Från Istorps prästgård:
Sommaren som regnade bort
Efter de senaste årens somrar med Medelhavsklimat var förhoppningarna
högt
ställda i våras. Man hade börjat tro på det där
med växthuseffekten och
klimatförändring. Om jordens medeltemperatur ökar, så
borde vi i
fortsättningen kunna räkna med verkliga kalassomrar. Solbrännan
skulle man
kunna skaffa på hemmaplan, utan att behöva fuska med utlandsresor
eller
solarium.
Nu vet vi hur det gick Ibland är man tacksam över att ha tak
över
huvudet och att man inte är bonde. En liten bonde har vi visserligen
alla
någonstans långt inne i oss. Den kryper fram på vårkanten
när det börjar att
hända saker och ting ute i trädgården. Men i år har
jag faktiskt tröttnat på
trädgården. Många säger att det är likadant
för dem. En enda dag var det
skönt att vara ute, jag tror att det var den 21 juli.
Den 7 juli haglade det. När vi kom hem från Horred stod vår
yngste
pojke Jacob i stövlar, kortbyxor och bar överkropp med snöskyffeln
i högsta
hugg för få bort drivorna innan smältvattnet rann in i
källaren. Jag fick
fram kameran och förevigade den märkliga situationen. Drivorna
låg kvar ända
till följande morgon.
Men nu talar vi inte mer om den saken. I stället ser vi fram mot
nästa sommar. Hoppet är det sista som överger människan.
Man kan ägna sommaren åt annat än sol och bad. För
oss har hela
sommaren varit fylld av familjehögtider. Först var det min siste
morbror som
dog. Jag fick känna på hur anonymt det känns att hålla
en begravning i ett
kapell i Göteborg. Jag insåg hur värdefull den gemenskapen
är som visar sig
vid begravningarna här i våra kyrkor, där många möter
upp. Jag fick också
själv uppleva det som många säger till mig när man
sitter och pratar vid
begravningskaffet, att det bara är då man träffar sina
släktingar.
Sedan blev det ännu en kusinträff när min sista moster
lämnade oss
några veckor senare. Nu blev det att åka ända till Oslo
och "bisettelsen" i
krematoriet i Vestre Gravlund, som var ett dystert ställe. Men det
var ju trevligt att träffa sina kusiner.
Men gladare begivenheter stundade. Den 20 juli föddes vårt
andra
barnbarn, Nils Hjalmar Erik, son till vår äldste Magnus (ja,
han har också
haft hjälp av sin hustru). Den 7 augusti var det dags för svärmors
80-årsdag, som firades i Skåne som sig bör. Men ännu
var det inte slut på
det intensiva nöjeslivet. Den 22 augusti var det dags för ännu
en
släktmönstring, då vår "lille" Jacob gifte
sig med Malin i Täby vackra kyrka
utanför Örebro med efterföljande trevlig bröllopsfest
på 1700-talsvärdshuset
Sommarro. T.o.m. regnet tog semester en stund och solen flödade över
brudparet.
Men inte nog med det. Släktingarna hade knappt hunnit hämta
sig, så
döptes den 12 september lille Hjalmar i Istorps kyrka. Tre dagar senare
var
det dags att fira hans farfars mors 80-årsdag. Så kom inte
och säg att det
inte finns någon att göra när det är dåligt
väder.
September visade sig bli årets finaste sommarmånad. Solen
lyste över
bygden på valdagen när vi från prästgården
vandrade över till
församlingshemmet för att avge våra röster. Det var
svettigt, inte så mycket
på grund av temperaturen som för att det blir allt svårare
att rösta. Jag
satte mig ner och läste igenom samtliga valsedlar som fanns att få
tag på.
Sedan tog jag ett djupt andetag och gick in bakom skärmen., lade i
en sedel
i vart och ett av de tre kuverten, lämnade dem till valförrättaren
Roland
Leek, vacklade ut i solen och försökte sedan, alldeles utmattad,
glömma bort
vad jag röstat på.
Valvakans mest intressanta siffra var den för valdeltagandet, endast
80 procent. Nästan alla man talar med är trötta på
politiker. Snedsprången i
Vita Huset och i skrotkassan i Alingsås spiller på något
sätt över också på
alla de lokala politiker som hållit sig på rätt sida av
lagens råmärken.
Alla väljare inser att det måste finnas ett antal valda ombud,
ett antal
politiker, som ser till att samhället fungerar. Jag tror att vad de
flesta
efterlyser är ödmjuka politiker, sådana som erkänner
att de inte alltid vet
bäst, sådana som vet att de "hade alls ingen makt om den
inte var dem given
ovanifrån".
Anders Brogren