Från Istorps prästgård:
Nu har det varit några ordentliga frostnätter. Dahliorna har gjort sitt för i år. Löven har fått en vink om att det är dags att falla ner på marken. Sedan får de ligga under träden och lysa i den bleka höstsolen.
De är vackra att titta på. Själv har jag numera slutat att räfsa bort dem. De guldgula löven är inget skräp som man måste bli av med utan ett fint gödningsämne, som trädgården mår gott av.
Dessutom skall daggmaskarna ha något att ägna sig åt. Dessa våra underjordiska vänner är de verkliga jordbrukarna. De luckrar jorden och drar ner näringsrika löv i den. En bit fram på vårkanten är gräsmattan nästan helt lövfri. Daggmaskarna har gjort sin arbetsinsats. Sedan tar vinden hand om en hel del. De sista resterna tuggas sönder av gräsklipparen.
Alltså: låt löven ligga. Det är inget att skämmas för utan tvärtom ekologiskt riktigt. Undantag är eklöv, som innehåller garvsyra, som varken daggmaskar eller nedbrytande bakterier är särskilt förtjusta i.
Under "mörk och kulen höst" får vi leva på minnet av den fantastiska sommaren 1997, då vi nästan trodde oss bo i nere vid Medelhavet. Men säg den glädje som vara beständigt. Frosten har påmint oss om hur långt norrut vi bor i vår världsdel.
Åtminstone tänkte jag så ända till den 3 oktober då jag satte mig på Stockholmsplanet för vidare befordran till Överkalix. På bara några timmar förvandlades jag då från nordbo till sörlänning.
Varför reste jag så långt bort? - Förra året gjorde jag en lång resa åt andra hållet, ända till Bahrain i Persiska viken. Tala om kontraster! Där nere blev jag god vän med Åsa och Hans Degerman, som arbetade för Svenska kyrkans mission. Nu är Hans tillbaka som kyrkoherde i Överkalix. Därför bad han mig att komma dit upp till en församlingshelg och ha några föredrag och predikningar.
På flygplatsen utanför Luleå möttes jag av Alvar och Siv, som tog mig på en sightseeing inne i Luleå. Det var exotiskt så det förslog Så långt norrut hade jag aldrig förut varit.
Sedan fick jag se den berömda kyrkstaden i Gammelstad. Runt Nederluleå ståtliga 1400-talskyrka ligger inte mindre än 424 små stugor, som på sin tid byggdes för att församlingsborna i den vidsträckta socknen skulle ha någonstans att övernatta när de reste fram till helgerna. Stugorna är väl bevarade och används fortfarande vid kyrkbesöken. Nyligen har kyrkstaden förts upp på FN:s världsarvslista.
Så bar det iväg ytterligare 11 mil norrut, upp till Överkalix, som ligger på en landtunga, där Ängesån rinner in i Kalixälven. Över en lång bro kom vi in i kyrkbyn, där jag sedan gästade Åsa och Hans i den vackra gamla prästgården på älvbrinken.
Naturen är storslagen. Om man stiger upp på Brännaberget ser man hur själva kyrkbyn är kringfluten av vattendrag. Nu var höstfärgerna som finast. Man kunde se långt bort mellan bergen, som var liksom skulpterade.
I Överkalix var det marknad med knallar (man säger faktiskt så också där uppe), som sålde renkött, lax och lappslöjd. Några män tävlade utanför prästgården om vem som var bäst på att kasta yxa. Försäljarna kom från Pajala, Övertorneå och ända nere från Luleå.
En menighet av växlande storlek infann sig till gudstjänster och föredrag i kyrkan. Det var intressant att få predika för laestadianer, sådana som tillhör nordkalottens alldeles egna väckelserörelse. Min bibelutläggning blev tydligen godkänd av dessa åhörare, som inte nöjer sig med vad som helst. En dotter till den legendariske predikant Axelsson sade att hon kände igen mycket från sin far. Det betyget tog jag gärna till mig.
"Jaså, det är en sörlänning på besök", sade en kvinna vid kyrkkaffet och berättade hur de hade varit åtta syskon, de var fattiga, fadern hade tidigt dött, hon rodde över älven till skolan och hade bara med sig en smörgås att äta. "Ja, men här finns en sörlänning till", sade jag och pekade på Uno, som hamnat här under beredskapen, gift sig och blivit kvar. Uno var från Björkvik utanför Katrineholm.. Nu kändes det nästan som om vi kom från samma bygd.
På söndag, när vi var klara i kyrkan, körde Hans mig upp till polcirkeln så att jag skulle kunna säga att jag varit där. Han tog ett foto av mig vid polcirkelsskylten. Sedan fortsatte vi upp till Jockfallet, en av de många fritt fallande forsarna i den lyckligtvis helt oreglerade Kalixälven.
När planet sent på söndag kväll tog mark på Landvetter och jag steg ut i den ljumma sydeuropeiska, eller åtminstone sydsvenska, luften kunde jag inte riktigt fatta att jag varit så långt borta. Jag kände mig lika sydeuropeisk som under sommarens långa värmebölja.
Mer sydeuropeiska kan vi känna oss när tunneln genom Hallandsåsen blir klar. Men det går inte att ta genvägar med hjälp av giftiga kemikalier. Det blir nog till att använda mera traditionella byggmetoder. Dessutom har Öresundsbron drabbats av problem med sprickbildning. Det är lättare sagt än gjort att få bättre förbindelser ut i det Europa, som vi numera tillhör, vare sig vi gillar det eller ej.
Det lär nog ändå bli både tunnel och bro, trots att det just nu krånglat till sig. Om några år kan vi sätta oss på tåget i Varberg och en liten stund senare stiga av på Kastrup. Därifrån kan vi flyga i luften vart vi vill. Europa ligger för våra fötter. Då märker vi att det har sina fördelar att vara sörlänning.
Men det är inte heller så dumt att stanna hemma i vår vackra bygd. Den står sig gott i alla jämförelser.
Anders Brogren
Tillbaka till hemsidan