Från Istorps prästgård:
Mellan hägg och syren
Lördag är min lediga dag, men i maj månad brukar den frysa inne. Då brukar nämligen lördagarna gå åt till konfirmationer och bröllop. Det är högtider, som jag med åren bara tycker mer och mer om att få tjänstgöra vid. Det blir litet annorlunda när man kommit upp i övre medelåldern och känner sig mer farbroderlig mot både konfirmander och brudpar. I år har det också blivit en trevlig omväxling efter de ovanligt många begravningarna under april månad.
Dessutom var jag med när ett strävsamt par i Horred firade guldbröllop. Det var vår gamle kyrkvaktmästare Gunnar och hans Ingrid, som pingstaftonen 1946 ingick i det äkta ståndet och nu ville fira 50-årsminnet. Det är väldigt fint att fira en sådan här högtid i vår tid när så många äktenskap går i kras. Det blir ett vittnesbörd om att det är faktiskt inte omöjligt att hålla ihop ett helt liv.
Gunnar ville inte fira sin åttioårsdag, som inföll i april. Han uppsköt i stället firandet till guldbröllopsdagen. Jag förstår honom. För några år sedan, när jag själv skulle överskrida halvsekelgränsen, smet jag ifrån alltihop. Jag tyckte inte det var så mycket att fira. Om man får leva, så blir man femtio, antingen man vill eller inte, men har man hållit ihop i ett äktenskap har man verkligen presterat något. Därför satsade vi den gången i stället på att fira vårt silverbröllop, som var ungefär samtidigt.
Nu vill jag inte säga att alla skall göra som jag. Både vår kassör Gerd och vår diakonissa Lena firade sina halvsekeldagar under maj månad, och det var mycket trevligt. Och t.o.m. min egen maka har antytt att hon skall fira sin dag. Var och en skall göra som man själv känner. Somliga tycker om fest och kalas, andra inte. Vi är olika, som väl är.
Många tror att det är svårare för prästen att ha begravningar än bröllop, men så behöver det inte alls vara. Många av dem jag följer till graven är kära vänner sedan många år. Kanske har jag regelbundet gått hem till dem och givit dem nattvarden. Då kan det bli ett fint avsked. Ibland hinner man ta farväl och säga att vi ses igen. För så är det ju. Våra nära och kära, som gått före i Herren, tar emot oss därpå andra sidan. Själva begravningsgudstjänsten blir då en högtidlig avslutning på det jordiska livet. Många gånger känns det inte alls svårt, tvärtom är många begravningar mycket upplyftande.
Tiden mellan hägg och syren tycker många är årets finaste. I år har den varit ovanligt lång. Det kom en värmebölja till söndagen före Kristi Himmelsfärds dag och då passade häggen på att slå ut. Men sedan blev det regn och rusk. Det låga grundvattnet, som många bekymrat sig för, blev återställt. Allting ordnar sig. "Gör eder icke bekymmer", säger Jesus.
Dagarna efter pingst var jag på utflykt med de anställda i pastoratet. Med kantor Gunilla vid ratten gick resan först till Motala, ett inte särskilt vanligt utflyktsmål. Varför nu detta?
Det berodde på att jag råkade träffa en snäll och trevlig kyrkvärd från Motala när jag tidigare i år var i Bahrein i Persiska viken! Ja, det är faktiskt sant! Han undrade, om jag inte skulle komma till Motala någon gång. Jo, sade jag, jag kan komma efter pingst, men då tar jag med mig några kompisar. Och så blev det.
Kyrkvärden Sven hade ordnat ett gediget program åt oss. Först var vi och såg hur Electrolux tillverkar spisar. Tidigare var det ett tusental om dagen, men nu har man minskat till 550. Mest intryck gjorde de obemannade truckarna, som körde omkring överallt i fabrikens långa gångar och lastade och lossade, helt på egen hand. Då förstod vi, att ju mer man investerar i industrin, desto färre arbetstillfällen blir det. I Motala finns säkert åtskilliga arbetslösa truckförare vid det här laget. Märkligt var också, att när det blev rast gick även truckarna på middag. De körde på egen hand iväg till en uppladdningsstation, där de fick var sin portion elektrisk ström.
Bland mycket annat hann vi även med ett studiebesök i Motalas krematorium. En begravning började just när vi kom dit. Efter tio minuter ringde det åter i klockorna. Varför det? - Jo, då var begravningen slut - efter tio minuter! Två begravningsgäster var närvarande! Vi jämförde med begravningarna hemma i vårt eget pastorat, där begravningen brukar ta cirka en timme förutom samlingen och där alltid en stor skara vänner följer till graven. Vi kände, att vi inte vill byta pastorat. Det är mycket som vi lantisar förut varit lyckligt ovetande om.
I Vadstena övernattade vi i det medeltida nunneklostret, som numera är hotell. På kvällen hälsade vi på hos Birgittasystrarna. Syster Teresa berättade fängslande om den heliga Birgitta och klosterlivet. Jag försökte ställa mig in och berättade att jag genom släktforskning kommit fram till att jag härstammar från den heliga Birgitta, närmare bestämt från hennes dotter Märta. "Ja, det var hon som gifte sig med en rovriddare", sade syster Teresa. Så det blev nog inte det goda intryck jag tänkt åstadkomma. Birgitta var mycket ledsen över dotterns äktenskap med den onde riddaren Sigvid Ribbing.
Idag har sommaren kommit, lagom till den högtidliga skolavslutningen, som vi hade i morse i Horreds kyrka. Mättad syrendoft fyller kvällen. Och alldeles nyss hittade jag en smärre botanisk sensation ute i trädgården: blommande vildtulpaner, Tulipa sylvestris, som enligt floran blommar mycket sällan. Deras doft överträffar till och med syrenernas.
Anders Brogren