Från Istorps prästgård:
Ny kyrkoherde i Istorp
En av de vackraste psalmerna i psalmboken är nummer 624. Den är en
höstpsalm, som talar om hur kort vårt liv är, "en dalande dag, en flyktig
stund, är människans levnad i tiden, och släktena skifta som löv i lund, när
sommaren är förliden". Men bortom detta vemodiga finns hoppet om en ny
morgon då "jag skådar mitt hemlands stränder".
När löven med sina finaste höstfärger, de som man inte ser under
allt det gröna på sommaren, singlar ner på prästgårdens mossmatta (som också
innehåller vissa inslag av gräs), när man t.o.m. börjar sakna 1998 års
sommar som aldrig blev någon sommar, när den ena efter den andra av gamla
kära församlingsbor lämnar oss och jag strax skall gå över till kyrkogården
för att begrava Alma, då är det välbehövligt uppiggande att läsa psalmen
624.
Hösten är en tid då föreningslivet blomstrar. På sommaren är det
ingen reda med något. Då vill ingen vara inomhus. De flesta ägnar sig åt
hektiskt uteliv i trädgården eller i naturen och lever i så oorganiserade
former som möjligt. Men när höstmörkret faller är det dags att försöka få
ordning på torpet och samla ihop skarorna.
Många föreningsmöten ordnas på lördagarna eftersom de flesta är
lediga från arbetet då. Det gäller även mig. Lördag är min lediga dag.
Därför händer det att även jag hamnar på olika slag av möten. Häromdagen var
jag inbjuden att hålla föredrag om husförhörslängder vid en släktforskardag
i vår f.d. residensstad Vänersborg. När jag ändå var åt det hållet kunde jag
också passa på att tala vid en kyrkodag i Herrestad utanför Uddevalla. Två
höstflugor i en smäll! Väldigt praktiskt!
Efter föredraget i Vänersborg kom en kvinna fram till mig och
frågade om jag kände till en kyrkoherde i Istorp som hette Sven Ekeblad. Jag
svarade sanningsenligt att jag aldrig hört talas om honom. Hon sade att hon
härstammade från denne präst och fått fram att han skulle ha varit
kyrkoherde i Istorp i början av 1600-talet. Så det var ju riktigt spännande
med en hittills okänd och därmed alldeles ny kyrkoherde i Istorp. Nu vet jag
vem jag skall leta efter nästa gång jag kommer till Landsarkivet i Göteborg,
en utflykt som går att kombinera med besök hos barnbarn.
Damen ifråga kunde också berätta att hennes framlidne make
härstammade från Istorp. Då var det nästan så att jag ville omfamna henne,
för så känns det alltid när man är borta och någon kommer och hälsar och
säger att de har sina rötter i Istorp, Horred eller Öxnevalla. Då känns det
nästan som att man är släkt, fastän jag själv inte har några köttsliga
släktingar här. Däremot har jag åtskilliga andliga släktingar här i bygden,
och det är ju ännu bättre.
Senaste helgen, när det var Tacksägelsedag i kyrkorna, firade jag
lövhyddofesten tillsammans med makan på Åh stiftsgård. Lövhyddofesten är en
av de tre judiska vallfartshögtiderna. De övriga två, påsk och pingst, firar
vi hos oss, men enligt Bibelns profetia skall den tid komma då även vi
icke-judar skall fira lövhyddofesten. Så det borde ha varit en rolig högtid
och det var inte svårt att övertala mig att komma dit och vikariera som
präst och mötesledare över helgen.
Vi hade på många sätt en fin och intressant helg med en mycket
trevlig skotsk föredragshållare, som vi blev goda vänner med. Men ändå var
det inte som förr. Stämningen var inte bra. Den ena efter den andra av
kursdeltagarna kom fram och beklagade sig över hur tråkigt det blivit på Åh
sedan stiftsadjunkten Erling Ivarsson motats bort därifrån på ett
uppseendeväckande sätt. Erling har betytt oerhört mycket för att göra Åh
stiftsgård till ett andligt centrum. Fler och fler människor har samlats
dit. Sådant sticker i ögonen på vissa. Eftersom andligt liv ligger utanför
den politiska kontrollen har somliga kyrkopolitiker velat lägga sin döda
hand över Åh. Med den s.k. ämbetsfrågan som hävstång har Erling först
förödmjukats och sedan lyfts bort därifrån. Otack är världens lön.
På Åh var det inte som förr. Det kändes som man var där för sista
gången och att det nu får bli en kursgård som alla andra. Det var faktiskt
skönt att komma därifrån. På hemresan kände vi oss som om vi varit på
begravning. När vi tog av till vänster i korsningen nedanför Håfors tittade
makan på vägvisaren och utbrast spontant: "Horred 12! Ett sådant
evangelium!"
Det har blivit egendomligt i Svenska kyrkan. Man är glad över att få
vara i fred i sitt eget pastorat. Sådant som har varit självklart i kyrkan i
alla tider blir plötsligt ifrågasatt eller stämplat som skadligt. Ibland
undrar man: "Är det jag eller de andra som är tokig?" Därför var det många
fler än jag som upplevde det som en riktig befrielse när påven plötsligt och
oväntat förklarade att han inte ville ta emot Sveriges ärkebiskop i audiens.
Då stod det så klart att det är inte vi som har samma tro som våra fäder som
är avvikande. Vi är i gott sällskap med större delen av kristenheten på
jorden. I stället är det de som tagit makten över Svenska kyrkan som är en
samling extremister. Påven och katolska kyrkan, som man en gång blev
uppfostrad till att akta sig för, är tydligen mer att lita på än vår egen
kyrkoledning.
Anders Brogren