Från Istorps prästgård:

I förra veckan var jag i Bahrain. Det är ett litet land, några öar i Persiska viken (Arabiska viken måste man säga där nere), till ytan inte ens så stort som Marks kommun. Det var här man först hittade olja. 1934 pumpades de första dropparna upp och under 1997 räknar man med att pumpa upp de sista. Men redan idag står det närbelägna Saudi-Arabien för det mesta av råvaran till det stora raffinaderiet. I Saudi beräknas den nu kända oljereserven räcka i ytterligare 80 år.

Ekonomin i Bahrain är på nedåtgående, samtidigt som den shiamuslimska majoriteten, som utgör underklassen, vill ha del av samma välstånd som den sunnimuslimska överklassen. Bahrain har börjat jäsa av social oro. Överallt ser man beväpnade säkerhetstrupper, bestående av värvade pakistanier, med laddade k-pistar. Tre bomber har smällt av de senaste veckorna, båda gångerna utan att vålla personskador. Man sprängde i två lyxhotell (inte i det enklare hotell där vi bodde) samt en bil, som tillhörde en tidningsredaktör, som just när det smällde befann sig någon annan stans. Man kan vänta sig ytterligare oro när iranstödda shiamuslimer försöker välta emirfamiljen Khalifas envåldsmakt över ända.

När jag hörde om bomberna var min första tanke: "Bara nu inte svensk TV säger något om detta så att de blir oroliga där hemma." Men tydligen har Rapport och Aktuellt hållit tyst och inskränkt sig till bomberna i Israel och London.

Men vad skulle jag nu där att göra? - Det undrade jag själv när jag, övertalad av en kollega, reste iväg från Landvetter en vinterkall morgon. Resan var nämligen en studieresa, anordnad av Svenska kyrkans mission, där jag var en av två representanter för Göteborgs stift. (I denna kontokortsskandalernas tid är det väl bäst att påpeka att vi betalade en del av resan själva samt fick resten sponsrat av SIDA-pengar och ett studieförbund.)

Det blev en överraskningarnas resa, fylld av andlig förnyelse. Kanske inte precis vad man väntar sig i världens strängast muslimska område där det inte har funnits några kristna sedan 600-talet!

Det är oljan som fört in den helige Ande i gulfstaterna. Gulfstaterna har gott om pengar men ont om folk, särskilt sådana som vill arbeta. Därför har miljoner gästarbetare från Asien strömmat dit för att försöka tjäna en slant till sina familjer i Indien, Pakistan, Bangla Desh, Sri Lanka, Filippinerna m.fl. En stor del av dessa är kristna, medvetet bekännande kristna.

Som gästarbetare får de det ofta mycket besvärligt. Somliga hamnar i slavliknande förhållanden. Man tar ifrån dem deras pass, river sönder det kontrakt som skrevs i hemlandet och låser sedan in dem i ett gallerförsett hus, dit sedan arbetsköparna kommer och "köper" dem. Särskilt rättslösa är de flickor, oftast filippinska, som får plats som hembiträden. För dem gäller inga arbetsskyddslagar. Under hugg och slag och ovänliga tillmälen kan de få arbeta från klockan 5 till 23, 7 dagar i veckan, och sedan få sova på en matta i köket. Inte alltid får de ut sin lön. Ibland hålls de instängda flera år utan möjlighet att kommunicera med utomstående.

Det förekommer t.o.m. att någon medkristen smugglar in en nattvardsoblat i ett kuvert under trädgårdsgrinden. Det kan vara den filippinska flickans enda kontakt med omvärlden, nog så betydelsefull. Hon kan i smyg äta sitt nattvardsbröd och ändå känna att hon är med i den kristna gemenskapen, inte bortglömd.

De som kan komma till gudstjänsterna gör så, allra helst på fredagen, muslimernas helgdag, då många är lediga. Då fylls de fåtaliga kyrkorna till brädden, i vissa fall mer än 20 gånger under dagens lopp. Det ekumeniska klimatet är mycket gott, alla kristna samarbetar, från katoliker till pingstvänner.

Vid en katolsk mässa i fredags kl 17.30, där jag lyckades tränga mig in efter det att föregående gudstjänst slutat, räknade jag till c:a 2000 deltagare inne i kyrkan samt 1000 på gården utanför, varifrån de kunde följa mässan genom fönsterrutor och högtalare. Det var en vanlig högmässa, ungefär som i våra kyrkor. För att kunna dela ut nattvarden till så många hade man särskilt utsedda lekmannamedhjälpare. Det var mycket gripande att se åtta högtidliga indier, iförda vit skjorta och slips, bana sig väg med nattvardskärlen genom församlingen för att kunna räcka sakramentet att de många utanför kyrkan.

Jag fick också höra, att man har förbönsgudstjänster för sjuka där många blir helade. Dessutom har man sedan ett år tillbaka en särskild karismatisk lovsångsgrupp, detta alltså i den katolska kyrkan i ett strängt muslimskt land.

I Kuwait finns 100 000 kristna. På juldagen ville de naturligtvis fira Frälsarens födelse. De tre prästerna hade ett styvt jobb att betjäna de troende med nattvarden vid 14 mässor med i snitt 8000 deltagare i varje.

En präst i Qatar är ensam om en församling på 45000 medlemmar. Han saknar kyrka och tycker att det är lika bra, för han skulle ändå inte hinna med att sitta i någon byggnadskommitté.

I Saudi är det helt förbjudet att fira kristen gudstjänst. Den som anger en kristen, kan belönas med 700 dollar (som i dagens mynt kanske motsvarar 30 silverpenningar). De hundratusentals kristna samlas därför till hemliga gudstjänster. En hemlig präst från Saudi berättade för oss om hur det går till. Det var nästan något för James Bond.

De kristna i Gulfen kämpar en kamp mot ondskans andemakter. Förhållandena skiljer sig mycket från dem här hemma, men bland dessa trossyskon kände jag ändå starkt att det i grund och botten är samma kamp som vi kristna utkämpar här i Sverige. När jag en vecka senare steg ut från Landvetters flygplats kände jag att det var vår i luften.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan