Från Istorps prästgård:

När det stormar

Inledning av det nya året blev inte riktigt som vanligt. Det märktes redan på nyårsraketerna, som inte var så många den här gången. De som trots allt ändå blivit uppskjutna verkade opassande muntra eftersom det låg allvar i luften. Säkert var dessa raketer också granna att skåda, men vi lyckades inte se dem eftersom det låg en tät nyårsdimma över Horred. Och lika gott var det.

     Sverige hade nämligen fått sorg. Och inte bara Sverige. Länder på andras sidan jordklotet hade blivit ännu värre drabbade. Nu talas det om 160 000 döda i flodvågskatastrofen på annandag jul.

     Många är saknade. Alla känner någon som känner någon som blivit kvar i vågorna. En gammal konfirmand berättade att en klasskamrat till hennes pojke kommit hem ensam. Han hade förlorat mor, far och lillebror. Det är mycket att bära för en tolvåring.

     Andra har berättat om mirakulös räddning, samtidigt som ens närmaste omkommit. När vågen kom stod många och höll varandra i handen. Den ena rycktes bort, den andra slog emot en lyktstolpe eller ett staket och blev på så sätt räddad. I denna katastrof av bibliska dimensioner tänker man på Jesu ord: ”De visste ingenting förrän floden kom och ryckte bort dem alla….. Då skall två män vara ute på åkern. Den ene skall tas med, den andre lämnas kvar. Två kvinnor skall mala på en handkvarn. Den ena skall tas med, den andra lämnas kvar.”

     Som för att understryka hur utlämnade vi är åt naturkrafterna svepte sedan en orkan in över våra bygder på lördagskvällen den 8 januari. Jag hade just då besök av en gammal skolkamrat. Vi var tillsammans i Funäsdalen 1967, där jag då tog en hel del diabilder. Nu skulle vi äntligen titta på dem. Vi hade sett fram mot det här ögonblicket i 38 år.

     Vi hann med två diamagasin. Men när det var tio bilder kvar så gick strömmen. Ljus, värme, vatten, telefon, allt försvann. Som väl var hade jag tillagat fisksoppa dagen före (en av de få maträtter jag lärt mig att göra), som vi kunde värma på spritköket. Sedan fick vi igång en gammal batteriradio och kunde höra polisens uppmaning att ingen skulle ge sig ut. Gästerna fick stanna kvar över natten. På morgonen kokade vi kaffe av vatten i en blomspruta och en vattenkanna. Dessbättre fanns inget Substral i vattnet.

     På morgonen visade det sig att prästgården klarat stormen i stort sett helskinnad. Ramlat hade däremot två av de gamla lindarna. Det hjälpte inte att de anses skyddsvärda i kommunens inventering av Istorps kyrkby. 135 årsringar hade de, men allt har ett slut, också aldrig så skyddsvärda träd.

     I fallet hade en av lindarna dragit med sig elstolpen, som låg som en bom över vägen. Det blev till att köra bilen över gräsmattan, en ny erfarenhet.

     I kyrkorna var det kallt, nästan som förr i världen. Antalet gudstjänstdeltagare var färre än vanligt. Men gudstjänst, med många levande ljus, blev det i alla fall i både Istorp och Horred.

     Det har kommit ett allvar över svenska folket de senaste veckorna. Präster har blivit efterfrågade också av sådana som förut mest sett dem som något som katten släpat in. På lördagskvällen, mitt i stormdygnet, hölls minnesgudstjänster över de döda i Thailand i alla Sveriges domkyrkor i närvaro av regeringsrepresentanter. Tretton statsråd kommenderades att gå i kyrkan en lördagskväll. Vi lever i en märklig tid.

     Nu är man inte längre bara intresserad av existentiella frågor, som det så vackert heter. Nu vill man veta vem Gud är och vad han vill i stormar och flodvågor. Finns det någon mening i det som sker? Har Gud något inflytande på naturkatastrofer? Hjälper det att be till honom? Det är frågor som blivit högaktuella.

     Vi har för något år sedan fått en ny evangeliebok med ett delvis nytt urval av bibeltexter för de olika söndagarna. Det verkade som en styrelse från ovan när vi redan på annandag jul, strax efter katastrofen, kunde läsa denna ”nya” text, som inte fanns med tidigare: ”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit. Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup, om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.” Nu har dessa ord blivit till egen erfarenhet för många av de överlevande.

     På första söndagen efter trettondedagen, dagen efter vår egen västsvenska stormnatt, lästes följande ”nya” text i våra utkylda kyrkor: ”När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig.” I dag är det många som tackar Gud för sin räddning ur vattenmassorna, samtidigt som många överlevande också känner en sorts skuld mot dem som omkom.

     Men skall man beklaga dem som omkom? Är det inte värre för dem som lämnades kvar? – Det finns inget allmänt svar på den frågan. Men det finns individuella svar, eftersom Gud känner var och en av oss.

     På Sri Lanka, som drabbades hårt, kom flodvågen på söndag förmiddag medan den kristna minoriteten firade gudstjänst i kyrkorna. Flera kyrkor spolades bort med hela sin församling – mitt under pågående gudstjänst. Man fick plötsligt fortsätta den jordiska lovsången i himlen. Finns det något finare sätt för en kristen att lämna denna tillvaro?

     Sri Lanka har under senare år präglats av förföljelse mot de kristna. Flera kyrkor har blivit nedbrända. Kristna har blivit misshandlade och till och med mördade. Efter katastrofen har nu de överlevande kristna varit aktiva med att förmedla hjälp till alla behövande, oavsett vilken religion de tillhör. Detta har gjort stort intryck. I östra delen av landet har muslimer frågat de kristna varför de hjälper sådana som inte är kristna. Det berättas också om en buddistmunk i södra delen av landet, som tidigare bränt ner kyrkor men som nu ändrat inställning och i stället hjälper de kristna i räddningsarbetet. Ett exempel av många att Gud kan vända det onda till något gott.

     Vad är meningen? – Alla vill ha svar på den frågan eftersom det är outhärdligt att leva om livet är meningslöst. Vad vill Gud i katastrofen? Vi har ett medfött behov av att få veta.

     Här måste var och en själv söka sig fram till meningen. Det kan ta tio, tjugo eller femtio år. Det måste få ta så lång tid som behövs, efter vars och ens förutsättningar och andliga utveckling. Man kan inte mätta sig med andlig snabbmat. I stället är det fråga om dagligt växande i den helige Andes kraft med näring från Guds ord.

     Då avtecknar sig efter hand mönstret av en väldig väv där mitt eget livsöde ingår som en av många trådar. Så småningom kan den som berördes av flodvågskatastrofen se hur livet ändrades och gav nya möjligheter i stället för dem som togs bort.

     Den unga Lina Sandell reste en gång med ångbåt på Vättern med sin far. Plötsligt kom en kraftig våg som fick fartyget att kränga. Fadern föll över bord och försvann i djupet. Lina kom genom chocken och levde sedan vidare i den tro som hon några år tidigare formulerat i en vers, som många av oss kan utantill:

”Vad har tar och vad han giver,

samme Fader han dock bliver,

och hans mål är blott det ena:

barnets sanna väl allena.”

Anders Brogren