Från Istorps prästgård:

I går hade vi missionsauktion i Horred. Så brukar det vara fredagen före 1:a i advent. Det började någon gång på 1920-talet och har sedan hållit på, år efter år. Den är gemensam för hela pastoratet. Engagerade församlingsmedlemmar från Istorp, Öxnevalla och Horred samarbetar. Numera håller vi till i församlingshemmet.

Förr fick man vara i en numera riven skola. De som då var unga berättar om hur kantor Larborn visade Chaplinfilmer på vinden. Numera får barnen i stället titta på video med Saltkråkan och Ronja Rövardotter i församlingshemmets källare. Det ordnar vår församlingshemsvärdinna Gunnel, som snor runt överallt.

Missionsauktionen är en fest för alla åldrar. I år fick vi lyssna till sång av Horreds kyrkas barnkör, som sjöng att de ville fylla oss med glädje. Det gjorde de verkligen. Dessutom behöver vi hjälp av barnen med att dra vinster i lotterierna.

Många har stort nöje av att köpa några lotter, sedan ta sig en kopp kaffe, hälsa på vänner och bekanta för att därefter sitta ner och följa auktionen, som brukar ta flera timmar. Man passar på att ropa in julklappar. Åtskilliga kvalitetsprodukter är till salu. Sådant som man kan äta, finner alltid köpare. Finska surdegsbröd gick för 60 kronor. Honung, kaffebröd, ägg, mockatårta, allt som går att stoppa i munnen har strykande åtgång. Ringar fanns naturligtvis på plats. Med risk att ännu en gång gå vilse i kakornas värld (se förra Gränsposten) vill jag påstå att det man sålde var sockerringar. Men sedan kom påsar med större ringar, som somliga kallade Marboringar (som är det namn på sockerringar som jag hört utanför Mark), men Birgit i Ljungås, som känner till allt gammalt påstod att de heter "môssaringar". Det var mättande ringar för mellanmål, som man förr tog med sig när man skulle hämta torv på mossen.

Ortens firmor skänker många varor. Till nästa år får vi väl försöka att ge dem litet bättre reklam, så att de känner sig som riktiga sponsorer. Linneväveriets dukar är eftertraktade, inte bara för att man behöver något att duka upp de inköpta livsmedlen på. I Horred, som är ett svenskt plastmattscentrum, blir det alltid många plastmattor, men de brukar ändå gå åt, fastän man tycker att marknaden borde vara mättad.

Enriskransar att hänga på dörren vill många ha till jul. Hemslöjd möter intresse, även om somliga tyckte det var lustigt när jag ropade in den ena afrikanska korgen efter den andra. Vi hade nämligen en hel del sådana alster i år, som vår nyligen hemkomna missionär Agneta Jürisoo haft med sig från Zimbabwe. Men det är ett mycket förnämligt konsthantverk som kvinnorna i södra Afrika åstadkommer genom att fläta torkade palmblad, varav en del är färgade och bildar traditionella mönster av uråldrig skönhet.

Numera är det en särskild styrelse som har hand om missionsauktionen. Ordförande är Ingvar Hermansson, som större delen av sitt liv har verkat som missionär i Afrika. Också här i Sverige har han det bästa tänkbara stöd i sin hustru Tyyne (som bakar finska bröd). Vi har vår allestädes närvarande kassör Gerd på Sundslätt, som håller reda på räkenskaperna. Gunhild Bengtsson står under hela auktionens fyra timmar och håller outtröttligt upp allt som skall säljas. Hur orkar hennes armar? Vidare är det Dagny Brogeby ( vi saknar mycket hennes make Sven, som hastigt lämnade oss för några år sedan mitt under förberedelserna för missionsauktionen). Istorp och Öxnevalla representeras av Maj-Britt i Unnebo och Signe i Bäckäng. Sedan har vi givetvis våra hustomtar Per och Georg med makarna Greta och Inger. Hur skulle vi klara oss utan dem?

Även om alla i styrelsen verkligen är arbetande ledamöter, så är ändå deras viktigaste uppgift att engagera andra. Här är många, som säljer lotter i förväg. Andra kokar kaffe, brer smörgåsar och gräddar våfflor. Några för räkenskaper och protokoll över auktionen. Andra står i tombolan. Många lägger ner åtskilliga timmars arbete för att tillverka sådant som kan säljas eller lottas ut. Och så, inte minst, det måste finnas de som vill köpa lotterna och ge bud på auktionen.

Missionsauktionen sätter många i verksamhet. Vad skall då allt detta tjäna till? För det är väl inte bara meningen att vi själva skall ha roligt, även om det inte heller är att förakta?

Meningen är att det skall bli pengar till mission av det hela. Blev det då några pengar? - Just nu ringer kassören Gerd och talar om att vi fick in ungefär 57 000 kronor. Ännu ett strålande resultat!

Men vad är då mission? - Det är, att budskapet om Jesus Kristus skall föras ut i världen, ut till alla folk och kontinenter. Det nya liv i Jesus Kristus, som vi själva fått ta emot, skall vi dela med oss av till andra. Det innebär, att vi förra året stödde blindskolan i Tiruppatur i Indien, den skola som Sigfrid Johansson under många år samlat pengar till. Vidare gick det bl a anslag till kyrkorna i Botswana och Kenya, till estniska kyrkan och till Nordisk Östmission, som förmedlar hjälp till Ukraina och Lettland. Med årets goda resultat finns det kanske utrymme för ytterligare satsningar. I alla fall vet vi med oss att tack vare det vi ger vid missionsauktionen, får människor möta evangeliet om Jesus Kristus både i ord och handling.

Vi behöver lära oss att arbeta mer med frivilliga insatser i våra församlingar. År 2000 blir kyrkan skild från staten. Även om vi tror på en lycklig och inte särskilt dramatisk skilsmässa, får vi nog ändå räkna med att kyrkan i framtiden mer påtagligt blir beroende av sina medlemmars engagemang och vilja att satsa sig själva för Guds rikes sak. Hittills har kyrkan betraktats som någon sorts myndighet, lika självklar som Posten och Televerket. I framtiden blir det inte så. Vi måste därför vara inställda på att ta ansvar för oss själva, minst lika flexibla inför nya lösningar som Posten AB och Telia. Missionsauktionen är en bra träning för detta.

Nu faller snön. Anders braskar. Vi får väl se hurdan julen blir. Jag vill passa på att tacka mina läsare för det här året i Gränsposten. Tack för all respons jag fått på mina skriverier! En god jul önskar jag er med julbudskapet att Gud har blivit människa, att det finns en förbindelse mellan himmel och jord.

ANDERS BROGREN

Tillbaka till hemsidan