Från Istorps prästgård:

Tillvarons trassel

Så var då årets semesterresa avklarad. Den gick riktigt bra. Solen lyste lagom mycket över oss. Bilen gled fram som ett strykjärn genom sommarfagra svenska landskap: Skåne (nåja, kanske inte helt svenskt), Blekinge, Småland, Östergötland, Södermanland, Uppland. Vi besökte släktingar och vänner, blev hjärtligt mottagna, fick god mat och bra sängar. Sverige är världens bästa semesterland.

För första gången i livet var vi med om något så exotiskt som att åka ut till en ö i Stockholms skärgård. Till och med detta äventyr avlöpte väl med motorbåtsresa i rasande fart fram över fjärdarna. Vi sov gott på natten i stugan ute i havsbandet. På morgonen fanns det fisk i näten. För första gången i livet åt jag abborre.

Min far var visserligen uppfostrad med insjöfisk. Han kunde äta som en katt. Vilket nålbrev han än gav sig på, så satt alla benen i en krans mellan läpparna när han var färdig. Jag beundrade honom för denna hans förmåga. Själv har jag däremot som gammal göteborgare alltid hållit mig till saltvattensfisk, men nu tvingades jag erkänna att borren var en riktig delikatess. Så var den också väl filead!

Mer än mätta på semesterupplevelser kom vi en sen kväll åter hem till Istorps prästgård. Allt hade gott oss väl i händer, nästan för bra. Huset stod kvar och det hade inte varit inbrott. Det är alltid en lättnad att konstatera den saken.

Men i köket var det kusligt tyst. Det var något som inte stämde. Inget hemtrevligt surr från kyl och frys. En snabb inspektion visade att proppen gått. Det måste ha hänt tidigare på dagen. Livsmedelsklumparna var fortfarande kalla och hårda. Vad gör man? Hur skulle det gå med alla överblivna lussekatter, den bruna såsen från 1998 och alla isterbanden som vi bunkrat i Småland?

Att byta propp och starta på nytt visade sig inte vara någon bra idé. Den 25-åriga frysen luktade bränt. Som så ofta förr blev vår granne Karl-Erik en räddare i nöden. Eller snarare hans tomma frysbox i källaren. En hektisk räddningsinsats i mörker och ösregn följde, och så var Sverige räddat för den här gången. Vi behöver inte svälta i vinter.

Men en olycka kommer sällan ensam. Inte heller TV:n fungerade. Medan vi var bortresta hade muraren tagit ner antennen när han reparerade skorstenen. Utan antenn är en TV inte mycket att ha. Så nu har vi haft några TV-fria kvällar tillsammans. Det har varit oväntat trevligt.

Sedan var det dags att skriva en ny krönika till Gräns-Posten. Då kom nästa prövning. Datorn började uppföra sig egendomligt. Det visade sig att hårddisken lagt av. Åter började paniken komma krypande. Det är märkligt så handikappade vi är när apparaterna inte fungerar.

Men man kan alltid göra något för att förbättra sin situation. Nu sitter jag och skriver denna krönika med en alldeles ny och fräsch hårddisk. Visserligen har jag ännu inte lyckats komma ut på nätet, men om du läser dessa rader i Gräns-Posten, så betyder det att förbindelsen med omvärlden till sist ändå blev upprättad.

Så var det TV:n. Med den vet jag inte hur det blir. Det är faktiskt skönt att slippa se all världens elände, så frågan är om vi rent av skall fortsätta med att vara TV-lösa.

Till sist frysen. Vår elektriker Henning, som brukar klara av det mesta, lyckades även den här gången. Han bytte bara ett litet relä. Så nu ser vi fram mot ytterligare 25 lyckliga och iskalla år.

Många gånger är det inte så mycket som behöver göras. Det är ungefär som med ett äktenskap. Ett nytt startrelä, en liten semesterresa piggar alltid upp. Sedan kan det puttra på i 25 år till.

Anders Brogren