurelius, som är Lutherforskare samt kyrkosekreterare vid kyrkokansliet i Uppsala, född i Finspång 1948. Han tillhör en känd östgötsk prästsläkt. Han är präst med namnet Aurelius i åttonde generationen. Farfars farfars farfars far Nikolaus Aurelius var kyrkoherde i Askeby i mitten av 1700-talet, där han gifte in sig i prästsläkten Aschanius. Sedan dess har alla förfäder varit präster. Farfar var biskop i Linköping. Han tyskfödda farmor introducerade adventsstjärnan i Sverige. Med andra ord en gedigen kyrklig bakgrund.
Bakgrunden märks i hans framtoning. Han har en yttre säkerhet i kyrkliga sammanhang. Vet vad han skall svara och vad som förväntas av honom. Har alltid ett lämpligt Luthercitat till hands. Men ger ett något trött intryck. Verkar ha sin mest dynamiska period bakom sig.
Därefter fick vi möta Margareta Brandby-Cöster, född i Göteborg 1947, domkyrkokaplan i Karlstad. Henne lärde jag känna när jag studerade i Lund. På den tiden var hon duktig på att texta affischer. Hon har en konstnärlig ådra, som uttrycker sig i att hon målar akvareller.
Hon är den enda kvinnliga kandidaten. Gjorde ganska väl ifrån sig. Man minns hennes svar på frågan om hon skulle kunna tänka sig att prästviga en kvinnoprästmotståndare. Hennes svar var att hon inte trodde att en sådan ville bli vigd av ”en kvinnlig präst”.
Efteråt träffade jag hennes make Henry, som jag först inte kände igen. Jag har inte träffat honom på många år och, som bekant, blir alla äldre utom man själv. Henry hade med åren, som många av oss, skaffat sig en viss rondör. Han berättade att han ofta tittar på min hemsida, www.brogren.nu, och tycker att den är föredömlig. Så då passar jag på att göra reklam för den.
Kjell Lejon, född i Rydaholm i Småland 1958, universitetslektor i Linköping, var för mig ett helt okänt namn. Han blev dagens stora överraskning. Jag tyckte att han gjorde det starkaste intrycket av de fem kandidaterna. Flera som satt omkring mig delade min uppfattning. Han betonade många gånger hur viktigt det är att vi bygger på Bibelns grund.
Lejon visade sig vara en enveten smålänning, som inte tycks vara rädd för att visa lejonklon och gå i konfrontation. Han har studerat både i Sverige och USA och är forskarutbildad vid University of California. Han motiverade sitt intresse för USA med att de ligger före oss och det som händer där kommer så småningom att hända också hos oss.
Vid den efterföljande frågestunden började somliga tvivla på att Lejon är tillräckligt politiskt korrekt. Han har blivit anmäld till Svenska kyrkans ansvarsnämnd, som därför på nytt skall pröva hans behörighet. En sensationell utmaning mot rättssäkerheten! Det är som om Stockholm tingsrätt skulle återuppta målet mot Christer Pettersson varje gång denne uttalat sig i TV3. Tydligen råder förvirringens ande inom det kyrkliga etablissemanget, där man efter utfrågningen beslutat att uppskjuta valet en månad. Men jag tycker inte synd om den kyrkliga överheten. Som man bäddar får man ligga!
Anders Sjöberg är född i Ovansjö i Gästrikland 1957. Han är missionsföreståndare för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, alltså ”biskop” för EFS. Många har talat väl om honom. Därför var det intressant att få uppleva honom i verkligheten. Han gjorde ett ödmjukt och sympatiskt intryck, som gör att man reagerar mot den smutskastningskampanj han utsatts för i Göteborgs-Posten.
För att bemöta denna kampanj har ett antal yngre manliga och kvinnliga präster och lekmän i stiftet efter utfrågningen skickat ut ett brev till alla elektorer till förmån för Anders Sjöberg. I kuvertet fanns också ett kassettband med ett föredrag om Johannesevangeliet, som Anders Sjöberg höll i somras. Jag måste säga att det föredraget var något av det mest intressanta och värdefulla jag hört. Det är sällan man får höra något så fängslande. Jag lämnar annars inte gärna mitt pastorat och brukar inte åka på stiftssamlingar. Men om Anders Sjöberg blir biskop kommer jag nog att tänka om. En sådan bibelundervisning vill man bara inte missa.
