Från Istorps prästgård:

Julkrönika på hjul

På hösten 1994 frågade Jyrki Seppälä om jag kunde tänka mig att skriva en krönika i ett annonsblad som han tänkte ge ut inför julen. Det skall jag gärna göra, förklarade jag. Och blir det någon fortsättning försöker jag att ställa upp. Det är ett trevligt sätt att få kontakt med församlingsborna. Samtidigt håller jag skrivarlusten i form så att jag inte blir otränad. För detta med att skriva, vare sig det gäller kåserier, böcker eller protokoll, är till största delen träning. Ju mer man tränar desto lättare går det.

   Och då kommer vi osökt in på ämnet träning. Som en del kanske kommer ihåg skrev jag en gång att jag skaffat en motionscykel och placerat den framför TV:n så att jag kunde cykla runt i världsnyheterna. För några dagar sedan fick jag ett e-mail från en läsare som i somras varit i Washington då kommit att tänka på när jag via TV:n cyklade in på Vita husets gräsmatta.

   Nu är det emellertid slut på de cykelturerna eftersom vår antenn blev nertagen i somras. Vi har sedan inte satt upp den utan lever ett lugnt och fridfullt liv. Nu undrar vi mest hur vi förr hann att titta på några program. Kvällarna går så fort ändå.

   Men hur har det blivit med cyklingen har någon undrat. – Jo tack, det har ordnat sig på bästa sätt. Efter en tid av villrådighet med oregelbundet cyklande ställde jag in cykeln i sovrummet. I stället för kvällscyklingen runt om i världen tar jag mig nu i stället en morgonrunda med utsikt genom fönstret bort mot Horred. Efter cykelturen bär det av rätt in i morgonduschen.

   När jag nu inte har någon TV att cykla framför trampar jag i stället till tonerna av en uppiggande CD-skiva. De senaste månaderna har jag återvänt till en ungdomsfavorit, nämligen Dave Brubecks kvartett. När Dave sätter igång med sina rytmiska experiment spritter det i benen till den grad att hastigheten stundom närmar sig 30 km/h. Brubeck är född 1920, samma år som påven och moster Gudrun, men är fortfarande fullt verksam och har kommit ut med en ny skiva så sent som i år, nu på ålderns höst med sakrala verk.

   Det hastigt påkomna jazzintresset fordrar en förklaring. I somras hade vi besök av några släktingar som aldrig varit här förut. De fick se flygeln i prästgårdssalongen och frågade om jag brukade spela på den. Det kunde jag inte förneka. Då fick jag frågan: ”Spelar du något synkoperat?” Rodnande av blygsel fick jag erkänna att det gör jag faktiskt inte. Det blir tyvärr bara klassiskt.

   Den där frågan om ”synkoperat” kunde jag inte bli kvitt. En dag hittade jag på biblioteket ett album med s k standardlåtar. Jag lånade hem det. Och på den vägen är det. Numera hörs det sällan något klassiskt i prästgårdssalongen.

***

Ett ämne som återkommit i krönikorna under åren är S:ta Eufrosyniaförsamlingen i Ivenetz i Vitryssland. Det var sommaren 1998 vi första gången tog emot en grupp barn därifrån i Horred. Bleka och magra var de, men de tog oss med storm. Vintern därefter var vi fyra personer som reste dit bort och hälsade på under den ortodoxa julen. Ganska praktiskt, för eftersom de flesta ortodoxa kyrkor använder den gamla julianska kalendern, så firar de f.n. julen tretton dagar efter oss. Det innebar att vi först firade jul här hemma och sedan en gång till där borta.

   Sommaren därpå reste vi en hel buss, 32 personer, till Ivenetz. Det var en oförglömlig resa, förmodligen en av de första charterresorna till vitryska landsbygden någonsin. Det är nämligen mycket byråkratiskt krångel med att resa dit. Dessutom fungerar inte Vitryssland som vanliga turistländer. Inte utan skäl har det blivit kallat Europas sista kommunistreservat.

   Sommaren 2001 hade vi en ny barngrupp hos oss i Horred och nu till  sommaren är det dags igen. Vi hoppas att många vill ställa upp och hjälpa oss.

   Första gången vi besökte Ivenetz hade man lagt grunden till en ny kyrka i stället för den som kommunisterna rev 1951. Det grep oss att man ville bygga upp kyrkan igen trots den enorma fattigdom som råder. Vi mötte gamla kvinnor med en pension på 100 kronor i månaden, som gav sina sista slantar till kyrkbygget, för att de ansåg att barnen måste få höra talas om Gud. Vi beslöt att hjälpa till.

   Sedan dess har vi tagit upp många kollekter till kyrkbygget. Utvändigt är kyrkan så gott som klar med en förgylld kupol som syns över hela staden. Men det återstår mycket arbete invändigt, så vi fortsätter att samla gåvor till bygget.

***

Då kommer vi slutligen in på ämnet kyrka, evangelium, Guds ord. Det har i dessa krönikor under åren varit min avsikt att sätta enkla vardagshändelser i samband med Bibelns budskap. Det är naturligt att göra det inför julen, för vad vore julen utan Jesus? Man kan visserligen nöja sig med skinkan och julklapparna. Men människan lever inte allenast av bröd, inte heller av skinka och prylar. Eftersom varenda en av oss är skapad till Guds avbild, så behöver vi kontakt med det gudomliga. För att ge oss den kontakten sände Gud sin Son till jorden. Det är vad julen handlar om.

   När vi tar emot Guds gåva i Jesus Kristus får vi hopp om en framtid och ett liv efter julmaten, ända in evigheten. Då kommer också ett stilla skimmer att lysa över alla vardagens små händelser.

God jul önskas Gräns-Postens läsare av

Anders Brogren