Från Istorps prästgård:

Adels-Maria har lämnat oss. Det är svårt att fatta. På fredagen träffade jag henne på lasarettet, dit hon kommit in för en undersökning. På måndagen var hon död, bara 73 år gammal. Istorp blir sig inte likt mera.

Vad var det som var så märkvärdigt med Maria? Varför var hon en så betydelsefull person? Hon hade ingen framstående position i samhället. Hon bodde i sitt barndomshem, det lilla torpet Rydal uppe i skogen, tillsammans med sina syskon. Pappan hette Adel. Därför kallades hon Adels-Maria.

Syskonen levde på det lilla jordbruket och på broderns lön som banarbetare. Maria gick ofta bort och hjälpte andra. Ja, hon gick inte utan kom puttrande på sin moped. Hon kunde ta i och grovstäda. När vi flyttade in i prästgården för 18 år sedan var det Maria som röjde upp efter byggjobbarna. Hon var borta och tog vara på slakt och högg i där det behövdes. Stor och kraftig var hon, säkert starkare än många karlar.

Någon särskild hobby hade hon inte. Hon intresserade sig för sina syskon, grannar och medmänniskor i största allmänhet. Därutöver var kyrkan hennes stora intresse.

Det vi minns henne för var framför allt hennes enastående förmåga att sprida en god stämning omkring sig. Man blev alltid glad när man träffade henne. Hon hade en märklig förmåga att uppmuntra alla som kom i hennes väg. Att hon hade en så hälsosam inverkan på sina medmänniskor betyder att hon ensam uppvägde flera psykologtjänster.

Hon var omtänksam och räckte till för alla. Strax före jul förra året kom hon till oss och sade att hon visste att vi brukade få ringar, de där sockerringarna, som på andra håll kallas marboringar, av Elin på Höjden, men nu hade Elin blivit sjuk och kunde inte baka längre, så därför hade i stället Maria gjort ringar åt oss. Nu efteråt önskar jag att vi inte hade ätit upp ringarna utan kunnat konservera dem och ha kvar dem som minne av Maria.

Jag tänkte på Maria när jag häromdagen läste om problemen i Marks kommun med nästa års budget. Pengarna räcker inte till. Det är som på alla andra håll i den offentliga sektorn. Man måste hålla nere kostnaderna. Hur skall det gå till? Ett sätt är att markborna arbetar mer ideellt i framtiden. "Vi välkomnar alla initiativ, människor måste engagera sig mer", slutar de båda kommunalråden.

Våra värderade kommunalråd har naturligtvis rätt i detta. Men problemet är, som vi alla vet, att vi vant oss av med att ställa upp utan betalning. Sverige har dominerats av en egendomlig ideologi, som gått ut på att ingen skall vara beroende av någon annan. I stället skall "samhället" ställa upp när man behöver hjälp. Det skall vara tryggare att lita till skattepengarna än till medmänniskors välvilja.

Denna tankegång har åstadkommit en skada, som kanske inte går att reparera. Vi har blivit indoktrinerade med att i första hand samhället har ansvar för oss och våra medmänniskor. Vi skall bara göra sådant vi får betalt för. Det personliga ansvaret har nästan blivit något skamligt.

När man ser hur kommunens förut så blomstrande ekonomi har försämrats på grund av de tunga sociala utgifterna och av att man måste låna 150 miljoner det nya gymnasiet, förstår man att kommunalråden verkar desperata. Men kanske kan det också komma något gott ur krisen. Kanske tvingas vi nu inse att vi måste ställa upp för varandra och att vi måste uppvärdera familjen som samhällets grundval. Vi måste ta ansvar för oss själva och de våra. Vi är faktiskt beroende av varandra. Sedan är det samhällets sak att gå in och hjälpa och stödja när vi själva inte räcker till.

Det var i det sammanhanget jag kom att tänka på Maria. Vad hon gjorde för sina medmänniskor kan inte mätas i pengar. Hon sparade mycket åt kommunen och staten genom att sprida mental hälsa. Och det blev mycket bättre och personligare än vad någonsin samhället kan ordna.

Nu har hon lämnat oss. Då får andra ta vid. Det behövs inga utredningar och sammanträden för den sakens skull. Det räcker med att någon, några känner sig kallade. Ja, vi har faktiskt allesammans en kallelse att göra något för varandra. "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem", säger Jesus.

Maria lyssnade till Guds ord. Det var med henne som med en annan Maria, i Lukas 2:19: "Men Maria gömde och begrundade detta i sitt hjärta."

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan