Från Istorps prästgård:

Det är aldrig för sent

Förra sommaren fick vi besök av några släktingar som inte tidigare varit hos oss. De tittade sig omkring i den stora prästgården och fick syn på flygeln. Naturligtvis frågade de mig om jag spelade. Det kunde jag inte förneka. Då fick jag en följdfråga som ruskade om mig: ”Spelar du något synkoperat?”

Jag blev helt ställd. Ordet ”synkoperat” är förmodligen numera okänt av de yngre generationerna. Men för den som vuxit upp under 50-talet var innebörden klar. Synkoperat, det var på 50-talet synonymt med jazz.

50-talet var ett stort årtionde för den svenska jazzen. Jag minns när jag var 11 år och på februarilovet alldeles för mig själv fick åka tåg ända till Stockholm och hälsa på min äldre kusin Rolf. Han hade läderlappsfåtölj och en egen skivspelare. Mycket häftigt! Han var dessutom mycket snäll mot sin unge kusin. Hela kvällarna fick jag lyssna på hans EP-skivor med Bengt Hallberg, Åke Persson, Lars Gullin, Arne Domnerus och Putte Wickman. Det var den svenska jazzens guldålder. Men han hade också LP-skivor med stora amerikanska jazzpianister som Art Tatum, Teddy Wilson och Oscar Peterson.

På den tiden var jazzen ungdomens musik. Det var innan Bill Haley gjort sitt genombrott med ”Rock around the clock”, som kom att öppna vägen för den dunka-dunka musik vi får dras med ännu idag. Men för somliga ungdomar, för mig själv till exempel, blev jazzen en genomgång vidare till den klassiska musiken. Den har varit mitt intresse sedan 15-årsåldern, både som lyssnare och som utövare vid orgeln och pianot.

Sådant var läget fram till för drygt ett år sedan, då jag rodnande fick erkänna att jag faktiskt inte spelade något synkoperat. ”Nej, tyvärr bara klassiskt”, blev jag tvungen att svara. Jag kände mig en aning generad.

Men det var inte mycket att göra åt saken. När man fyllt sextio är det för sent att växla in på något annat spår. Eller är det inte så? Kan man verkligen börja med något helt nytt fast man redan passerat bäst-före-datum?

Nästa gång jag var på biblioteket hittade jag ett nothäfte med hundra stycken standardlåtar, som jag lånade hem. Ja, de verkade inte så farliga! De kändes tvärtom riktigt trevliga! Jag letade upp häftet på Internet och köpte ett eget exemplar.

På semestern kom vår son Jacob och hälsade på. Han har till och med spelat på den berömda jazzklubben Fasching i Stockholm. Tenorsaxen hade han med sig. Och kan ni tänka er! Han var så snäll att han spelade enkla standardlåtar tillsammans med sin gamle far!

Efter hand skaffade jag flera noter, utskrifter av berömda solon av Teddy Wilson, Oscar Peterson, Thelonius Monk, Dave Brubeck, Bill Evans. Och på den vägen är det. Sista året har jag nästan bara spelat musik av dessa jazzens mästare.

Det är verkligen något att bita i. Somligt är ohyggligt svårt. Det skall svänga och samtidigt flyta lätt och obesvärat. Men roligt är det. Ja, ”jag är som en pojke fast farfar jag är”! Det är aldrig för sent att börja med något nytt.

Det är mycket som hade varit bra att lära sig i yngre dagar. Många chanser har blivit försuttna. Där är tillfällen som jag aldrig tagit till vara. Jag lärde mig till exempel aldrig att laga mat. I min generation skulle pojkar hålla sig undan från köket. Något skolkök hade vi aldrig. Så om ingen annan lagar maten får jag svälta. Själv klarar jag det inte.

Så trodde jag till dess att vår diakonissa Lena en vacker dag sade att hon tänkte starta en matlagningskurs för män. Till råga på allt hade hon för sig att jag skulle vara med. ”Aldrig i livet”, sade jag vettskrämd. Men för att komma ur situationen fortsatte jag: ”Om du lyckas få med doktorn, så kommer jag också”. Jag kände mig rätt säker eftersom jag var övertygad om att hon aldrig skulle få dit vår distriktsläkare, tillika kyrkvärd.

Men hon lyckades, trots dåliga odds, att få med oss båda. Snart fann vi oss själva som entusiastiska kocklärlingar. Vi lyckades faktiskt, under sakkunnig ledning, få fram sådant som var ätbart.

Mer och mer har jag upptäckt att det fungerar. Man skaffar sig ingredienser och gör som det står i receptet. Då uppstår faktiskt en maträtt, även om det ibland verkar vara rena trolleriet.

Nu har även kyrkvärden Marita börjat hålla mig med recept. Hon har till och med fått mig att baka bröd. Jag har också bjudit gäster på mat och, håll i er, fått beröm att det smakade gott fastän de inte visste att det var jag som var kock. Det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

När jag nästa år drar mig tillbaka till pensionärslivet hoppas jag kunna ägna mera tid åt att laga mat och servera den med passande pianobarsmusik. Vem hade kunnat tro det för några år sedan?

Snart är det jul. Då firar vi vår Frälsares födelse. Det gör man genom att komma till kyrkans julgudstjänster. Men de flesta hittar aldrig dit. Man nöjer sig kanske med midnattsmässan i TV.

Varför är det så? Många tänker nog att ”jag har ju inte brukat gå till kyrkan förr”. Nej, det kan så vara. Men det är aldrig för sent att lära sig något nytt.

Vi är alla utrustade med en religiös förmåga. Hos somliga är den tidigt utvecklad, hos andra vaknar den sent. Men det är ännu tid att göra något åt saken. Sök din Herre innan det är för sent! Då blir det just en sådan god jul som jag gärna vill önska dig!

Anders Brogren