Från Istorps prästgård:

Kyrkan brinner!

Ibland brinner det i kyrkan. Katarina kyrka eldhärjades 1990. Eftersom den låg i Stockholm blev just den branden särskilt uppmärksammad av medierna.

     Brunskogs kyrka i Värmland, byggd 1878, blev på sin tid berömd genom en dikt av Fröding: "Brunskogs kyrka stod och lyste som en bonnbrud, grann och ny.” Men det hindrade inte att den brann ner 1972.

     Nya kyrkan i ärkebiskop Nathan Söderbloms hemförsamling Trönö i Hälsingland brann ner 1998. Lyckligtvis var det inte Söderbloms barndoms kyrka. Trönö gamla 1100-talskyrka står fortfarande kvar.

     Fastlagssöndagen den 1 mars 1778 i Ryssby då nybyggda kyrka utanför Kalmar tändes den helige Andes eld i hjärtat på en ung student som hette Henric Schartau. Den elden spred sig över hela Västsverige och gjorde tusentals människor till uppriktiga kristna. Men onsdagen i stilla veckan, den 11 april 2001, förstörde elden den kyrka där Schartau fått sitt andliga genombrott.

     Min konfirmationspräst vågade knappt resa bort för han var så orolig för att kyrkan skulle brinna ner under tiden. ”Jag är så rädd om Onsala kyrka som om mina ögon”, brukade han säga.

     För att förhindra bränder brukar brandkåren, numera kallad Räddningstjänsten, med jämna mellanrum ha brandsyn i kyrkorna. En gång för många år sedan hade vi brandsyn i Istorps kyrka. Det var brandmästaren från Kinna (den nuvarande brandstationen i Skene var då ännu inte byggd), kyrkvaktmästare Gunnar Frick och jag själv. Brandmästaren (om jag inte minns fel hade han tidigare varit en känd handbollsmålvakt i Göteborg) anmärkte på den gamla brädväggen bakom orgelläktaren. Han påpekade att den inte kunde stå emot en brand utan borde förstärkas. Då tittade Frick undrande på honom och sa: ”De e la onödit! De behövs la inte! De har ju inte bränt förr!”

     Brandmästaren blev naturligtvis helt svarslös. En sådan argumentation hade han inte tidigare ställts inför. Han lät frågan falla och den gamla väggen står fortfarande kvar i sitt ursprungliga skick.

     Dock har det nu visat sig att Frick hade fel. Det har faktiskt bränt förr i Istorps kyrka. Från min gamle vän Martin Giertz fick jag nyligen ett utdrag ur ”Ny svensk Släktbok”, utgiven av Karl A Leijonhufvud 1906. Där berättas om de märkliga händelserna vid prosten Aurelius begravning 1758 (ej släkt med blivande biskopen i Göteborg).

     Johan Aurelius hade tidigare meriterat sig som lektor i logik vid Göteborgs gymnasium. Kyrkoherde i Istorp blev han 1722. Han utnämndes till prost 1732 och tjänstgjorde som preses vid prästmötet 1737.

     I Istorps feta pastorat förvärvade han sig en ansenlig världslig rikedom. Han lämnade inte mindre än fjorton hemman efter sig, men han hade nog ärvt en del av dem. Hur det var beställt med de andliga rikedomarna förmäler inte historien, även om det sägs att han hade ”en lätt och flytande talegåva, glatt och muntert sinne bemängt med salt och skämtsamhet”.

     Hans hälsa var god ända till den 25 oktober 1758, då han plötsligt blev sjuk och avled efter några timmar. Strax dessförinnan skall den döende prosten ha sagt att ”om jag dör nu så får jag en underlig begravning”.

     Vid hans dödsstund ropade folket i prästgården att elden var lös. (Det var inte i den nuvarande prästgården från 1795 utan i den gamla som var uppförd 1690-91). Folk sprang ut och tittade. När de kom tillbaka in till den döde var rummet fullt av rök och svavellukt.

     En tid senare skulle den ståtliga begravningen äga rum i Istorps kyrka. Kistan stod uppställd på likbåren framme i koret. Kyrkan var trång, inte så hög och bred som nu. Det var före 1836 års stora ombyggnad. Den hade fortfarande kvar sin medeltida karaktär, utan torn men med en klockstapel i kyrkogårdens sydvästra hörna.

     Det hela var naturligtvis ett stort folknöje. Det låg förväntan i luften. Trängseln var stor när processionen med alla prästerna och ståndspersonerna trädde in.

     Då kom plötsligt en kraftig vindstöt med rök och damm som fyllde upp hela kyrkan. Det hördes en smäll som om ett skott gick av. En svaveldoft, förmodligen av svartkrut, spred sig. Ingen kunde se vad som försiggick inne i rökmolnet. Någon ropade att elden är lös. En annan skrek att taket faller ner, läktaren enligt andra uppgifter. Det blev panik. Alla ville ut på en gång. De som var på läktaren hoppade rätt ner. ”Intet anseende till personen var nu mer”, berättar den okände sagesmannen. Prästerna fick trängas med de andra och fick prästkapporna sönderrivna så att de inte kunde användas mera.

     Likkistan stöttes omkull och dekorationerna förstördes. Greve Cronhielm slog sönder ett fönster och kröp ut. Aurelius adjunkt (”hjälpeprästen”) försökte ta sig ut genom ett annat fönster, men blev hängande utanför i prästkappan tills den gick sönder. Klockaren fastnade i fönstret och fortsatte att leda sången med psalmboken i hand.

     Greve Cronhielm ställde sig med dragen värja framför ingången till vapenhuset och hindrade dem som ville tillbaka in i förödelsen för att rädda sina kvarblivna anhöriga. Många blev nertrampade och skadade. Flera dog av skadorna. En miste armen. De flesta sprang hem i sina trasiga kläder.

     Nu spreds ryktet att elden också var lös uppe i prästgården. Den bonde, som hade blivit satt till att vakta elden för tillagning av maten till gästerna, blev som förryckt. Han tog en käpp och slog sönder allt som kom i hans väg. Kockarna slog vatten på elden och all maten blev förstörd. Sedan sprang den tokige bonden upp på kyrkbacken och började slå med käppen på folket. Han avväpnades på order av greve Cronhielm.

     När situationen något lugnat ner sig jordfästes liket i all hast av prosten Jonas Brag från Tvååker, som i alla fall lyckades hålla en likpredikan över bibelordet ”Den rättfärdige förgås, och ingen finnes som tänker därpå” (Jes. 57).  Men nog var det många som långt därefter tänkte på prosten Aurelius begravning!

     Nu är detta emellertid sedan länge en bortglömd historia. Lutad mot väggen av Istorps medeltida benhus står prosten Aurelius ståtliga gravhäll i kalksten utan att någon brukar ägna den sin uppmärksamhet.

     Men fortfarande är vi rädda för bränder i våra kyrkor. Den eld vi vill ha är  i stället den eld som föll över den kristna församlingen på pingstdagen år 33: ”Då kom plötsligt från himmelen ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram; och det uppfyllde hela huset där de sutto. Och tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på dem, en på var av dem. Och de blevo alla uppfyllda av helig ande och begynte tala andra tungomål, efter som Anden ingav dem att tala.”

Anders Brogren