Från Istorps prästgård:

Änglavarelser

Hur man kan få för sig att resa bort från Istorp så här i vårens tid förstår jag inte. Häggen blommar och vildtulpanerna håller på att slå ut. Här är paradiset på jorden.

       Ändå händer det att jag någon gång måste ge mig av till sammanträde i Göteborg. Då går jag och gruvar mig flera dagar innan. Att åka till stan så här års är att kämpa mot naturkrafterna.

     Det värsta med stadsresan är parkeringsfrågan. Här i Istorp är det mycket bekvämare. Jag tänker på en präst som hade tjänstgjort i Svenska kyrkan i Paris och som sedan blev kyrkoadjunkt i norra Blekinges skogsbygd. Någon frågade hur det kändes och han svarade: ”Underbart! Här har jag parkeringsplats utanför dörren!”

     När jag skall åka till Göteborg infinner sig våndan redan kvällen före. Bekymren tornar upp sig. Tankarna mal genom huvudet. Allt kretsat kring den ständigt återkommande frågan: Kommer jag att hitta någon ledig parkeringsplats?

     En solig vårdag nyligen gav jag mig bävande iväg mot Västsveriges centrum. Jag körde in på parkeringen vid gamla Ullevi och fann att där var lika fullsatt som om det varit match mellan IFK och GAIS på 50-talet. Jag körde fram och tillbaka mellan raderna av parkerade bilar och hoppades att ett under skulle inträffa.

     Det gjorde det också. Plötsligt körde en bil upp jämsides med mig. Först trodde jag att det var en potentiell fiende som ville tränga sig före och ligga i en bra position om det, mot förmodan, skulle dyka upp någon ledig ruta. Tänkte han preja mig?

     Men mannen i den andra bilen vevade ner rutan, som det hette förr. Förmodligen tryckte han i stället på knappen till fönsterhissen. Han såg vänlig ut och viftade med ett papperslapp. Jag fattade mod och tryckte på knappen till min fönsterhiss. Den andre, som såg riktigt sympatisk ut, räckte över det lilla pappret, som visade sig vara en parkeringsbiljett med avgiften betald till nästa morgon. Han pekade på en tom ruta alldeles intill och körde därifrån, glad i hågen tycktes det.

     Det måste ha varit en ängel, tänkte jag. De kommer och hjälper oss när nöden är som störst. Det har jag själv upplevt. Eller kanske var han en helt vanlig bilist som själv blivit luttrad under mångårigt letande efter parkeringsplatser och som därför ville glädja en medmänniska. Kanske var det tillfällig besökare från Knallebygden som tyckte att det var onödigt att bara kasta bort en fullt användbar parkeringsbiljett.

     Medan jag tog den lediga platsen i besittning kände jag att oron inför stadsresan var som bortblåst. T.o.m. Göteborgs centrum var riktigt tilltalande. Lindarna i Nya Allén påminde om lindarna kring Istorps prästgård. I Trädgårdsföreningen hade forsythian slagit ut. Solen glittrade i vallgravens vatten. Livet lekte.

     Där ser man vad det betyder med positiva möten. Det är mycket vi kan göra för att lätta vardagens bördor för varandra. Genom att sprida glädje håller vi mörkrets makter på avstånd. När man tänder en liten glödlampa i ett mörkt rum så blir hela rummet ljust. När vi sprider ljus till andra försvinner mörkret. Sådana är fysikens lagar.

     Egendomligt är då att människor ändå dras till mörkret. ”Detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset”, står det i Johannesevangeliet.

     Det finns i vår tid ett stort andligt intresse, samtidigt som många har tappat kontakten med kyrka och kristen tro. Då kan man bli ett lätt byte för mörka krafter.

     Jag hörde om någon som hade sökt sig till en seans där man skulle få kontakt med de avlidnas andar. Alla undrar vi naturligtvis över vad som händer efter döden. Tanken på alltings förgänglighet kan göra oss oroliga. Det är därför inte konstigt om man längtar efter ett tröstande besked om ett liv efter detta. Kanske verkar det lockande med en seans som en sorts andlig genväg. Men den här personen hade i stället blivit orolig och fått psykiska problem av seansen.

     Spiritismen sätter farliga krafter i rörelse. Med e-posten fick jag idag en rapport från Uganda i Afrika. Där härjar en gerillaorganisation som kallar sig ”Herrens motståndsarmé”. Den består f.n. av cirka 300 soldater och 600 barnsoldater. Under årens lopp har över 10 000 barn blivit kidnappade och tvingade att bli soldater. Rörelsen leds av Joseph Kony, ett spiritistiskt medium, som omger sig med en aura av skräck och mysticism. Inte precis något som underlättar livet i Uganda.

     Det finns mörka krafter. De skall vi akta oss för. I Gamla Testamentet berättas om kung Saul. När han kände sig orolig sökte han upp ett spiritistiskt medium, som han tvingade att mana fram Samuels ande åt honom. Det skulle han aldrig gjort. Saul fick ingen tröst utan olyckorna hopade sig i stället över honom. Läs Första Samuelsboken, kap. 28 och 31!

     Tröst behöver vi alla. Kunskap om andliga ting likaså. Men detta skall vi inte söka hos avlidnas andar utan hos Gud. Genom att bli försonad med Gud får vi kontakt med livets och ljuset krafter. Det mår vi mycket bättre av.

Anders Brogren