Från Istorps prästgård:

Nu har jag trampat i klaveret! Min vän Anna-Greta, som var granne med Adels-Maria, har emellertid varit vänlig att rätta vad jag skrev i Gränsposten förra månaden. Det var inte Marias far, som hette "Adel", utan förmodligen någon som tidigare bott på torpet Rydal. Hur som helst kan man ändå säga att Maria tillhörde en ädel adel, även om hon inte var blåblodig. Hon ägde en sinnets och hjärtats adel, och det är förmer än att vara adlig.

Till råga på allt råkade jag också gå vilse i kakdjungeln. Och jag, som efter alla år i Istorp, trodde mig vara kakexpert! Men goda var i alla fall Marias ringar!

Och tror ni inte att det var någon som hörde mitt nödrop! I går, när jag kom in i Horreds församlingshem, så stod där en kasse med ringar, riktiga gräddringar med socker på, och väntade. Det var Elsa på Ekeberg, som hade förbarmat sig över oss!

Det är nog säkrast att lämna kakorna. Om vi skulle gå över till ämnet fotboll i stället. Läste i tidningen om IFK Öxnevalla. Det var en vemodig artikel. Lagledaren Hasse Svensson sitter ensam och tittar ut över den ödsliga Hedevallen, som ligger strax bortanför Öxnevalla kyrka. Allt pekar på att klubben måste lägga ner herrfotbollen om inte ytterligare några anmäler sig före den 25 november då anmälan om seriespel skall vara inskickat till fotbollsförbundet. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med spelare för att bilda ett lag. Herrfotbollen i Öxnevalla lär försvinna efter 41 år av oavbrutet seriespel. Det låter trist, minst sagt!

Det säger sig själv, att man inte kan vara med i seriespelet om man inte har fullt lag samt några reserver. Det räcker inte med en fin och välskött plan, idylliskt belägen i en skogsdunge med publikvänligt läge intill landsvägen. Utan spelare blir det inga matcher, inte ens i fotbollens lägre divisioner.

För mig ligger det nära till hans att jämföra med kyrkan. Hur fina kyrkor vi än har, så blir det ingen församling om det inte finns människor i gudstjänsten.

Nu är det inte så illa hos oss, men nog har man hört talas om nästan tomma kyrkor i andra delar av landet. I Horred är det väl i kyrkan ungefär som i Horreds IF. Det känns som att gå upp i en högre division. I de mindre församlingarna, Istorp och Öxnevalla, blir det naturligtvis i allmänhet inte lika många gudstjänstdeltagare men i förhållande till folkmängden är där ändå ofta flera än i Horred.

I pastoratet har vi tre vackra kyrkor med välskötta kyrkogårdar, fina församlingshem samt, inte minst, rymliga parkeringsplatser. Men det skulle inte vara till någon större glädje om det inte kom några människor till gudstjänsten. Då skulle det inte bli något fullt lag, och det vore säkert inte så roligt för Gud, eftersom det är för Honom vi har gudstjänster.

Vi har givetvis också gudstjänster för vår egen skull, för att vi behöver en stunds uppbyggelse varje söndag. Men om vi nu skall fortsätta vår jämförelse mellan fotbollen och kyrkan, så är det inte gudstjänstbesökarna som är motsvarigheten till åskådarna på Hedevallen eller Eksätersvallen. Jag vill helst inte använda ordet "besökare" om de som kommer till kyrkan. Jag säger hellre "deltagare". Det är gudstjänstens deltagare som motsvarar spelarna i laget, medan det är Gud, som är publiken. Det är inför honom vi firar gudstjänst, sjunger, beder, lyssnar till ordet, tar emot nattvarden. Gud tittar på och gläder sig åt vår gudstjänst.

Varje söndag börjar med att vakmästaren låser upp en tom kyrka. När jag en timme senare kommer dit blir jag alltid lika förvånad över att finna en hel församling på plats. Ingen behöver gå dit. Det är helt frivilligt. Trots det kommer många deltagare till våra kyrkor, söndag efter söndag. Jag tror att Gud gläder sig över det.

Men vi får också ägan en tanke åt dem som inte kommer, de som tänker att jag borde nog komma till kyrkan någon gång, men så blev det inte idag heller. Jag jämför åter med fotbollen. Många gånger har jag tänkt att jag borde gå och se när Horreds IF eller IFK Öxnevalla spelar. Men det blir inte av, inte mer än någon enstaka gång. Det är bekvämare att se engelsk fotboll i TV. Och många tycker att det är bekvämare att se en gudstjänst på TV.

Men hur bra match det än är på Wembley eller i italienska ligan, så går det inte upp mot att se sina egna på Eksätersvallen. Och även om det är något särskilt med julnattsmässan från Peterskyrkan, så går det ändå inte upp mot att själv få fira gudstjänst i sin egen kyrka.

Nu är fotbollssäsongen över för i år. Men hur vore det att göra ett hederligt byte till våren när Horreds IF skall spela i division fyra? Mina fotbollsmeriter är verkligen inget att skryta med eftersom jag saknar bollsinne. För tio år sedan var jag visserligen med i ett prästlag, som, trots min medverkan, besegrade tjänstemännen i Marks kommun med 7-0 om jag minns rätt. Det var en välgörenhetsmatch till förmån för Lutherhjälpen. Men nu har jag blivit för gammal för att kunna göra karriär i Horreds eller Öxnevallas A-lag.

Då skulle jag i stället kunna bli en flitigare åskådare på hemmamatcherna mot att fotbollsvännerna blir flitigare i kyrkan? Det skulle både fotbollen och kyrkan vinna på. Eller har jag lovat för mycket nu?

Anders Brogren

Tillbaka till hemsidan