Från Istorps prästgård:
Kylan släpper
"Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma." - Dessa kända inledningsord till "Tomten" av Viktor Rydberg stämde för en gångs skull in den här julen. När vi gick till julottan var det 15 minus - kallaste julen sedan 1923, sade någon.
Kylan höll i sig över nyår men lyckades inte dämpa de ståtliga fyrverkerierna i Horred, som vi ser allra bäst här på parkettplats i Istorps prästgård samtidigt som vi hör de tre klockorna ringa i Horreds kyrktorn.
Året började kallt men vackert. Riktiga julkortsmotiv vart man än såg. Vi hade tänkt att köra till stan och handla på torsdagen, men när termometern på morgonen visade -23 var det mera lockande att dra täcket över huvudet och tänka på något annat. Men då visade det sig att vattnet frusit, och några oroliga timmar följde innan isproppen blev lokaliserad.
Nu har kylan släppt. Men hur har det gått för våra talgoxar och domherrar? Jag har hängt upp en fröautomat bakom huset, men inte en enda fågel har hittat dit. De har nog frusit ihjäl.
Kylan släpper, det är vår i luften men fortfarande januari. Vintern är ännu inte besegrad. Det låter nästan som en beskrivning av det andliga läget, tycker jag. Kallt har det varit under de år som det stora experimentet att leva utan Gud har pågått. För sådan har trenden varit i vårt samhälle under de senaste tvåhundra åren.
Det började en gång i de s.k. högre samhällsklasserna. Gud behövdes inte längre. Människan kunde styra sitt eget öde med hjälp av vetenskapen. Efter hand spred sig den insikten till andra samhällsklasser. Utvecklingen (eller snarare avvecklingen) tog fart när många bröt upp från hembygden och flyttade in till städer och tätorter. Det var inte lika självklart att tro på Guds beskydd i fabriksarbetets Borås och Göteborg som det tidigare varit hemma i Istorp. Den lilla människan var utslängd i världen. Livet blev ödsligare.
Men det slutade inte här. Efterhand spred sig också uppfattningen att varje människa skulle ses som en helt ensam individ, frikopplad från familj och släkt. Staten och kommunen skulle stå för det sociala skyddsnätet. Samhället blev alltmer imponerande, ungefär som en solig vinterdag med snö och rimfrost - och bitande kyla. Livet blev ännu ödsligare.
Nu är det dags att utvärdera det stora experimentet. Från många håll hör vi om problem. Det har blivit tyngre att leva. Ensamhet, meningslöshet, sysslolöshet - det är verkligheten för många. Somliga reagerar med att ägna sig åt verklighetsflykt i form av droger, våld, spel och dobbel. I ledarskiktet ser vi girighet, lögner och kallsinnighet för den lilla människans livsvillkor. Bland svikna ungdomar, som förlorat all tro på en egoistisk föräldrageneration, försöker man hitta något bättre att leva för.
För somliga ungdomar blir svaret något så egendomligt som nazismen. I Dagens Nyheter intervjuades nyligen nazistforskaren Helene Lööw. Hon lägger en stor del av skulden för den växande nazismen på "proggskolan, som varken lärde ut kunskaper eller moral, och en flummig föräldrageneration. --- Hon tycker att hennes föräldrageneration brydde sig mer om u-länder än om den egna byn eller stadsdelen." Samtidigt var de förstående och toleranta mot nästan allting. Enda sättet för ungdomarna att chockera dem var genom att bli nazist. "De gick i en skola full av konstiga experiment som samtidigt lovade dem en framtid proppfull av trygghet. Sedan blev de arbetslösa och upplevde det som ett svek eller ett slag i ansiktet, utdelat av den äldre generationen."
Så långt DN-artikeln, som i likhet med alltfler börjar undra vad vi egentligen har hållit på med i vårt samhälle. Det var ju så vackert tänkt. Alla skulle bli lyckliga och kunna sköta sig själva. Varför har det då blivit så galet?
Lyckan är inte att sköta sig själv. Människan är en samhällsvarelse, skapad till att leva i gemenskap med Gud och sina medmänniskor. Tar vi bort relationerna till Skaparen och våra närmaste, familj och släkt, blir resultatet vilsenhet. Vi behöver varandra.
Nu börjar alltfler inse hur det ligger till. Det andliga klimatet tycks börja att tina upp. Det är ett hoppfullt vårtecken. Men fortfarande kan vintern slå tillbaka.
För bara några dagar sedan var allt snötäckt och kylan höll oss i ett förlamande grepp. Nu har snön plötsligt försvunnit. Ute i trädgården hörde jag nyss några talgoxar. De har, trots allt, överlevt. T.o.m. den ömtåliga kinesiska trollhasseln, som jag planterade i höstas och som jag tänkt mycket på under de kalla dagarna, tycks ha klarat sig. Knopparna sväller och snart kan man få njuta av den märkligt tidiga blomningen.
Anders Brogren