Från Istorps prästgård:

Som kyrkoherde i Istorp får man vara med om många betydelsefulla saker, även om de sällan anses vara av världshistorisk betydelse. Men även sådant som inte rapporteras i nyheterna på CNN kan vara nog så viktigt för de inblandade. Här i bygden tror jag att det som står i Gränsposten ofta tilldrar sig större intresse än det man håller på med i Stockholm.

I min förra församling fanns ett ställe som inte hade någon väg ner till socknen, men man kunde gå dit på några kilometers skogsstig. Så gjorde jag en gång för att hälsa på hos Einar i Skogen. Han bodde idylliskt i sin röda stuga mitt i vad som senare blev Sandsjöbackareservatet. Jag frågade honom hur det var att bo där i ensligheten. Jo, svarade han, det är så intressant för här händer alltid så mycket! Så talar en som lever i och av naturen.

I mediesamhället får vi ofta en snedvriden uppfattning om vad som är viktigt och mindre viktigt. En händelse utöver det vanliga var vi med om när vi nyligen betroddes det stora ansvaret att alldeles själva få ha hand om vårt barnbarn. Lille Elias, snart två år, skulle alldeles på egen hand ha lillsemester i Istorp.

Mamma och pappa körde hit honom, så resan var inget problem. Föräldrarna stannade kvar första natten, så att Elias kunde göra sig riktigt hemmastadd. Den goda lantluften tycktes göra honom gott. Han låg faktiskt och drog sig ända till halv sex morgonen därpå.

Efter frukost vinkade vi av mamma och pappa. Det gick fint, eftersom Elias och jag samtidigt hade en del arbete att uträtta. Det var en torr gren, som vi sågade ner från ett träd. Tursamt nog fanns det också en mindre gren som var lagom stor för Elias. Vi tog var sin gren och släpade bort dem till rishögen.

Sedan hade jag ett ärende över till kyrkan. Elias fick följa med som förstärkning. "Bing, bing" sa han när vi närmade oss. Litet rädd blev han emellertid för dem som höll på att sköta sina gravar på kyrkogården, men det var bara att ta en liten omväg över gräset, så gick det bra.

Det var spännande inne i den stora tomma kyrkan. Vi gick fram till altaret och tittade. Sedan gick vi längst ner i kyrkan där det finns en liten barnmöbel med några leksaker. Elias hittade några spännande böcker om djur där man kunde dra i en flik, så fick man se hur ett spår förvandlades till djuret självt. Sedan målade vi med färgkritor en liten stund. Elias är väldigt förtjust i att rita och måla.

Därefter promenad tillbaka till prästgården med en stunds upptäcktsfärd. Många ungdomar vill se sig om och reser till Amerika, Australien och Nya Zeeland för att uppleva något nytt. Elias upplevde minst lika mycket spännande i prästgårdsträdgården. Först tittade vi på några blommor. Sedan fortsatte vi till ett buskage där vildtulpanerna blommade för några veckor sedan. Där man kan gå in på sidan och sedan är man inne i en riktig grotta. Djärvt trängde Elias sig in som när gamla tiders upptäcktsresande genomkorsade okända djungler. Det var så spännande inne i den mörka lövgrottan att Elias var tvungen att utstötta några rop av lika delar förtjusning och fruktan. "Hu, hu, hu", sa han för sig själv. Därinne fanns också en bambukäpp, som farfar stuckit ner i joden för att markera en liten planta. Det var väldigt roligt att vicka den fram och tillbaka.

Efter detta äventyr gick vi ut i solen igen. Först sparkade vi på den stora röda bollen, som farmor köpt. Sedan körde Elias med en blå plasttraktor som har en stor röd skopa där fram. Det var ett riktigt lyckokast när farmor köpte den. Länge kan han köra omkring med den och säga "brrrrr, brrrrr".

Elias är intresserad av traktorer och grävmaskiner och, inte minst, av bussar. "Buszzz", säger han när en representant för nämnda fordonskategori passerar. Men allra roligast är det att titta på djur. Hyresgästerna i päronträdet är intressanta. I nedre våningen har vi en kull starungar. Om man försiktigt går nära kan man höra hur de piper. I våningen ovanför bor en fink som flyger ut och in genom ett litet hål i stammen. En hel del andra starar passerar också förbi och tilldrar sig Elias intresse.

Vi är så privilegierade att vi väcks av tuppen på morgonen. Det är något annat än opersonliga väckarklockor. Tuppen hör hemma hos våra grannar, där han har en del större och mindre hönor att vaka över. Vi tog en liten promenad dit för att titta på dem. Jo, nog var de fina. Men inte kunde de mäta sig med kaninen i en bur strax intill. Spänningen var på kokpunkten när kaninen kom fram till nätet och lät sig matas med gräs.

Ja, det var en händelserik förmiddag. Såväl Elias som farmor och farfar var så fulla av intryck att vi sedan blev tvungna att sova middag, alla tre.

Så kom inte och säg att livet på landet är långtråkigt. Åtminstone inte om man har barnasinnet kvar. Här händer alltid så mycket!

Tillbaka till hemsidan