Från Istorps prästgård:

Istorp har haft många begravningar i år men ännu har det inte fötts några barn. Redan har vi nästan nått årsgenomsnittet vad gäller dödsfall. I en liten församling märker man hur det tar på folket. Man undrar om landsbygden kan överleva på sikt.

Men ändå blir begravningarna ofta en ljus högtid. Gud ger oss så många år att leva som vi behöver för att nå till en viss mognad. När döden kommer känner man visserligen sorg och saknad. Vi har begravningar för att vi då skall få tillfälle att sörja. Men samtidigt får vi också tillfälle att tacka Gud för vad han givit genom en människa som vi kände.

Inför evigheten är det inte sådant som annars gör intryck på människor som räknas. Gud blir varken imponerad av pengar eller karriär. Han ser till hjärtat och det som finns där inne. Jesus säger: "Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud." Detta kom nyligen för mig vid några begravningar.

Först var det Greta som begravdes. Hon hade haft ett svårt liv kan man tycka. Som ung blev hon sjuk och vistades långa tider på sjukhus. Senare blev hon också blind. Man skulle kunna bli bitter för mindre.

Men det blev inte Greta. Så småningom fick hon ett hem i en god kristen gemenskap hos Ingseredsfamiljen på Ingseredshemmet, som ligger så vackert vid Västra Ingsjön. Där var Greta lycklig och kunde hon göra en insats. Inte nog med att hon var mycket duktig på att väva, trots sitt handikapp. Framför allt betydde hon mycket för de andra gästerna på Ingsered. Hon talade med alla och ingen behövde känna sig orolig tillsammans med henne. Många som farit illa i livet blev tröstade av henne. Hon hade gåvan att förmedla sin starka tro till andra. Det gjorde intryck. Var och en förstod att hennes tro inte var lättköpt. Den hade vuxit och mognat genom alla svårigheter hon gått igenom. Hon som själv behövde mycket hjälp kunde ge mycket åt andra.

Greta tyckte mycket om sång och musik. Hon gjorde egna dikter och sånger och brukade alltid sjunga något efter den gemensamma aftonbönen på Ingsered. Vid begravningen lästes några av hennes dikter. Så här lyder en av dem:

Så var det Olle som begravdes några dagar senare. Som ungkarl hade han bott på föräldrahemmet i alla år och knappast varit utanför socknen. Han var försynt och tillbakadragen. Jordbruket skötte han på sitt eget vis med hjälp av egna uppfinningar. Egentligen skulle han nog ha passat som ingenjör, men så blev det inte.

För tio år sedan, när Olle uppnått den mogna åldern av 75 år, fick han för sig att han skulle ta igen något av allt han missat. Han skulle göra sitt livs resa. I kyrkoherdens betryggande sällskap skulle han resa till det heliga landet. På köpet skulle han få en vecka i faraonernas Egypten.

Nu hör det till saken att Olle redan vid det laget hade börjat bli en aning glömsk, minst sagt. Resan blev ett stort äventyr – åtminstone för mig. Men hur det var så hade vi till sist lyckats ta oss ända fram till foten av Sinai berg. Där övernattade vi i en turistförläggning. Det var ont om plats. Själv delade jag rum med Anders Skarin och Gustaf Gunnesson, saliga i åminnelse. Innan vi somnade hörde jag Gustaf säga: "Aldrig hade jag trott att jag skulle få dela rum med en präst!"

Halv två på natten väcktes vi av en beduin som bankade på dörren. Utrustade med ficklampor skulle de som trodde sig om det nu bestiga berget, 2285 meter över havet, så att vi skulle hinna ner igen innan den värsta middagshettan inträffade. Olle gick med i gruppen. Någon lampa hade han inte fått med sig, men han kunde följa de andra.

Efter någon timmes vandring i mörkret på den branta stigen tog vi en paus för att dricka te och pusta ut. När vi sedan skulle fortsätta sade någon: "Var är Olle?". Hjärtat for verkligen upp i halsgropen. Vad gör man som reseledare när Olle är försvunnen mitt i natten på Sinai berg, när det är kolsvart och man anar bråddjup och branta stup åt alla håll?

I mitt fall blev svaret att vi kunde inte göra något utom att be och hoppas. Vi fortsatte vidare uppåt, men allas tankar var hos Olle. Det blev alltmer tröttsamt. En efter en vände och gick ner igen. Till sist var vi bara de yngsta i gruppen som fortsatte sista biten med vår egyptiske guide.

Nu började himlen att lysa röd i öster. Solen gick upp, det ljusnade och jag kunde se att det var inte långt kvar. Toppen syntes tydligt och uppe på den en blå prick. Det var väl inte möjligt, det var väl inte Olles blåa jacka, som han brukade glömma överallt? Jag klättrade vidare på de uthuggna trappstegen. Efter ytterligare tio minuter var jag uppe och möttes av Olle. Han stod på toppen där Mose en gång hade tagit emot lagens tavlor och räckte fram en påse lakritskonfekt med orden: "Vill kyrkoherden ha?"

Det ville kyrkoherden gärna. Jag har alltid varit förtjust i lakritskonfekt, men aldrig har den smakat så bra som då. Den 75-årige förvirrade Olle, utan annan lampa än månen, var först uppe av alla. I den stunden fick några ord ur Psaltaren en ny innebörd för mig: "Han skall giva sina änglar befallning om dig, att de skola bevara dig på alla dina vägar. De skola bära dig på händerna, så att du icke stöter din fot mot någon sten."

Tillbaka till hemsidan