Från Istorps prästgård:
Påskpresenter
En kall vinter har länge pinat oss ända sedan det oförglömliga snöfallet den 16-17 november. Fastän solen skiner så vackert, idag lördagen efter påsk, orkar värmen inte fram. Utanför fönstret är marken fortfarande stenhård, så att den vintergröna lagerhäggen ser rent bedrövlig ut. Den får inget vatten utan håller på att torka ut. Kommer den att klara påfrestningarna? Inte ens kejsarolvonet, som under de milda vintrarna brukat blomma redan i december, vågar lita på våren utan står och tvekar med sina fyllda knoppar.
Passionstiden kallas de två sista veckorna före påsk. Det betyder "lidandestid" och syftar på Kristi lidande på korset. I år är det som att klimatet har velat förstärka passionsstämningen. Men också under den svåra passionstiden är söndagarna ljusglimtar. Marie bebådelsedag kommer med en föraning om det nya livet. Sedan har vi palmsöndagen, som allt mer har blivit en festdag, en påskens första advent.
I många kyrkor är nog palmsöndagsgudstjänsten numera påskens mest besökta gudstjänst. I Istorp brukar vi få långväga gudstjänstdeltagare den dagen. Jag har släktingar i Tyskland, som råkade besöka oss en palmsöndag för några år sedan och tyckte att det var så fint i kyrkan att de sedan gjort till tradition att komma hit varje palmsöndag. Från deras hem i Eschweiler till Istorps prästgård är det exakt 1000 kilometer, en lagom dagsetapp för tyska bilförare.
Påskdagen blev i år extra högtidlig i Istorps kyrka. Vädret gjorde sitt till. Strålande sol och värme, precis som det skall vara på uppståndelsens dag. Vi firade högmässa med nattvard och stor kör, förstärkt med Horredssångare. Så fick kyrkan ta emot två märkliga gåvor. Den ena var en silverskål som gått i en och samma släkt alltsedan den tillverkades 1699 av silversmeden Baltzar Ekeström i Halmstad. Fram till påskdagen ägdes den gemensamt av syskonen Kullbo från Kulla i Istorp, som nu beslutat att till minne av sina föräldrar Helga och Elis Johansson överlämna skålen till Istorps kyrka.
Deras önskan var, att skålen skulle användas när församlingen firar nattvard. Men när vi nu redan har gammalt kyrksilver, vad gör man då? Jo, man återinför en gammal sed, nämligen prästens handtvagning, med ett liturgiskt fackuttryck kallad lavabo. Från äldsta tider, omvittnat i litteraturen från 300-talet, har prästen tvättat fingrarna innan han handskas med sakramentet. Motiveringen är naturligtvis främst praktisk, man skall tvätta sig när man handskas med livsmedel, men tvagningen har också en symbolisk innebörd som uttryck för önskan om själens rening.
Den gamla silverskålen blir nu använd som tvagningsskål. Vattnet häller jag upp ur en kristallglaskaraff, som vi för snart 29 år sedan fick i lysningspresent av tant Gigi och onkel Fritz i Tyskland. Med karaffens hjälp kan jag även återinföra den urgamla sedvänjan att blanda vatten i nattvardsvinet. När Jesus firade nattvarden med sina lärjungar var vinet säkerligen utspätt. Att dricka oblandat vin ansågs på den tiden som tecken på dryckenskap. Dessutom symboliserar vinet och vattnet Kristi gudomliga resp. mänskliga natur men även församlingens förening med Kristus.
Ytterligare en gåva överlämnades på påskdagen, nämligen ett exemplar av den s.k. Gustav Vasas bibel. Jag skall erkänna, att jag först inte riktigt vågade tro att det var sant att Istorps kyrka skulle få ett exemplar av den första bibeln på svenska. När jag strax före gudstjänsten höll den i mina händer och slog upp den, mötte jag emellertid den så ofta avbildade titelsidan med en portal kring texten "Biblia/ Thet är All then Helgha Scrifft/ på Swensko. Tryckt j Upsala 1541". Det kändes mycket högtidligt att läsa påskdagens evangelium ur den, det kan jag försäkra.
Bibeln är i formatet 50 x 30 cm och har inte mindre än 1500 sidor. Den är tryckt på papper, importerat från Lübeck, som än idag är i mycket gott skick. Den är illustrerad med 60 träsnitt, bl.a. av den kände Lucas Cranach d.ä. De flesta träsnittsstockarna medfördes från Tyskland av boktryckaren Georg Richolff, som fick förtroendet att leda arbetet. Bibeln kostade på sin tid 10 mark, som motsvarade värdet av en god och väl inriden häst. Idag är den ovärderlig. På sin tid utdelades den till alla Sveriges kyrkor, men den har sällan blivit bevarad ända till vår tid. Det lär bara finnas åtta eller nio exemplar i privat ägo.
Översättningsarbetet leddes av ärkebiskopen Laurentius Petri. Med denna översättning skapades ett enhetligt svenskt riksspråk. Danska och tyska låneord gallrades bort liksom de tunga latinska satsbyggnaderna. Det kärnfulla språket anknöt till äldre svensk tradition. Här infördes också de då nya bokstäverna å, ä och ö.
Vem som ursprungligen köpt istorpsbibeln vet man inte. År 1758 tillhörde den Erich Marcusson i Borghult, Istorp, som lät göra ett nytt band till den, det tredje i ordningen. En sonsons son till Erich Marcusson, Oscar Scherdén, fick bibeln i stället för en andel i hemmanet Skattegården då detta skiftades. Han emigrerade 1898 till Amerika, dit han tog bibeln med sig. Efter hans död 1920 gick den vidare till en brorson, som också hette Oscar och som bodde i Chicago. Denne Oscar tyckte att hans bror Iwan, som var präst, borde ha bibeln. När en bekant 1954 reste över till Sverige fick han ta med sig bibeln till Kinna, där Iwan då var komminister.
Under senare år har bibeln tillhört döttrarna Leena och Elisabet, som velat komma ihåg sin fars hemförsamling med denna märkliga gåva. Efter 455 år har den funnit sin slutliga plats i Istorps kyrka. Den hålls väl inlåst, men vid högtidliga tillfällen skall vi ta fram och läsa ur den. Det gamla bibelordet står sig lika bra idag som på 1500-talet. Vi gör klokt i att lyssna på det och följa det.
Anders Brogren