Från Istorps prästgård:

Säga vad man vill, men med vårt klimat saknar man aldrig samtalsämne. Vädret upphör inte att engagera. I USA lär det till och med finnas en TV-kanal som bara sänder väderprogram. Den påstås ha höga tittarsiffror. Men vad finns inte i USA! Annars räcker det med att titta ut genom fönstret. Säga vad man vill om vädret, men omväxlande är det i alla fall!

Jag frågade en gång en man, som invandrat från Kanarieöarna till Sverige, om han inte flyttat åt fel håll. Saknade han inte sitt hemlands klimat, som är lika behagligt året runt? Jag blev något överraskad av vad han svarade. Han sade att där ner på Kanarieöarna är vädret så enformigt. Därför tyckte han att det var bättre i Sverige.

För min del brukar jag föredra gröna, milda vintrar. Det är praktiskt och bekvämt. Ingen snöskottning, inga bilrutor att skrapa, bara att gå ut och sätta sig i bilen och köra iväg. Inte heller vintersportar jag. Skridskor kan jag inte åka på grund av för svaga vrister. Ishockey har jag aldrig kunnat spela och har till och med svårt att följa matcherna i TV. Det går alldeles för fort, jag hinner inte uppfatta var pucken befinner sig.

Möjligen kan jag se en och annan skidtävling på TV. Det går inte fortare än att till och med jag hinner se vad som händer, åtminstone på femmilen. Däremot skulle jag numera aldrig själv våga spänna på mig ett par skidor. Det går ju an att bryta skidorna, men benen är jag mera rädd om. Tanken att ha julotta iförd gips och kryckor tilltalar mig inte.

Men nu har snön kommit, vare sig man tycker om den eller inte. Och jag blir faktiskt tvungen att erkänna att det ändå är väldigt vackert just nu. Solen lyser över fälten, som skiftar i grått och blått och däremellan upphöjda stråk som är alldeles kritvita. På andra sidan dalen syns vitpudrade granar på Vasseberget mot en fond av svart och mörkgrönt. Över det hela välver sig en ljusblå himmelskupa. Allt efter som solen dalar ner under eftermiddagen blir ljuset blåare. Nu kommer strax den blå timmen, som sedan går över i mörk natt, då jag ser alla ljusen från Horred avteckna sig över de månbelysta snövidderna.

Tänk så annorlunda det är på vintern! Det är samma landskap som på sommaren och ändå inte. Om det kommer en främling till vår bygd tycker han säkert att det är vackert men han kan ändå inte föreställa sig hur här ser ut mellan hägg och syrén. Det mesta är nu dolt under den i och för sig vackra snön. Det är vår bygd och ändå inte.

Det verkar vara likadant med våra liv. Vi ser oss om och tycker att vi kan orientera oss i tillvaron. Mycket är vackert och imponerande, men samtidigt är livet ofta kallt och opersonligt. Man kan tyckas sig liksom leva på en yta, ungefär som om man går uppe på skaren, men undrar vad som finns därunder. Man kan visserligen beskåda marken genom att gräva sig ner till den, men då är det inte sommarens blomsteräng vi träffar på där nere i tjälen. För att man skall lära känna det som växer och lever måste det först bli en annan årstid med värme och ljus.

För att vi skall förstå våra liv och meningen med dem måste det också bli stora förändringar. Guds helige Ande måste få komma in i människohjärtat och smälta ner allt därinne som är fruset, hårt och ogästvänligt. Under ytan finns något som vi blir varse först när Guds kärlek fått smälta ner vårt hjärtas sista snödrivor. Tillvaron är inte vad den tycks vara vid ett första ytligt påseende. Om vi öppnar oss för det som Anden vill säga genom Guds Ord kommer vi att upptäcka sådant under tillvarons skare som vi förut inte anade.

När vi är på väg in i midvintermörkret behöver vi tända många ljus. Advent är en populär tid med sina ljuständningar. I Öxnevalla har den andra söndagen i advent fått en särställning. Då brukar kören ha sin adventsvesper. Annars under året är Öxnevalla en lugn och fridsam ort med inte alltför störande trafik. Men på kvällen andra advent råder trafikkaos när Öxnevallaborna går man ur huse. Då är det till och med lugnare att julhandla i Göteborg.

Som alla vet är Öxnevalla kyrka inte stor. Parkeringen är visserligen inte liten men inte heller obegränsad. Jag tyckte att jag körde hemifrån i god tid och tänkte att jag skulle ställa mig på någon av de reserverade platserna för "Kyrkans personal". Men i den glatta backen upp till kyrkan var det en lång kö. Sedan började bilarna framme i kön att backa. Sedan kom det bilar körande uppifrån parkeringen. När det hela lugnat ner sig försökte jag köra upp för att, som tjänstgörande präst, inta min rättmätiga parkeringsplats. Men när jag väl kom upp på krönet blev det tvärstopp så att hjulen började spinna loss på isbarken under snön. Det stod bilar överallt, hur som helst, fullkomligt kaos. Det blev till att backa ner förbi de bilar som stod parkerade i backen. Till sist tog jag min tillflykt till gårdsplanen hos kyrkans granne och rejält försenad, med andan i halsen, lyckades jag ansluta till ingångsprocessionen just när den satte sig i rörelse.

Det blev en fin gudstjänst i den överfulla kyrkan. Jag fick en känsla av att för somliga är det något av en sport att vara med om denna vesper år efter år för att få uppleva trängseln. Hur alla sedan lyckades få fram sina bilar ur den tilltrasslade trafikknuten begriper jag inte. Jag manade gudstjänstdeltagarna till besinning inför hemfärden för att undvika bucklor i plåten och föreslog dem som tänkt åka direkt hem att först gå in till kyrkkaffet under mottot "hellre än bulle än en bula".

Tillbaka till hemsidan