Från Istorps prästgård:
Att vi har gudstjänst i våra kyrkor varje söndag är egentligen ett stort under. Men eftersom det har varit så i åratal tänker man inte så mycket på det. Det är ingen sensation att varje socken har en kyrka. Den har ju stått där så länge man kan minnas. Att det är gudstjänst på söndag är inte heller något konstigt.
Säg inte det! När vi samlas till gudstjänst är det många kyrkor i Sverige som står tomma. Till somliga kommer det praktiskt taget inga gudstjänstbesökare, medan andra kyrkor har låst porten och hänvisar till en grannkyrka.
Därför är det något av ett under att vi i denna tid, när de flesta helst ruvar hemma framför TV, samlar en trogen menighet varje söndag året runt. Men, det skall erkännas, antalet deltagare i våra gudstjänster är inte lika stabilt som förr. Inte alltid känns gudstjänsten lika inspirerande. Många av våra församlingsbor reser kanske bort över helgen eller har något annat för sig.
Så var det inte förr. Då fanns inte det utbud som finns idag. Den tiden kommer kanske inte tillbaka när de flesta, som gick till kyrkan, infann sig vare sig det var tidig eller sen tjänst, nattvard eller inte nattvard, högtidsdag eller annandag. Jag glömmer inte ett av mina första år här i Istorp då det kom fler på andra advent än på första.
Även om vårt pastorat enligt statistiken redan är ett av Sveriges absolut kyrkligaste, finns det ändå en stor potential till förbättring. Även under våra allra bästa kyrksöndagar är det fler församlingsbor som inte går till kyrkan än som kommer dit.
Ibland får vi vara med om gudstjänster som är något alldeles särskilt så att man bär dem inom sig länge efteråt. Två sådana tillfällen har jag, och många med mig, fått uppleva de senaste veckorna. Söndagen den 26 oktober gästades Istorps kyrka av Sjuhäradsbygdens kyrkosångsförbund. Framme i kyrkan var 120 sångare uppställda, däribland våra egna körer. Tillsammans med brassensemble framförde förbundskören "Vi tror", en stort verk av Jerker Leijon, som bygger på trosbekännelsen, med olika delar om Fadern, Sonen och Anden.
Invävt i det hela var olika koraler, solon och liturgiska partier samt även andra tonsättares kompositioner. Sätilakantorn Anders Johammar, som faktiskt är född i Aplagården i Öxnevalla, ledde kören i två egna tonsättningar. Annars var det förbundsdirigenten Jörgen Sandblom från Rångedala som hade det hela säkert i sin hand.
Entusiasmen i den överfyllda kyrkan var påtaglig. Många tyckte att det var något av det finaste de varit med om.
Söndagen den 9 november var det Horreds tur att uppleva något minnesvärt. Vi firade gudstjänst i Horreds kyrka tillsammans med "Staden på berget", den fristående församling som i många år funnits i Horred. Själv har jag alltid känt ett styng av smärta över att det funnits två gudstjänstmenigheter på samma plats. Vi tror ju på samme Gud, vi läser ur samma bibel, vi vill att andra skall dela vår tro. Jesus var ju så noga med att förmana sina lärjungar att vara ett och inte hamna i splittring.
I bibeln liknas den kristna församlingen vid Kristi kropp. Då kan det inte vara hälsosamt att dela kroppen i två halvor.
Så har man också känt det inom "Staden på berget". På senare tid har det därför vuxit fram en större känsla av samhörighet. Våra traditioner kan för en utomstående tyckas vara mycket olika, men egentligen är inte skillnaden så stor. Vi har insett att vi har stort behov av varandras gåvor.
Helgen inleddes med att vi var tillsammans på lördagen i Horreds församlingshem runt ett program, som handlade om "Barn i Guds rike". Huvudtalare var Berit Simonsson, teologie kandidat, prästfru och åttabarnsmamma från Tranemo med en särskild gåva att undervisa. På kvällen hade vi lovsångsgudstjänst i Horreds kyrka. Kyrkan fylldes med härlig sång. Det var tillfälle till personlig förbön. Många kom fram och föll på knä vid altarringen för att få förbön av de särskilda förebedjarna. Herren har lovat att höra våra böner. Då skall vi använda oss av den möjligheten.
Höjdpunkten blev söndagens högmässa. Kyrkan var fylld till brädden av en verkligt gudstjänstfirande församling. Ackompanjerad av en underbar lovsång vällde våg efter våg fram till nattvardsbordet. Många trodde nästan att de var i himlen.
Morgon därpå ringde en gammal gudstjänstbesökare och sade att detta var nog det bästa han upplevt i hela sitt liv. Jag tror att han hade rätt.
Anders Brogren
Tillbaka till hemsidan.