Från Istorps prästgård:

Sparsamhet är en dygd

Så här års brukar en och annan tänka över sin ekonomi. Det kan leda till att man beslutar sig för att spara in på det kyrkliga. Man ringer till kyrkoherden och talar om att man vill utträda ur Svenska kyrkan. Det måste man nämligen anmäla före den 1 november om man inte skall betala sin kyrkoavgift också under det kommande året.

Somliga har i god tid hört sig för om reglerna och skaffat en utträdesblankett, ibland flera månader i förväg. Sedan skickar de in blanketten några dagar innan fristen löper ut. Tydligen har de inte så brått med att lämna kyrkan. Det kostar ju inget extra att vara med fram till den 31 oktober. Och man kan ju aldrig veta. Kanske behövs kyrkan dessförinnan, och då vore det förargligt om man hade gått ur den och inte utnyttjat den tid man betalt för.

Den vanligaste orsaken till att lämna Svenska kyrkan är, enligt min erfarenhet, att man vill spara pengar. Men det finns också andra orsaker. Det finns de som absolut inte vill ha med kyrkan att göra, men dessa har nog utträtt för länge sedan. Andra tillhör något annat kristet samfund och vill då koncentrera sina resurser på detta. Men det finns också många frikyrkomedlemmar som även står kvar som medlemmar i Svenska kyrkan för att stödja den.

På senare tid har en ny utträdesanledning dykt upp. Det är när ärkebiskop K G Hammar gjort något av sina uppmärksammade uttalanden. Då hör somliga av sig och säger att man inte vill vara med i Hammars kyrka. Jag brukar säga att jag visserligen förstår dem väl, men de flesta lugnar sig när jag försäkrar dem att vi här i Horred inte bryr oss om ärkebiskopens olika hugskott.

Aftonbladet lever på att sälja lösnummer. Då gäller det att väcka uppmärksamhet. Det lyckades man med den 28 oktober när löpsedeln påminde om att nu är det bråttom. Nu har man bara några dagar på sig för att gå ur kyrkan om man skall slippa betala nästa år. Sedan var tidningen hjälpsam nog med att också tillhandahålla en utträdesblankett. Det var bara att klippa ur och skicka den till pastorsexpeditionen.

Hos oss såg jag aldrig till någon av Aftonbladets blanketter, men de lär ha kommit till flitig användning på andra håll. I vår knallebygd brukar man visserligen inte ha något emot att spara på utgifterna men här finns också många som är beredda att ställa upp för att ha kvar sin kyrka.

Vad händer om man går ur kyrkan? – Vad som händer är att din församling får mindre med pengar att röra sig med. Eller rättare sagt ditt pastorat, eftersom församlingarna som tillhör samma pastorat numera har gemensam ekonomi i en s k samfällighet. Pengarna till kyrkan kommer inte flygande någonstans bortifrån, från himlen eller från Stockholm. Den helt dominerande inkomsten är de avgifter som de egna församlingsmedlemmarna troget betalar år efter år.

Kyrkan finansieras lokalt. Visserligen finns det ett utjämningssystem för fattiga församlingar, men bidragen därifrån är av marginell betydelse, åtminstone i vårt pastorat. Det är däremot våra egna pengar som avgör om vi skall kunna sköta våra kyrkor och församlingshem och ha verksamhet i dem.

Att betala sin kyrkoavgift är en fråga om solidaritet. Om någon utträder ur kyrkan innebär det att den ekonomiska bördan delas av dem som står kvar. I praktiken betyder det att dina grannar får betala också för dig. I ett litet pastorat blir det nämligen kännbart om ett antal personer väljer att ställa sig utanför. På sikt kan det leda till att kyrkan får läggas i malpåse.

Men varför betala om jag inte anser mig vara religiös och aldrig sätter min fot i kyrkan? -  Jag tror att så gott som alla vill att våra kyrkobyggnader skall stå kvar i landskapet, vare sig man tror på Gud eller inte. Kyrkorna är ett kulturarv, byggda under en tid när alla var tvungna att bidraga. De förutsätter en allmän uppslutning. Egentligen borde deras underhåll ingå i statens kulturbevarande verksamhet. Numera kan man också söka statsbidrag till att reparera sin kyrka. Men detta räcker inte. Vi måste själva ha det ekonomiska ansvaret för vår kyrkobyggnad.

Många vill också att det skall vara gudstjänst i kyrkorna, även om man inte själv går dit så ofta. Det kostar pengar, om man nu får vara ofin och nämna detta i ett andligt sammanhang. Löner, fastigheter, kyrkogårdar, det rör sig om flera miljoner kronor per år även i ett litet pastorat. Att få budgeten i balans brukar vara som att packa en resväska med för mycket baggage. Om man inte vill stampa på locket får man plocka ur ett och annat som man egentligen ville ha med.

Somliga tycks tro att kyrkan alltid finns kvar och att man har tillgång till dess tjänster om man har utträtt. Men så är det inte. Därför kan det bli känsliga situationer i samband med dödsfall. De anhöriga har inte haft en tanke på något annat än en kyrklig begravning. Men kan man verkligen ha det om den bortgångne förklarat att han inte vill vara med i kyrkan? Är det då rätt att föra dit honom när han är död?

Därför är det viktigt att den som går ur kyrkan också talar om för sina anhöriga hur man vill ha det ordnat när man dör. Man kan välja mellan borgerlig begravning eller ingen ceremoni över huvud taget. Gravplats får däremot alla, eftersom alla måste betala den obligatoriska begravningsavgiften.

Det är inte i första hand för att få en fin begravning som man skall vara med i kyrkan. Det viktiga är att kyrkan står i livets tjänst. Dels genom att underlätta livet för många, dels, och framför allt, genom att vittna om det eviga livet genom Jesus Kristus.

Det är inte fel att se om sina utgifter. Sparsamhet är en dygd. Det finns mycket man kan spara in på. Genom att ha snålspolande munstycke på duschen kan en familj spara in hela kyrkoavgiften. Genom att låta bli att köpa Aftonbladet sparar man ännu mer.

Anders Brogren