Den femte kandidaten är Ingemar Söderström, född 1952 i Morjärv i Norrbotten, rektor för Svenska kyrkans pastoralinstitut i Uppsala. Han är politikernas gunstling. Visserligen är han centerpartist, men även socialdemokraterna uppmanar sina elektorer att rösta på honom. Man förstår varför. Alla jag talade med var överens om att han gjorde det svagaste intrycket. Om han blir vald, vilket är mycket möjligt, kommer han att lydigt gå i politikernas ledband.
Ingemar Söderström tycks vara den som bäst skulle kunna förvalta arvet efter den avgående biskopen. Lars Eckerdal har egentligen varit mycket framgångsrik. När han röstades fram i biskopsvalet 1991 var han först nominerad av en folkpartist, men det var socialdemokraternas och centerns röster som lyfte fram honom till andraplatsen. Att regeringen, som på den tiden utnämnde biskopar, lade stor vikt vid utvecklingen i Göteborgs stift, visade sig genom att dåvarande kyrkoministern Margot Wallström reste ner till Göteborg för att vid en presskonferens försvara beslutet. Regeringen insåg att Lars Eckerdal var rätte mannen för att se till att den engbergska kyrkopolitiken blev genomförd också i motståndsnästet Göteborgs stift.
Vad innebär den engbergska kyrkopolitiken? – Arthur Engberg var på sin tid socialdemokratins kanske mest lysande begåvning. Han var stark motståndare till kyrkan. Han var rädd för en självständig svensk kyrka och sade sig föredra ”ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem”.
Men när Engberg blev kyrkominister 1932 bytte han taktik. I stället för att avskaffa statskyrkan ville han göra den ofarlig. Med politisk kontroll över prästutbildningen och kyrkans verksamhet i största allmänhet samt genom att med utnämningspolitiken främja den liberala teologin kunde man urholka kyrkan inifrån. När man sedan fått en kyrka med "moderna" tänkesätt skulle tiden vara inne att skilja kyrkan från staten.
Den politiken har Eckerdal fullföljt på ett strålande sätt i Göteborgs stift. Han fick också den historiska uppgiften att i stor utsträckning utarbeta den nya kyrkoordningen samt att lotsa sitt anpassade stift ut ur statskyrkosystemet. Med Söderström vid rodret kan man hoppas på en fortsättning i Eckerdals anda mot en ännu mer konturlös kyrka.
Egentligen skulle det ha varit sju biskopskandidater där framme på podiet. Det var nämligen sju stycken som nådde över de erforderliga fem procenten i provvalet. Men Erik Aurelius, professor i Göttingen i Tyskland, valde att hoppa av och överlåta sina röster till kusinen Carl Axel.
Sedan var det Bo Brander, föreståndare vid Laurentiistiftelsen i Lund och präst i S:t Laurentii kyrka, som under hans tid där upplevt en blomstring och blivit den mest välbesökta kyrkan i Lunds stift. Men han har inte ”rätt” uppfattning i fråga om kvinnliga präster. Och då hjälper det inte att han är en klar ledargestalt, respekterad både i Sverige och i utlandet, en nyckelperson i årets Birgittajubileum m.m.
Bo Brander har inte blivit godkänd som kandidat. Stiftet har låtit meddela att alla röster på honom kommer att räknas som ”obefintliga”. Man får nämligen bara rösta på godkända kandidater, ungefär som i Sovjetunionen på sin tid. Därför skall ni veta att hur det än går, så har det inte varit något fritt och demokratiskt val.
Anders Brogren
En insändare till Gränsposten med anledning av ovanstående:
DEMOKRATISKT BISKOPSVAL?
Anders Brogren har naturligtvis alldeles rätt när han skriver att biskopsvalet inte är något demokratiskt val. Inte i den meningen som vi brukar beteckna som "demokratisk", d.v.s. folkstyre, folkmakt, att folkets valda ombud beslutar. Däremot demokratiskt på så sätt att det följer den av det demokratiskt valda kyrkomötet upprättade kyrkoordningen. Valförsamlingen består av samtliga i stiftet tjänstgörande präster och dessutom lika många av kyrkoråden i pastoraten utsedda elektorer. Totalt är det över 800 röstberättigade som har att utse den nye biskopen. För prästgruppen måste det väl anses demokratiskt då alla präster får rösta. Däremot får inte den andra delen av de vigda ämbetsbärarna, d v s diakonerna, vara med. Prästerna har således hälften av rösterna och de demokratisk valda kyrkorådsrepresentanterna den andra hälften.
