Från Istorps prästgård:

I torsdags kväll var hustrun och jag ute och promenerade i var sitt dike. Det var vårt bidrag till miljövården. Vi är nämligen medlemmar i naturskyddsföreningen. Min maka, som gärna ser till de större sammanhangen, tillhör Svenska Naturskyddsföreningen, medan jag själv är mer lokalt förankrad och i många år har betalat min medlemsavgift till Södra Marks Naturskyddsförening. Jag har varit passiv medlem, ungefär som många är i kyrkan. Man stöder det goda ändamålet, betalar sin avgift men tycker sig inte ha tid till mera engagemang. Ibland tänker jag, att man borde nog följa med till fågeltornet vid Fävren någon gång, ungefär som en del säger att man borde nog gå oftare till kyrkan. Men det blir aldrig mer än en tanke.

Vägverket vill ha städat längs sina vägar. De lokala naturskyddsföreningarna ställer upp med frivillig arbetskraft. I gengäld får föreningen en slant till sin kassa. Genom att hjälpa till bidrar man till en bättre miljö, samtidigt som man stärker föreningens ekonomi.

Förra våren råkade jag vara med på en miljöinformation som Marks kommun hade i Kinna. Eftersom Stefan Edman, känd kristen författare och miljökämpe, var föredragshållare var tidningen där. Resultatet blev att kollegan Anders Reinholdsson och jag hamnade på bild under rubriken "Präster tar strid för miljön". Och då satt vi bara och lyssnade på ett föredrag. Men en vardaglig miljöinsats som att plocka skräp ger ingen publicitet, så då får jag väl själv skriva om det.

Iklädda Vägverkets självlysande västar, som i någon mån skyddade mot den iskalla vinden, och försedda med arbetshandskar och svarta plastsäckar, gick vi till verket. Det blev vår vanliga landsvägsrunda, men den här gången med extra motion upp och ner i dikena, där vi böjde ryggarna över snusdosor och cigarrettpaket. Ett bra alternativ nu när gymnastiken slutat för säsongen.

Det är tankeväckande att se tillvaron ur dikesperspektiv. Några timmar tidigare hade jag suttit på ett hotell i Göteborg och diskuterat med en framstående företrädare för näringslivet om hur man genom informella kontakter skulle kunna förbättra situationen för de asiatiska gästarbetarna i oljestaterna vid Persiska viken. Nu var jag plötsligt dessa gästarbetares jämlike, en man i diket, som plockar upp andras skräp.

Det gick ganska raskt undan, vi klarade vårt beting på två timmar. Det var mindre att plocka upp nu än när vi gick förra gången för två år sedan. Då var det mera av pionjärarbete.

Vanligaste avfallet är utan tvekan cigarettfilter, det som blir kvar när cigaretten är färdigrökt. På delad andra plats kommer tomma snusdosor och cigarrettpaket. Populäraste snusmärket är "Tre ankare", medan "Prince" leder på cigarettsidan.

Jag hittade faktiskt bara två ölburkar, den ena av märket "Tuborg", den andra omöjlig att identifiera. Tydligen gör panten på returburkar sin nytta. De flesta tar vara på dem, och om någon ändå kastar dem, så kommer småpojkar och plockar upp dem för att förstärka veckopengen. Det kan man komma långt med. Statsminister Göran Persson började sin rikshushållarbana med att plocka tomflaskor utanför Folkets park i Vingåker.

Även godispapperen är många. Visste ni, att bruna papper från t.ex. "Dajm" och "Tarragona" blir gula när de legat ute ett tag? Annars tycks "Coco" med kokoschoklad vara väldigt omtyckt.

Efter hand som säckarna blir fulla knyter man ihop dem och ställer dem vid vägkanten, så kommer Vägverket och hämtar dem. Våra sista säckar ställde vi utanför Istorps kyrka. Det låg något symboliskt i det. Till kyrkan får man komma med sitt andliga skräp för att tömma ut det i syndabekännelsen och sedan ta emot nytt, fräscht liv i nattvarden.

Nu är det fint kring våra vägkanter igen. Ge er därför inte ut och kasta nya snusdosor med tanken att det inte gör något för prosten går ändå och plockar upp dem! Nej, låt oss hjälpas åt att vårda vårt vackra landskap!

För visst är det vackert i Istorp. Men det kan även vara vackert i Horred. Det förstod vi i onsdags kväll när vi var på picknick med Horreds kyrkokör. I kvällssolen hade vi tipspromenad från Lilla Horredssjön upp till Agnsjön, där jag inte varit på säkert femton år och hade glömt bort hur det ser ut.

I kvällssolen skiftade den spegelblanka vattenytan i alla nyanser. Ett par kanadagäss flög trumpetande fram och tillbaka för att sedan försiktigt simma fram till vår korvgrillning. De undrade naturligtvis vad som stod på. De kunde ju inte veta att vi tog avsked av vår kantor Birgit, som nu avslutat sin tredje(!) vikariatsperiod hos oss.

Birgit tillträder en tjänst i Borås. Hon ville gärna stanna här, men det blir för långt att köra i längden. Hon vill nämligen ha arbete i närheten av sin make. Därför skils våra vägar, tyvärr. Samtidigt byter vår ordinarie kantor Gunilla till kantorstjänsten i Öxnevalla. Nu är tjänsten i Horred-Istorp utannonserad, så vi får se vem som kommer till hösten.

Det var en skön kväll vid Agnsjön, men annars vill inte värmen infinna sig. Häggen är färdig att slå ut men vågar inte så länge det fortsätter att vara kallt. Fortfarande får vi nöja oss med att sjunga om "Den blomstertid nu kommer..." Men vi har något att se fram mot.

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan