Barn från Vitryssland

Den 26 juli kommer en grupp vitryska barn i åldern 9-14 år till Horred. De skall vara hos oss i tre veckor. De kommer från en stad som heter Ivenetz, 7 mil väster om Minsk, som är huvudstaden i Vitryssland.

Det är tredje gången som ”Föreningen Tjernobylbarn i Horred” ordnar ett sådant läger på Letebogården (mellan Horred och Helsjön). Liksom vid tidigare tillfällen hoppas vi att många vill bidra med gåvor och finansiera det hela. Det kostar nämligen en hel del pengar. Vårt bankgiro är 5697-7317.

Kanske kan vi också få andra gåvor. Vi har just upptäckt att vi t.ex. behöver flera handdukar och badlakan. Vi behöver också många medhjälpare. Du kan hjälpa till i köket, baka, tvätta, hjälpa till vid utflykter och aktiviteter.

Du förälder! De vitryska barnen behöver träffa jämnåriga svenska kompisar. Tag med dina barn och låt dem vara ihop med våra gäster, spela boll, bada, umgås, kanske få en brevkompis för framtiden och kanske en vän för livet!

Välkommen också till våra kvällssamlingar som vi har de flesta kvällarna kl. 20 med aftonbön och fika!

Jul i svältens tecken

För inte länge sedan hade knappast någon hört talas om Vitryssland. Landet blev uppmärksammat först efter Tjernobylkatastrofen 1986. Det mesta av det radioaktiva nedfallet föll ner där. Vitryssland har aldrig hämtat sig från chocken. Situationen är fortfarande mer hopplös än på de flesta andra håll i Östeuropa.

Sedan landet blev självständigt efter Sovjetunionens sammanbrott har det bara gått utför. Fattigdomen är utbredd med brist på mat och bränsle under de kalla vintrarna. Hälsotillståndet är dåligt. Många är arbetslösa och tar till flaskan eftersom vodkan är billig och nästan den enda vara som finns att köpa i butikerna på landsbygden. De som är lyckliga nog att ha ett arbete tjänar kanske 300 kronor i månaden medan pensionerna är ungefär 100 kronor.

Jag glömmer aldrig när vi för några år sedan kom till ett ruckel någonstans på landsbygden utanför Ivenetz. Det var dagen efter juldagen, enligt den ortodoxa kyrkans tideräkning. Därinne i mörkret satt en alkoholiserad mor, en mormor och två små flickor och försökte hålla värmen. De hade inte en matbit i huset. Fastän det var kväll fanns de båda flickorna kvar bland paltorna i sängen eftersom de inte hade något att sätta på fötterna. Fader Viktor, prästen i Ivenetz, delade ut mat till dem. Ingeborg Leffler, som hade fått med sig varma sockor från en givare i Horred, ordnade så att de fick varmt på fötterna och kunde stiga upp.

Ungdomsgruppen eldar åt de gamla

I församlingen i Ivenetz finns en livaktig ungdomsgrupp. Där träffas ungdomar till kristen gemenskap. Men det är inte bara fråga om att träffas för sin egen skull. En viktig del av verksamheten är att ungdomarna går ut till fattiga hem, där gamla och sjuka människor förgäves försöker hålla värmen. Ungdomarna får hjälpa de gamla att elda och lär sig samtidigt praktisk kristendom.

Mitt i nöden är det kyrkan som står för hoppet om en bättre tillvaro. Kläder och mediciner förmedlas genom diakonissan Maria samt genom många goda medarbetare i församlingen. Den stora söndagsskolverksamheten omfattar flera hundra barn, nog så viktigt i ett samhälle där flera generationer fostrats i marxism och ateism.

Även under veckan deltar barnen i olika aktiviteter. En del barn får mat efter skoldagens slut, men då heter det att de är med i en ungdomsklubb där maten är en av aktiviteterna. Detta för att de inte skall behöva skämmas för sin fattigdom.

Med en gammal svensk SAAB ordnar man skolskjutsar, som visserligen inte uppfyller de svenska säkerhetsnormerna men som gör att barnen slipper att vandra långa sträckor på mörka och leriga vägar.

