Från Istorps prästgård:

                                Kasta bort

Nu råder uppbrottsstämning i Istorps prästgård. Pensioneringen rycker närmare. Vi håller på att avsluta våra 27 år i detta anrika hus. Då är det mycket man måste göra sig av med.

     Våra barn har för länge sedan flyttat hemifrån, så nu har vi bara oss själva att hålla reda på. Det underlättar en del, även om barnen numera tycker att det är de som behöver hålla reda på oss.

     Man förstår deras oro. Vår gaggighetsfaktor har säkert tilltagit med åren. Förskräckta upplever de att deras föräldrar köpt eget hus vid en ålder då andra brukar sälja sina.

     Men vi tror att vi fortfarande kan ta vara på oss själva. Värre är det däremot att ta vara på alla prylar. Vad gör man med 27 års samlade papper, broschyrer och tidskrifter med intressanta artiklar? Behålla eller slänga, det är frågan?

     Enklast att besluta om är bruksanvisningar till apparater som tjänat ut och för länge åkt iväg med miljöbilen mot okända öden. Garantibevis från 70-talet kan väl inte heller vara något att spara. Eller börjar de få antikvärde?

     Men kan man verkligen bara kasta bort flera decenniers IKEA-kataloger? Det är intressant att studera möbelmodets historia. Eller en katalog från Zakrissons Möbler i Mölndal från 1972, en firma som upphört för länge sedan?

     Mina tankar går till den första årgången av Fantomen, som jag köpte när den började komma ut 1950. Min mamma kastade alla mina serietidningar när vi flyttade. Det har jag aldrig kommit över fastän det är mer än 50 år sedan.

     Nej, kasta ingenting! Alla minnen vill man behålla. Men om det bara inte går att ta allt med sig? Vi måste också ha plats för oss själva i vårt nya hem. Det är trevligt att kunna vända sig om och att kunna sitta ner. Vi behöver även plats för att ligga i våra sängar. Alltså måste vi kasta sådant som vi egentligen inte vill slänga.

     Hur blir det med alla skolböcker? En dag lyckades jag rädda min räknebok från tredje klass i folkskolan ur en kasse som var på väg till papperscontainern. Men hur gör vi med våra pojkars skolböcker om de inte själva vill ta hand om dem? Och inte nog med det. Jag har till och med en del skolböcker efter min far. Och efter min farbror. Vad gör man? För att inte tala om en hel koffert med brev från min svärfars farbror till hans mor!

     Vi vill då rakt inte slänga några böcker. En gång besökte vi en numera avliden antikvariatsbokhandlare i Stockholm för att hämta en låda böcker. Jag sade, något lättsinnigt, ”att om vi inte får plats med den här lådan så får vi slänga några andra böcker i stället”. Då tittade Bo Ståhl mycket strängt på mig och sade: ”Släng aldrig några böcker!”

     Sedan dess vågar jag inte slänga något över huvud taget. Min far hade en kusin som var historieprofessor i Uppsala. I en bok om honom står det att han till och med sparade kort från blomsteruppvaktningar. Så det har jag också gjort.

     Jag påminner mig också en skräcksyn i ett antikvariat i Göteborg där innehavaren inte längre kunde hålla stånd mot bokmassorna. Böckerna låg i högar på golvet med smala gångar emellan. ”Gå försiktigt så inte böckerna rasar”, sade den uppgivne ägaren.

     Det är verkligen sant som det står i Predikarens bok 12:12: ”Ingen ände är på det myckna bokskrivandet.” Och då är detta ändå sagt många hundra år före Kristi födelse.

     Men visst är det bra att ha sparat originalkartongen till ishockeyspelet så att det kan åka med till Falkenberg till barnbarnens stora förnöjelse. För att inte tala om alla andra spel, fortunaspelet (två stycken), Monopol, Tjuv och Polis, det där spelet med en kula som man skall styra förbi alla hålen med hjälp av två vred (det sistnämnda spelet är trasigt men makan har lovat att laga det när vi kommit in i vårt nya hem, allt för barnbarnens förnöjelse). Sedan har vi också pulkor, skidor och sparkstötting!

     Det är mycket som dyker upp ur det förgångna. Nyss kom makan glädjestrålande med en nyckel som varit försvunnen i 27 år. Nu kan vi äntligen låsa byrån som den tillhör.

     Makan skulle just till att slänga en gammal termoskanna i plast med teakhandtag från 70-talet. Då fick hon se samma kanna i ett reportage om svensk design, det är ju designår i år. Den kasserade kannan har stått undanskymd inne i skåpet och blivit antikvitet under tiden. Då måste vi spara den också.

     Vår randiga nersuttna soffa, som brudparen brukar sitta i när vi träffas inför vigseln, tänker vi inte ta med oss. Vi köpte den i början av 70-talet. Ett brudpar blev helförtjusta när de såg den och utbrast spontant: ”Vilken häftig soffa!” Vi erbjöd dem att ta med den hem, men de hade ingen plats. Så den får väl komma till loppmarknaden den 1 maj hos Horreds IF. ”En liten tid vi lever här, med mycket möbler och stort besvär.”

     Vad är viktigt? Vad behöver man egentligen? Det är lika bra att vänja sig vid tanken att en dag skall man i alla fall lämna allt. Vi gör oss bekymmer och oro för mångahanda, säger Jesus, ”men allenast ett är nödvändigt!”

*****

Detta var den sista krönikan från Istorps prästgård.  114 krönikor har det blivit, alltifrån den första som kom till julen 1994.

     Det har varit väldigt roligt att få medarbeta i Gräns-Posten. Oerhört tacksamt med vänliga läsarreaktioner i mängder. Tack till alla som hört av sig på olika sätt!

     Men allt har ett slut. Så nu tackar jag för mig. Gud välsigne er alla!

Anders Brogren