Solskensbarnen

Kommer ni ihåg den regniga sommaren? Det är inte länge sedan man promenerade på stranden, iförd varma och vindtäta kläder, och längtade efter badväder.

Kallaste sommaren sedan 1928 talades det om (eller var det 1929, jag börjar få svårt med komihåget). Först i början av augusti fick våra bönder, de som ännu finns kvar, bärgat sitt hö. Samtidigt blommade lindarna, en månad senare en normalt. Det är en märklig musik när lindblomsdraget drar till sig väldiga bisvärmar som surrar så det hörs lång väg.

Till sist infann sig emellertid den efterlängtade värmen. Men vet ni hur det kom sig? – Fråga mig, för jag vet!

Det var våra vitryska barn som tog solen och värmen med till oss. I förra Gräns-Posten skrev jag att 27 barn från Vitryssland skulle komma på besök till Horreds församling. Så blev det också. De anlände enligt planerna till Karlskrona på söndagskvällen den 25 juli, där den lilla mottagningskommittén stod och huttrade i hamnen.

Vi tog skydd i färjeterminalen och letade oss fram till passkontrollen. Där skymtade vi på andra sidan kontrollkuren en hop barn med röda pass i händerna. En efter en passerade de den tidsödande och noggranna svenska passkontrollen, magra, nyfikna på vad som väntade. De flesta hade aldrig tidigare varit borta från sin hemby. Företagsamma pojkar flockades kring ett litet fönster för att titta ut i det främmande landet och beskåda en truck som körde runt på kajen medan flickorna stod stilla och väntade på att ledarna skulle komma. Till sist hade alla kommit igenom inklusive deras präst, fader Viktor.

De hade haft en mycket varm resa i bussen under ett helt dygn från ett 30-gradigt Vitryssland och vidare genom Polen. I gryningen hade de kommit fram till färjan i Gdynia och sedan haft en härlig resa på soldäcket över Östersjön. Men ju närmare Sverige desto mer fick de klä på sig. Det var till sist en ganska blåfrusen skara som satte sig till rätta i bussen för den resan till Horred.

Vi hade varit oroliga för hur vi skulle kunna sysselsätta barnen i kylan och ruskvädret. Med de bekymren försvann redan dagen därpå. Då kom sommaren. Det var barnen som tagit med sig solen och värmen. Åtminstone kändes det så när man sett deras glädje, sett hur bra de mår när de får bada, andas frisk luft och äta hur mycket mat de vill.

Flera kilo tyngre, både vad gäller det egna hullet och bagaget, reser de nu hem med livslånga intryck av alla snälla människor, av presenter, bad med krabbfiske, glass, korvgrillning, Lisebergsbesök och mycket annat. I dag, söndag, har de för tredje och sista gången varit med i gudstjänsten i Horreds kyrka. De har sjungit för församlingen och blivit välsignade framme vid altaret inför sin hemresa. Fader Viktor har också idag sjungit evangeliet på vitryska i evangelieprocessionen med ikonbärare, ljusbärare och tjänstgörande kyrkvärd som korsbärare. Det är märkliga och minnesvärda gudstjänster vi haft de senaste söndagarna i Horred, där vi till och med använt det rökelsekar som fader Viktor överlämnade som gåva. Det är bäst att vänja sig vid rökelse, sade fader Gunnar på sin tid, för enligt Bibeln kommer det att bli rökelse i himlen.

I morgon är det över med tre veckors fest. Solen har redan gått i moln och temperaturen sjunkit till normal nivå. Nu försvinner våra vitryska solstrålar och värmen tar de med sig hem.

Men vi hoppas på ett återseende i Ivenetz, sade fader Viktor i sitt avskedstal idag. Han hoppas se oss när det så småningom blir dags att inviga den nya vackra kyrkan, som till stor del är bekostad av gåvor från Horred.

Barnen kommer hem till en fattig och grå tillvaro. Men den nya kyrkan med sin gyllene kupol lyser upp i tristessen och ger hopp om en bättre framtid för hela bygden.

Stort tack till alla som på olika sätt gjort dessa solskensdagar möjliga och som också i fortsättning vill vara med och stödja arbetet bland våra vitryska vänner!

Anders Brogren