Den 6 juni i år, på svenska nationaldagen, invigdes Victoria House i byn Pralnicki. Det är ett hus som uppförts med insamlade pengar från Smögens församling och dit barn kommer för rekreation och för att äta upp sig. Det är ju bara en bråkdel av barnen som kan komma till Sverige men här blir det nu möjligheter att ta emot dem också på hemmaplan.

Den sista sovjetstaten

De barn som nu skall komma till Horred är visserligen alla födda efter Tjernobyl, men de lever ändå i skuggan av katastrofen. Därför behöver de se att man kan ändra förhållandena till det bättre. I Sverige var det lika fattigt för hundra år sedan, men det har blivit bättre här. Då borde det inte heller vara omöjligt att få till stånd ett mera människovärdigt liv även i Vitryssland.

Ett stort hinder för utvecklingen är emellertid landets diktator, president Alexander Lukashenka, som håller fast vid det kommunistiska systemet med statskontrollerad ekonomi. All opposition tystas av polisen. Nästan varje dag rapporteras om fängslanden av andra partiers politiker och om tidningar som hindras att komma ut. Utanför Högsta Sovjet (så heter parlamentet i Minsk) står fortfarande en stor Leninstaty. Här och där ser man röda stjärnor, precis som på Sovjettiden. Det vackraste huset längs den stora paradgatan genom huvudstaden innehåller kontoret för KGB, alltså hemliga polisen.

Det finns över huvud taget gott om poliser. Som alla andra i Vitryssland har de låga löner och vill därför ofta ha mutor. Det lär även förekomma att penningstinna utlänningar blivit rånade av polisen.

Fram till Irakkriget förra året hade Lukashenka nära kontakter med Saddam Hussein. Vitryssland har en betydande vapentillverkning som var intressant i det sammanhanget. Saddam och Lukashenka upprättade till och med en direkt flyglinje mellan Minsk och Bagdad. Kort före Irakkriget var Saddams son Udday på besök i Minsk med en idrottsdelegation.

I mångt och mycket lever sovjetsamhället kvar. Men på en punkt har det ändrat sig. Den ortodoxa kyrkan kan nu verka friare än på kommunisttiden och räknas som viktig för landets kulturella identitet. Lukashenka för sin del är visserligen ateist, men tillägger att han är en ”ortodox ateist” som besöker kyrkan vid jul och påsk.

Folket i Vitryssland känner sig som historiens förlorare. Många olyckor har drabbat dem: andra världskriget, kommunismen, Tjernobyl och nu Lukashenka med kräftgången i ekonomin. De tror att världen har glömt dem, något som det tyvärr ligger mycket i. Därför är de glada över alla kontakter med omvärlden. ”Tack för att ni inte glömmer oss”, säger de när man är där. Samtidigt har de en överdriven tro på att vi i väst kan ordna allt.

Framtidshopp

Att en grupp barn från Ivenetz reser till Horred innebär att en stråle av ljus och hopp bryter in i den vitryska tristessen. Det betyder mer än att 27 barn får ordentligt med mat, rent vatten, sol, ljus och bad, vilket är mycket nog. Men det innebär också att människorna i en hel bygd får bevis för att de inte är bortglömda.

Efter de tidigare lägren vet vi att det blir en positiv påverkan på lång sikt. Hela bygden talar om detta och vill veta allt om hur barnen hade det. De litar också på att vi fortsätter att stödja dem. Ett synligt tecken på detta är den nya kyrkan, som nu reser sig mitt i Ivenetz, på samma plats där tidigare den kyrka låg som kommunisterna rev 1951 för att den stod i vägen för en bild av Stalin! Den nya kyrkan är till stor del uppförd med pengar som samlats in i Horred. Men fortfarande återstår några års arbete invändigt.

Vårt materiella överflöd gör naturligtvis stort intryck på barnen. Under tre veckor får de i Sverige leva ett liv som de annars inte är i närheten av. De tycker också att det är märkligt att se havet och att känna på det salta vattnet. Men det bästa, sade en gång en liten flicka, är att alla är snälla och att ingen slår oss!

Anders Brogren