Från Istorps prästgård:

Efter en ovanligt lång och kall vår kom sommaren söndagen den 1 juni. Syrenerna slog ut och vi fick den mest underbara försommarvecka.

Solen fortsatte att skina över skolavslutningen, som i år sammanföll med svenska flaggans dag. Allt var som det skulle med finklädda barn, sång och musik, trängsel och glädje i kyrkan. Med andra ord - det var som vanligt.

Det är ingen självklarhet att allt skall vara som vanligt. I vintras var det någon förståsigpåare i Skolverket, som uttalade sig om skolavslutningar. Han sade, att det inte är förenligt med skollagen att ha avslutning i kyrkan med religiösa inslag, t.ex. psalmen "Den blomstertid nu kommer". Hänsynen till ateister och främmande trosbekännare måste gå före.

I Uddevalla hade man en politiskt korrekt skolstyrelse, som bestämde att det inte fick vara några julavslutningar i kyrkorna. Men i TV fick man se att skolan inte brydde sig om klåfingriga politiker utan kom till kyrkan precis som vanligt.

Något undrade jag naturligtvis hur det skulle bli här i Horred till sommaravslutningen. Skulle det bli som vanligt? Eller skulle det bli en politiskt korrekt avslutning på skolgården utan religiösa inslag? Jag beredde mig på att, i kyrkans regi, inbjuda alla som ville till en skolavslutningsgudstjänst i kyrkan efter den eventuella officiella avslutningen.

Min nödfallsplan behövde aldrig sättas i verket. I Horred, liksom tydligen i hela Sjuhäradsbygden, hade man avslutningar precis som vanligt. Tydligen har man struntat i vad byråkraterna i Stockholm tycker.

Det är en inställning som bådar gott för framtiden. Vi skall inte behöva finna oss i att bli omyndigförklarade av anonyma partivalda makthavare. Vi vill bestämma över oss själva. Ingen skall komma och sätta sig på oss.

Det var säkert inte många på skolavslutningen i Horreds kyrka som var medvetna om situationens politiska sprängkraft. Och lika gott var det. Men kanske är det en stillsam revolution som har börjat. Alla tecken tyder på, att åtminstone de medelålders och yngre generationerna är hjärtligt trötta på all partipolitik, som styrs från stängda rum i anonyma kanslier någonstans.

Också inom Svenska kyrkan har politiken brett ut sig allt mer. Nu hör man därför fler och fler som undrar varför poltiken skall lägga sig i kyrkan och styra den också. Skall inte kyrkan vara en zon, som är fredad från politik? Många blir faktiskt upprörda när de får höra hur det går till på högsta ort i vår kyrka.

Vi får här göra precis som i frågan om skolavslutningen. Vår uppgift är inte att tillfredsställa några okända karriärister och byråkrater i Stockholm. Sjöbyskolan är till för de som bor i Horred. Likadant är det med Horreds församling. Den är till för dem som bor i Horred. Och då agerar vi efter det och gör som vi själva anser vara rätt, efter våra egna samveten.

Att ingenting är givet på förhand och att man kan vända en nedåtgående trend om man är målmedveten och vill något, fick vi lära oss på en studieresa vi gjorde med våra anställda. Vi besökte Döderhults församling utanför Oskarshamn. Församlingen har mer än 7000 invånare men var, som församling betraktad, nästan stendöd. För femton år sedan var där fem personer som gick till kyrkan. Sedan gammalt hade hela trakten rykte om sig att nästan vara hednaland.

Så kom där en ny präst för tretton år sedan. Han började från nästan ingenting med att gå runt och bekanta sig. Han besökte skolan och lyckades övertala den misstänksamme rektorn att komma till kyrkan och spela trumpet vid en gudstjänst. Efter hand engagerades allt fler. Människor väcktes till tro och började komma till gudstjänsten på söndagarna. Liturgin utformades på ett rikare sätt. Många engagerades i olika uppgifter. Nya körer bildades.

Idag är den stora kyrkan varje söndag fylld av gudstjänstdeltagare. Vid varje gudstjänst sjunger någon av de åtta körerna. Jag råkar personligen känna till att också sådana som var mycket långt borta från Gud och mänsklig gemenskap har upprättats och fått ett nytt liv i Döderhults kyrka.

Där ser man. Vi fick mycket inspiration av vårt besök, även om vårt utgångsläge med vår kyrkliga tradition är mycket annorlunda. Inget är givet. Det går att vända en avveckling till en utveckling.

Så till sist en kuslig upplevelse. I TV:s rapport visades häromdagen ett kort avsnitt ur en film, som visar hur en abort går till. Det var filmat med ultraljud. Man fick se hur vacuumsugen började dra ut det lilla fostret, som öppnade sin mun i ett tyst skrik! Fostren är alltså små människor, som känner smärta och dödsångest! Mer än 30000 gånger per år upprepas sådana scener i vårt land! Går det att vända denna avveckling av människovärdet i en livsbejakande utveckling?

ANDERS BROGREN

Tillbaka till hemsidan!