Horreds församling är sig inte riktigt lik. Vi har nämligen haft 26 barn från det Tjernobyldrabbade Vitryssland hos oss. Barnen kom, sågs och segrade. De satte mycket i rörelse. Nu lever vi i efterdyningarna av deras besök.

En solig eftermiddag (det fanns faktiskt enstaka sådana också under denna sommar) åkte vi ner till Malmö och hämtade dem vid Polenfärjan. När båten lade till var spänningen säkert lika stor på båda sidor av landgången. Så kom de, efter granskningen i passkontrollen, en efter en, med sina väskor och påsar. Bleka och tunna såg de ut men var ganska väl klädda, eftersom de före resan fått kläder från en tysk hjälptransport. 23 timmar hade de åkt buss till Stettin i Polen där de övernattat i privathem. Nu var det vi som tog över ansvaret och ledde in dem i Horredsbussen.

Vid rastplatsen på Hallandsåsens sluttning, där man ser ut över hela södra Halland, dukade vi upp bananer och dricka. Att barnen var intresserade av bananer hade vi hört sägas, de hade aldrig ätit några tidigare. Under sina tre veckor i Horred hann de att sätta i sig sammanlagt 16 kartonger!

Nu kunde man ju tro att de skulle ha rusat fram och roffat åt sig, så som svenska 9-14-åringar brukar göra. Men inte! I stället började de leka med varandra och tittade inte ens åt godsakerna. Först när de blev tillsagda kom de fram, ställde sig i kö, tog emot vad de fick och tackade. Då förstod vi hur mycket som gått förlorat här hos oss av hyfs och artighet. Vi lärde känna glada och tacksamma barn, som hälsade vänligt varje gång man mötte dem, barn som tackade och visade respekt för äldre. Frågan är vilka som är mest civiliserade, vi eller de.

I Horred blev de inkvarterade på Letebogården, en alldeles utmärkt plats för ett läger som detta. Sängarna var bäddade med nya fina påslakan. Snälla människor väntade med kvällsmat. Även om barnen var trötta tyckte de nog att de hade kommit till ett paradis med obegränsad banantillgång.

Men kanske var det ett paradis de kommit till, bortsett från vädret alltså. Bristen på solsken kompenserades mer än väl av all den omtanke som barnen mötte. Nog visste vi att vi kunde lita på Horredsborna, men att det skulle bli ett sådant enormt gensvar kunde vi inte ana. Hur svårt nu än dessa barn har det där hemma, så kommer de i alla fall alltid att minnas hur de under tre veckor i Horred stod i centrum för mångas uppmärksamhet. Det var något paradisiskt med all kärlek som strömmade mot barnen. Tack alla ni som ställde upp på olika sätt!

De behövde dessa tre veckor. Barnen tillhör de sämst lottade från bortglömda byar på landsbygden runt den lilla staden Ivenetz. De som bor i städerna och på barnhemmen har i alla fall en viss standard. Dit går många utländska hjälptransporter. Men ute i byarna är det som hos oss för hundra år sedan. De bor i fallfärdiga hus i den röda, glatta leran, som det är lätt att halka i. Man försöker dra sig fram på en ko, en gris och ett potatisland. Inget har hänt sedan Sovjetunionens fall. Vitryssland är det fattigaste av alla länderna i öst, t.o.m. sämre än Ukraina. För många är det frestande att ta till flaskan. Vodkan kostar som tre limpor bröd. Överallt längs gator och vägar ligger berusade människor utan att någon bryr sig om dem.

Våra barn kommer till stor del från alkoholisthem. Alla har det mycket fattigt. En del bor hos mormor eller farmor. Men många är samtidigt mycket vakna och begåvade. En del får ta hand om sina berusade föräldrar. Kanske får de något att äta av grannar eller släktingar.

Till alla dessa problem kommer så nedfallet från Tjernobyl. Barnen är påverkade. De har nedsatt immunförsvar. Sköldkörteln är förstorad. En del har ont i lederna eftersom benstommen är försvagad. Somliga har problem med magen.

Nu fick de några veckor med frisk luft och obesmittade livsmedel. De åt rejält och fick efter hand mera hull. Genom att lägga märke till hur vi har det ordnat lärde de sig mycket som de kan ha nytta av hemma hos sig.

De fick låna cyklar, som de for runt med på alla lediga stunder. De kunde bada en gång i havet, annars blev det Kaskad i Skene som fick ställa upp. De hann också med såväl ridning som fiske, båttur, Borås djurpark och Liseberg. De fick inspiration av att veta att Sverige en gång var lika fattigt som Vitryssland men kunde själva se att det går att ändra på.

Vad var bäst i Sverige? En liten flicka fick den frågan. Hon svarade: "Att de vuxna inte är berusade!"

Varje söndag deltog barnen i högmässan i Horreds kyrka tillsammans med den ortodoxe prästen fader Piotr, som varje dag hade undervisning med barnen. En flicka, Jekaterina, fick dopundervisning, som avslutades med att hon döptes i Helsjön. En högtid att minnas för alla om var med! Varje kväll hade vi svensk-rysk aftonbön i tältet på Letebo, efter hand ett populärt utflyktsmål för många Horredbor. Det var imponerande att höra hur till och med små nioåringar kunde recitera böner och psalmer på kyrkoslaviska, som om de aldrig gjort annat.

En kväll fick de ta emot var sin rysk barnbibel. En av flickorna reste sig då och höll ett improviserat tacktal till församlingen. Vilket svenskt barn skulle komma på att göra något sådant? Hon tackade för alla gåvor och framför allt tackade hon för att vi inte glömt dem, de bortglömda Tjernobylbarnen från landsbygden.

Vi som var med glömmer dem inte!