Från Istorps prästgård:

Det perfekta bröllopet

Det är modernt att gifta sig i kyrkan. Men det är också modernt att vara sambo, att bo ihop utan att vara gift. Många har redan bildat familj, har hus och flera barn och har levt så i flera år. Men de har aldrig blivit färdiga med att gifta sig.

Det beror inte på att de inte tycker om varandra. Det har bara inte blivit av. Varför?

Många är faktiskt väldigt oföretagsamma. Det finns de som inte gör någonting förrän de är absolut tvungna, vare sig det gäller att lämna in deklarationen, gå till tandläkaren eller byta trasiga tegelpannor. Likadant tycks det vara med att gifta sig. Det gör man inte förrän det blir nödvändigt.

Nödvändigt blev det hösten 1989. Då var det inte bara Berlinmuren som föll. Också många motsträviga karlar föll, nämligen till föga för sina kvinnors önskan att gifta sig.

Det blev känt att reglerna för änkepension skulle ändras den 1 januari 1990. Om man inte gift sig dessförinnan kunde kvinnan gå miste om sin pension. Inför detta nakna ekonomiska argument, med ryggen mot väggen, fick karlarna svälja förtreten och uppsöka prästgården för att få sitt äktenskap legitimerat. Att det dessutom blev välsignat av Gud blev en extra bonus.

Aldrig någonsin har Sveriges präster haft så många brudpar att ta hand om som i december 1989. Och de blev fler och fler allt eftersom nyårsafton närmade sig.

Brudarna strålade av lycka. Det brukar de flesta brudar göra. Männen däremot såg ut att vara på väg mot sin egen avrättning. Nu stängdes deras sista reträttväg. Men de bet ihop och upprepade tappert de äktenskapslöften som prästen förestavade. Dessutom gladde de sina nygamla fruar genom att lova att älska dem.

Jag har talat med många sambopar under årens lopp. Mitt intryck är att kvinnorna vill inget hellre än gifta sig och männen säger, åtminstone i kvinnans närvaro, att de inte är emot det. Efter några år har de hunnit lära sig att det är säkrast att hålla med sin bättre hälft.

Men varför händer då inget? Är det bara männens oföretagsamhet som gör att deras älskade inte får tillfälle att stå brud?

Hindret för många tycks vara drömmen om det perfekta bröllopet. Om man skall gifta sig så måste allt vara perfekt. Det skall vara som ett kungligt bröllop, möjligen i mindre skala. Eller som ett bröllop i Hollywood. Ett drömbröllop i den perfekta kyrkan med det perfekta vädret. Därefter skall man åka till bröllopsfesten i det perfekta fordonet. Sedan kommer den perfekta festen med de perfekta gästerna. Varpå följer den perfekta vardagen.

Problemet är att det bröllop som man tror vara det perfekta kostar mycket pengar. Den perfekta kyrkan och den kanske inte lika perfekte prästen är visserligen gratis. Det är även det perfekta vädret. Men klänningen kostar skjortan. För att inte tala om festen, frissan, fordonet och fotografen. Och numera är det ofta brudparet själva som får hosta upp pengarna. Det är inte som förr när brudens föräldrar skulle betala.

Nu kommer mitt goda råd till killen i samboförhållandet. Ta mod till dig och fria! Hon bara väntar på det. Visserligen finns det alltid undantag, men för det mesta är det så. Hon vill inget hellre än att höra att hon betyder något för sin kille, ja, att hon betyder allt. Låt henne få höra det då!

Ja, men det bli ju dyrt, för då måste man gifta sig. Ja, det måste man! Men det behöver inte bli så dyrt. Kanske är det inte det dyraste bröllopet som är det mest perfekta. Man behöver inte kopiera kungligheter eller filmstjärnor. Det behöver inte vara någon stor fest. Eller man kan ha en fest som inte kostar så mycket, och då vid ett senare tillfälle.

Den stora festligheten är faktiskt vigseln i kyrkan. Och den kostar ingenting, om man är medlem i kyrkan alltså. Och då disponerar man hela kyrkan med präst, organist och vaktmästare. Alldeles gratis. Välkomna!

Det räcker att ha med sig två vittnen. Det viktiga är att man tycker om varandra och tillsammans vill förverkliga det perfekta äktenskapet.

Att det sedan aldrig blir så perfekt som man tänkt sig är en annan sak. Snarare än att vara det perfekta samlivet är äktenskapet en hård skola. Fullkomligt blir det aldrig, men sätt målet högt. Och ta med Guds välsignelse hem från kyrkan.

Anders Brogren