Vid ett provval i höstas där alla röstberättigade hade möjlighet att delta röstades sju kandidater fram. Av dessa har sedan en återtagit sin kandidatur och en, Bo Brander, har inte blivit godkänd, då han förklarat sig icke kunna tjänstgöra tillsammans med såväl manliga som kvinnliga kolleger. När man läser Anders Brogrens kåseri, för det är väl ett kåseri, funderar man på om det var samma "biskopshearing" vi var på. Enligt Anders Brogren och hans vänner var det Kjell O. Lejon som gjorde det starkaste intrycket. Enligt vår uppfattning var det bara Kjell O.Lejon som "flippade ut". Trots hård press från utfrågarna kunde han inte ge besked på frågan om han personligen skulle komma att viga kvinnliga präster. Lejon svarade: "det kommer att vigas kvinnliga präster i Göteborgs stift"! Underförstått, någon annan kommer att viga de kvinnliga prästkandidaterna? Dessutom har Lejon förklarat sig beredd att prästviga kvinnoprästmotståndare. Det framgick med all tydlighet att han inte finns i någon "mittfåra", utan i någon ytterkant. Övriga kandidater gjorde mycket väl ifrån sig med särskilt plus för Aurelius, Brandby-Cöster och Söderström.
För vår del ha vi stärkts i uppfattningen att Ingemar Söderström med sin mjuka framtoning, sin stora erfarenhet, sina omvittnat goda ledaregenskaper och sin förmåga att ge klara besked ,är den av kandidaterna som har störst möjlighet att ena flertalet av de kyrkliga grupperingarna i stiftet. Det behövs en biskop med förmåga att ena och arbeta framåtriktat. Vi har haft nog med split och kiv. Nu behövs ett enat arbete för det gemensamma uppdraget.
Sätila och Skene den 12 februari 2003
Mary Österström Sven Håkansson
Ledamot av stiftsstyrelsen Ledamot av kyrkomötet
Svar till Mary Österström och Sven Håkansson:
Först vill jag gratulera Gränsposten till att med sitt förra nummer ha nått ända till Sätila och Skene, d.v.s. utanför det egna distributionsområdet.
Sedan några ord om demokrati. Ett demokratiskt val är ett val där väljarna fritt kan rösta på den kandidat de själva föredrar. Så är det inte i biskopsvalet. Man får inte lov att rösta på Bo Brander, trots att han uppnått tillräckligt antal röster i provvalet. Anledning är att han har "fel" åsikt i frågan om kvinnliga präster.
Detta att man bara får rösta på godkända kandidater påminner alltför mycket om de val som förr anordnades i det kommunistiska Östeuropa. Också där var vissa åsikter förbjudna. Men om nu Bo Brander har en förhatlig åsikt, så skall det väl överlåtas till väljarna att rösta bort honom. Eller litar man inte på väljarna?
För min del har jag alltid sett socialdemokratin som en garant mot totalitära tendenser. Det oroar mig därför att framträdande socialdemokrater som Mary Österström och Sven Håkansson stillatigande accepterar detta manipulerande med demokratin. Ännu otrevligare är att beslutet om den odemokratiska valordningen är taget av kyrkomötet i demokratisk ordning.
I biskopshearingens slutrunda skulle de fem kandidaterna säga varför man skulle rösta just på dem. Enligt min mening gjorde Kjell Lejon då det starkaste intrycket när han sade: "Rösta inte på mig!" Kanske kan Mary Österström och Sven Håkansson ta till sig det budskapet.
Mary Österström och Sven Håkansson rekommenderar elektorerna att rösta på Ingemar Söderström. Efter att ha läst en serie artiklar i Kyrkans Tidning förra året om missförhållandena på pastoralinstitutet i Uppsala, där Söderström är rektor, skulle jag i stället dra öronen åt mig. Där framkom en svidande kritik från såväl dåvarande som före detta elever.
För min del vill jag inte rekommendera någon av kandidaterna. Mitt råd är i stället: Tänk själv och rösta sedan efter din övertygelse!
Anders Brogren