Från Istorps prästgård:

Fönster mot världen?

I förra krönikan fick du, käre läsare, höra om mödorna med alla apparater som inte fungerade när vi  kom hem från semestern. Men vi lyckades få igång tekniken igen. Datorn fixades liksom det 25-åriga frysskåpet, som fortfarande håller iskylan i denna varma september.

Sedan var det dags för bilbesiktningen. Den brukar aldrig innebära några problem. Visserligen är jag mycket dålig på att sköta min bil. Huvudsaken är att den rullar, tycker jag, även om min fru har en annan åsikt om saken. Men jag är noga med att lämna den till föreskriven service på vår utomordentliga bilverkstad. Jag litar helt på bildoktor Rogers diagnoser. När sedan den rutinerade mekanikern Arne pysslat om mitt fordon en stund, så kan man lita på att det går som ett urverk i ytterligare 1500 mil.

Glad i hågen, efter att ha beställt tid många månader i förväg, åkte jag iväg till bilprovningen i Kungsbacka. Det var första gången jag var där, men man blev lika trevligt bemött som tidigare i Skene. ”Du kan ta en kopp kaffe medan du väntar”, sa bilprovaren. Har man då redan betalt 300 kronor för nöjet, så tackar man inte nej.

Det var knappt jag hann dricka ur kaffet så var bilen färdigtestad. Men provaren hade den smärtsamma plikten att meddela att det var glapp i höger spindelled. Jag blev lätt chockad. Jag visste knappt att det finns något som heter spindelled och undrade ett tag om spindelmannen hade varit framme.

Det kändes snopet, men Arne på verkstan i Horred satte in en ny spindelled på ett litet ögonblick och vid nästa Kungsbackabesök var det bara att köra in i drive-inbesiktningen och få sitt godkännande. För säkerhets skull hade jag då tagit med min hulda maka och frågade om det gick bra att hon fick kaffet i stället. Det gjorde det, och nu kostade kaffet bara 200 kronor.

Allting ordnar sig med den krånglande tekniken. Just nu väntar vi på att rörläggaren skall lägga nya dräneringsrör från pannrummet, så att vi slipper översvämningar till vintern. Sedan skall vi få bergvärme.

Det är bara en sak vi inte fått ordning på. Många tycker kanske att den är viktigast av allt, TV:n alltså. Som du kanske minns från förra krönikan så har vi visserligen en TV men antennen ligger i garaget. Den blev nerplockad i samband med reparation av skorstenen. Problemet är att vi kan inte bestämma oss för att sätta upp den igen. Vi har nämligen upptäckt hur skönt det är med TV-lösa kvällar. Det är verkligen lugnt och fridfullt. Vi dricker en kopp te, lyssnar på en skiva, läser i varsin bok, tittar ut i trädgården bort mot Horred. När det sedan börjar mörkna kanske makan stickar en tröja till senaste barnbarnet med jag själv sätter mig framför datorn och t ex studerar ett Javascript, som skriver e-mailadresser baklänges för att inte s k spammare skall få tag på dem. Sådan kan vår kväll vara under förutsättning att det inte är sammanträde eller någon av höstens många andra sammankomster.

Vi har börjat fråga oss om man verkligen blir så mycket bättre informerad genom TV-tittande. Kanske klarar sig världshändelserna på egen hand utan att vi följer dem varje minut. Är det så farligt om man läser om dem i tidningen först följande dag? Dessutom har vi den utomordentliga Sveriges Radio som bjuder på såväl senaste nytt med kommentarer som vacker musik.

Ibland kan man tycka att TV-rutan är ett fönster ut mot världen. Själv är jag fascinerad av dokumentärer om andra världskriget och annan 1900-talshistoria. Serien om det kalla kriget, där man fick se f d fiender i USA och Sovjet nu tala fritt om hur det egentligen var när det begav sig, skulle jag inte vilja vara utan. Och nu missade jag tyvärr sändningarna från friidrotts-VM. Inte heller har jag fått anledning att använda min motionscykel, eftersom den är placerad framför TV:n och förutsätter att det finns något att titta på.

TV är verkligen på gott och ont. Den har en sugande kraft som kan vara svår att motstå när man är trött på kvällen. Själv har jag, liksom många andra, den lyckliga förmågan att kunna somna framför apparaten, men det finns de lätt hemfaller åt TV-missbruk och har svårt att hitta avstängningsknappen.

Hörde i regeringsförklaringen att staten skall satsa på hjälp till dem som är spelberoende. Kanske borde man också tänka på dem som är TV-beroende. Kanske hjälper det med sämre program, även om många anser att de inte kan bli sämre än vad de är.

Nu kommer snart de mörka höstkvällarna. Då får vi se hur det går med våra stolta föresatser. Kanske blir det outhärdligt tomt utan ”Snacka om nyheter” och allt annat snack i studiosofforna. Kanske upptäcker vi att vi hamnat utanför samhällets gemenskap. Kanske ger vi upp vårt motstånd och ringer till Roger i Grubba och ber honom sätta upp en motordriven parabol på den nyrenoverade skorstenen. Eller så fortsätter vi vår kamp för hemfridens TV-lösa kvällar.

Anders Brogren