Från Istorps prästgård:

Förspilld möda

Är livets mening att ta det lugnt? Mår man bäst när man inte har något att göra? Vi som tillhör arbetsnarkomanernas släkte vet inte riktigt vad vi skall svara på den frågan. Sista tiden har jag mest längtat efter att få ta igen mig. Men när jag har kopplat av en stund vill jag ha något att göra igen.

Många saker som fyller våra dagar helt onödiga. Vi skulle kunna avstå från dem och på så sätt tjäna mycket tid. Den tiden skulle vi sedan kunna använda till att göra andra saker som är lika onödiga. För det är väl ofta så det blir i slutändan.

Här ett exempel på onödigt arbete! Nu faller löven i våra trädgårdar. Många får bråttom med att kratta ihop dem. För somliga tycks det vara höjden av nerskräpning om det råkar ligga ett löv på gräsmattan. Det finns till och med de som eldar upp löven eller som lastar dem på en släpkärra och kör dem till soptippen.

Ett helt onödigt arbete, ja, rent av förkastligt! Förmodligen är detta beteende ett kvardröjande arv från en gången tids trädgårdsideal, det som har sina rötter i den franska barockträdgården. Där var idealet att fursten skulle visa sin makt genom att tämja naturen. Trädgården skulle vara symmetrisk med krattade gångar och klippta häckar i räta vinklar. Vissna löv var bannlysta. Helst skulle man kunna överblicka hela härligheten från slottstrappan. I förminskad skala lever denna förebild fortfarande kvar i många äldre trädgårdar.

Det franska barockidealet avlöstes sedan av den engelska landskapsträdgården. I stället för att tukta naturen samarbetar man med den. Den stränga symmetrin ersätts med rundade former, gläntor, rumsbildningar och spännande överraskningar. Här blir nedfallna löv ett stämningsskapande inslag.

Varför lägga ner så mycket arbete på att rubba den ekologiska balansen? Löven behövs för att ge näringen tillbaka till jorden. Låt löven ligga kvar och multna! Låt daggmasken och mikroorganismerna jobba! Om det möjligen skulle finnas kvar något enstaka löv när vårsolen tittar fram, så mals det effektivt sönder av gräsklipparen.

Dessutom är det vackert med vissna löv. De är inget avfall utan en resurs. Somliga löv kan man visserligen behöva ta bort, det kan vara de som ligger på asfalt, framför dörrar eller på sådana ställen där de verkligen är i vägen. Men lägg dem då i komposten, trädgårdens egen guldgruva! Undantaget är eklöv, som innehåller garvsyra och därför inte multnar. Dem är man tvungen att göra sig av med på något sätt.

I vår trädgård har jag denna höst fått assistans av herr trädgårdsmästare Grävling, som bökat upp valda delar av gräsmatten. Det var länge sedan han sist hörde av sig. Närmare bestämt var det för 26 år sedan. Då var vi nyinflyttade i Istorps prästgård.

På den tiden fanns fortfarande ett rykte om att det spökade i prästgården. Men spöket kunde enkelt förklaras med grävlingen som höll till under golvet. Varje kväll vid åttatiden aktiverade han sig och började böka under huset. Det lät som att han när som helst skulle lyfta på parkettgolvet och säga godafton. Inget trevligt spöke alltså!

Då upptäckte jag att det saknades ett ventilgaller i grunden. En kväll, när grävlingen gett sig ut på nattliga äventyr, satte jag dit gallret. Jag erkänner att det var inte snällt gjort av mig. Grävlingen hade ju bott i prästgården innan vi kom dit och betraktade förmodligen oss som inkräktare.

Det var nog en mycket förargad och besviken grävling som återvände på morgonkulan och upptäckte att han inte kunde komma in i sitt gryt. Han blev tvungen att söka sig en annan bostad. Sedan dess har vi inte hört av honom. Inte förrän nu alltså.

Det är otrevligt med grävlingar vid huset. De kanske är farliga. Vad gör man för att skydda sig? Min mormor, som tydligen växte upp i en tid när grävlingen var ett plågoris, brukade säga att man skall stoppa koks i stövlarna. När grävlingen går till anfall biter han i benet tills det krasar. Men när han hör koksen krasa, då slutar han.

Här har vi ett annat exempel på förspilld möda. För det första: Var får man tag på koks nu för tiden? När Suezkrisen utbröt 1956 och det blev bensinransonering (man fick inte lov att köra bil på söndagarna) köpte min far för säkerhets skull ett lass koks. De smutsiga säckarna låg i uthuset i många år och tog upp plats. Men var kan man numera få tag i några koksbitar att stoppa i stövlarna? Hur många ungdomar har eldat med koks?

För det andra så är grävlingarna lika skygga som de flesta andra vilda djur, med myggen som lysande undantag. De hyllar ordspråket ”bättre fly än illa fäkta”. De föredrar daggmaskar framför mänskliga smalben. Vi kan alltså bespara oss besväret att i förebyggande syfte lägga koks i stövlarna.

Ett annat onödigt besvär är att skala potatis. Skrubba skalen rena och sedan ner med dem i kastrullen! Ät dem med skalen på! Då får du dessutom i dig vitaminerna  som sitter närmast under skalet!

Vad kan vi mer hitta på för att spara tid? Jag frågade en av våra pojkar. Han berättade då att när han i somras bodde på en enslig ö utan postutdelning i Stockholms skärgård hittade han en tidning från 1973. I brist på färsk tidning började han läsa den gamla och upptäckte att det gick lika bra. Det var samma gamla nyheter, krig, våld och olyckor. Ett och annat hade kanske ändrat sig under åren som gott, framför allt typsnittet och den grafiska presentationen. Men han upplevde man klarar sig bra utan färsk tidning, åtminstone på semestern. De stora och små världshändelserna går sin gilla gång, även om vi inte hjälper till med dem.

Själva har vi upptäckt att vi klarar oss bra utan TV. Vi vet till exempel ingenting om såpor och förnedringsprogram. Vi har inte en aning om vem Naken-Janne är. Men vi klarar oss ändå ganska hyggligt.

Vad är det egentligen som är viktigt? Vad är det som är onödigt, ja, rent av skadligt i mitt liv? Det är bra att ibland ställa sig den frågan.

Anders Brogren

Till gamla krönikor