Från Istorps prästgård:

92 år — så stor var åldersskillnaden mellan Selma och Natalie, som samma vecka begravdes i Istorp. Selma var 103 år, äldst i pastoratet, medan Natalie bara var 11. Men i sinnelaget var skillnaden inte så stor. Selma var utrustad med ett glatt och öppet sinne. Hon åldrades med behag och man tyckte att hon egentligen inte verkade så gammal.

Selma var lugn och trygg. Hon hade en stark övertygelse om livet efter detta, eftersom hon upplevt märkliga saker i dödens närhet. Flera gånger hade änglarna fått framföra budskap till henne. Det var kanske därför hon hade kvar sitt barnasinne.

Å andra sidan hade Natalie nått en mognad som man annars inte finner hos elvaåringar. Hon visste att hennes liv inte skulle bli långt. På sin tid var det något av ett medicinskt mirakel att hon med sitt svåra hjärtfel överlevde mer än några dagar. Hon levde på övertid. Han var alltid så glad därför att hon visste att varje dag är en gåva. Så är det också för alla oss andra, men vi tänker sällan på det. Natalie kan genom sitt exempel få oss andra att känna större tacksamhet mot livet och mot Honom som har givit det. Hon har kanske fått betyda mer än vad många andra får göra under ett långt liv.

Det var många som sörjde Natalie och kom till hennes begravning. Det är inte bara i sin egen familj som hon lämnar ett tomrum efter sig. Inte heller i klass 5 i Sjöbyskolan blir det som förut. Där stod Natalies bänk mitt i klassrummet med två tända ljus och ett foto av Natalie. Det märktes att barnen saknade en kamrat som de tyckte om. Annars hör man mycket om mobbing och tråkigheter i skolorna, men så var det inte här. Fastän Natalie inte orkade springa som andra barn och tidvis fick åka runt i en elektrisk rullstol var alla angelägna om att hon skulle vara med. De såg till att anpassa sina lekar så att Natalie skulle kunna vara med.

Söndagen efter Natalies död var det familjegudstjänst i Istorps kyrka. Där brukade alltid Natalie vilja vara med, men nu saknades hon där hon brukade sitta på vänster sida fjärde bänken framifrån.

På programmet för hennes begravning den 6 februari var inte framsidan prydd med en bild på Istorps kyrka, som det brukar vara, utan nu var det en kyrka, som Natalie själv hade ritat.

När Natalie föddes satte man in alla resurser för att rädda hennes liv. Sedan fick hon all tänkbar hjälp, kärlek och omvårdnad, så man måste säga att hennes korta liv ändå blev ett bra liv. Det är inte alla barn förunnat att bli så väl omhändertagna. Jag tänker på de barn som växer upp i skuggan av Tjernobyl.

Det var den 26 april 1986 som reaktorn där exploderade. 30 människor dog av strål- och brännskador, medan antalet misstänkta fall av strålsjuka uppges till 237. Under de följande dygnen evakuerades 135 000 människor från staden Pripyat och den omgivande landsbygden.

Tjernobyl ligger i Ukraina bara några kilometer från gränsen till Vitryssland. Eftersom vindarna var sydliga hamnade det mesta av nedfallet på andras sidan gränsen. Cesiumnedfallet drabbade sydöstra Vitryssland och några områden väster om huvudstaden Minsk. En del av nedfallet kom ända till Sverige, till Gävletrakten och till fjällkedjan.

Tjernobylkatastrofen bidrog till Sovjetstatens sammanbrott. Även om strålningsskadorna i området blev mycket mindre än vad man i allmänhet tror, så kom detta ovanpå allt annat elände som 70 år av kommunism fört med sig. Människors tro på framtiden har fått sig en knäck. Utan tvekan är de psykiska skadorna värst. Hundratusentals människor i Vitryssland lever mer oro för framtiden och tror själva att de är dömda att dö i strålningsrelaterade sjukdomar. De misstror experternas lugnande rapporter.

Vitryssland är hälften så stort som Sverige och har 10 miljoner invånare. Det är ett land med ekonomin i botten och ett instabilt politiskt läge under den diktaturbenägne presidenten Lukasjenka. Tusentals barn bor på barnhem där det är dåligt med mat och där det många gånger inte ens finns skor till alla. Några gånger tidigare har vi samlat in kläder och mediciner till staden Mogilev, som numera går under det vitryska namnet Mahiljou. Nu skall vi gå vidare och ta ett krafttag för några barnhemsbarn. I Horred har vi bildat en kommitté med representanter för kyrka och föreningsliv, som till sommaren skall bjuda in 25 vitryska barnhemsbarn med ledare. Förra året hade man vitryska barn på Smögen, året dessförinnan i Åsa. Nu skall vi ta över stafetten. Vår insats blir visserligen bara en droppe i det stora havet av nöd och lidande, men kan vi ge dessa 25 ungdomar ett ljust sommarminne, så är det värt mycket för dem.

Inbjudningarna går genom en kvinna, som heter Reisa Bigun och som personligen tar ut de mest behövande barnen. I mitten av juli skall de komma och bo på Letebogården. Det kommer att kosta mycket pengar, men vi räknar med sponsorer och många människors givmildhet. Mera information kommer. Vi tror att alla i Horred med omnejd ställer upp på olika sätt så att dessa barn en gång i livet kan få uppleva samma kärlek och omtanke som Natalie fick i hela elva år.

Snart är sommaren här. Trollhasseln har redan blommat i flera veckor och nu håller vintergäcken och snödropparna som bäst på att ge hopp om livet.

Tillbaka till hemsidan