Nu har vi varit där! Ännu omtumlad av intrycken vill jag förmedla något av det vi upplevde hos våra Tjernobylbarn i Ivenetz i Vitryssland.
Som väl alla vet vid det här laget hade vi Tjernobylbarn hos oss under tre veckor i somras. Det blev en imponerande uppslutning i Horred med omnejd för att klara av detta projekt. Långt utöver vad man kunde förvänta strömmade gåvor in. En stor skara församlingsbor ställde upp och hjälpte till. Det verkar som att man upplevde det som en förmån att få göra en insats. Alla tycks ha känt sig rikligt belönade genom att få se barnens glädje och tacksamhet. Många vänskapsförbindelser blev knutna.
Under hösten har det kommit brev och fax från Ivenetz med tack för allt som gjordes för barnen. En dag kom också en inbjudan från fader Viktor, församlingens kyrkoherde, där han inbjöd fyra personer att komma dit och fira jul. Den ortodoxa kyrkan i Vitryssland följer den gamla julianska kalendern, den som användes i Sverige till 1753, vilket innebär en eftersläpning på nästan två veckor. Det betyder att juldagen infaller den 7 januari räknat enligt vår gregorianska kalender.
Så kom det sig att tidigt i ottan på trettondedagen satt vi fyra stycken i bilen på väg mot Landvetter: Ingeborg och Jan Leffler, initiativtagarna till församlingens arbete för Tjernobylbarnen samt Margareta och Anders Brogren. Det skall erkännas att vi hade fjärilar i magen. Tankarna kretsade kring möte med sibirisk kyla, maffia, radioaktiv strålning och amöbor i vattnet. Via Arlanda och Riga närmade vi oss målet. När det lilla planet med bara sex passagerare, vi och två till, på grund av plötsligt påkommen dimma gick ner på en annan flygplats utanför Minsk och vi kom in i den svagt upplysta och ödsliga terminalen, man har inte råd att tända alla lampor, undrade vi vad vi gett oss in på. Men när matuschka Olga, prästfru och gammal bekant från i somras, dök upp efter en halvtimme kände vi oss lättade och det stora puss- och kramkalaset utbröt.
Under några dagar fick vi möta en livaktig församling som inte existerade för bara några år sedan. Fader Viktor, som tidigare varit konstnär, prästvigdes för fem år sedan. Ärkebiskopen i Minsk, metropoliten Filaret, sände honom för att försöka få igång verksamhet i den lilla staden Ivenetz. Där hade tidigare funnits en ortodox kyrka på den centrala platsen mitt i staden, men så ville kommunisterna resa ett monument i granit över fallna soldater med en röd stjärna på toppen. Kyrkan stod i vägen och därför revs den 1951. Prästen skickades till Sibirien och försvann där. Församlingen upphörde.
När fader Viktor kom till Ivenetz begärde han att få tillbaka en byggnad, som tidigare tillhört kyrkan. Där hade tidigare några nunnor bott, men sedan hade myndigheterna gjort om den till sjukhus. Fader Viktor har förmågan att engagera människor i sin omgivning. Han fick medarbetare, som efter hand hjälptes åt med att reparera det nedgångna huset. Nu är det kyrka i ena gaveln och diakoniverksamhet i den andra med sjukvårdsmottagning och klädförråd med kläder från Horred. I mitten finns en församlingssal, där man har söndagsskola med sammanlagt 170 barn inklusive söndagsskolor ute i byarna. Där deltar "våra" barn, av vilka vi träffade ungefär hälften. De som blivit för gamla för söndagsskolan bildar ett "Kyrkans ungdom" med särskild uppgift att gå ut och besöka sjuka och fattiga.
Församlingen har börjat att bygga en ny kyrka i stället för den som revs. Först var det motigt. Myndigheterna ville inte ta bort monumentet. Men församlingen ställde sig runt den gamla kyrkplatsen och höll varandra i händerna. Hela natten stod de där och sjöng och bad. Efter påstötning från ärkebiskopen till presidenten fick man äntligen fortsätta. Nu reser sig den höga källarsalen upp till själva kyrkorummets golv. Runt om ligger tegel prydligt upplagt och väntar på att bli uppmurat så snart vinterkylan släpper. Kyrkbygget har en enorm symbolisk innebörd. Allt efter som murarna reser sig stiger också folkets självförtroende. Det kommunistiska monumentet kommer att ligga skymt bakom kyrkans kor.
Vi hade tagit upp kollekt till kyrkbygget i våra kyrkor på juldagen. Nu var det den ortodoxa kyrkans juldag. Vi deltog i gudstjänsten enligt "Den helige Johannes Chrysostomos liturgi". Som kollega till fader Viktor fick jag äran att få vara med bakom den s.k. ikonostasen, alltså den vägg med ikonbilder och portar som avdelar altarrummet från skeppet. Efter predikan, som utgör gudstjänstens avslutning i den ortodoxa kyrkan, fick jag hålla tal till församlingen. Jag framförde hälsningar från vännerna i Sverige och talade om att vi samlat in en gåva.
Följande dag, alltså på deras annandag, blev det tillfälle att överlämna gåvan vid ett samkväm. Jag berättade att i Horred med omnejd intresserar vi oss mycket för kyrkbygget och vill gärna bidraga. Vanliga människor, alltså inga särskilt rika, har lagt samman detta till er. Och så nämnde jag summan, 2800 dollar, d.v.s. 22 800 kronor. Då blev det alldeles tyst. Sedan började tårarna trilla ner för kinderna på den ena efter den andra av schalettgummorna. Fader Viktor sade att det var märkligt att era gåvor kommer alltid i precis rätt tid ( de fick också en kollekt i somras). En gumma reste sig upp och sade att hon inte kunde förstå att man kunde skänka så mycket pengar. Själv hade hon 10 dollar, alltså 80 kronor i pension. För henne var alltså gåvan som 280 pensioner. Omräknat till vårt kostnadsläge upplevde man det alltså som en gåva på 1 miljon kronor, förmodligen tillräckligt för att nästan färdigställa kyrkan.
Vi upplevde en oerhörd gästfrihet under vår vistelse i Vitryssland. Alla gjorde sitt yttersta för att bjuda på dignande bord fastän man till vardags har det mycket fattigt. Många gav gåvor och presenter. En kvinna gav oss en stake med tre ljus för att vi skulle tända den i vår kyrka och be för de sjuka barnen. Nu står den ljusstaken på altaret i Istorps kyrka.
Vi såg även flera exempel på extrem fattigdom. I ett husruckel ute på landet var det obeskrivligt smutsigt och illaluktande. En blind mormor på sängen, hennes alkoholiserade dotter tog emot, två små flickor satt i smutsen, den ena i sängen för hon hade inga skor eller strumpor att ta på sig. På bordet låg en brödkant. Fader Viktor gav dem ris, makaroner och matolja, som han fått av vitryssar i Polen. Vi gav dem strumpor från Locköstrumpan i Hyssna och choklad från ICA i Horred.
Det är lätt att gripas av hopplöshet i denna miljö, men fader Viktor har en märklig förmåga att ingjuta nytt mod i människor och få dem att engagera sig för en bättre framtid. Han är en synnerligen andligt sinnad människa men samtidigt mycket handlingskraftig. Han organiserar och har ständigt nya projekt, tänker tydligen sätta fart på hela bygden. "Bed och arbeta" passar som hans motto. "Fader Viktor ger oss nytt hopp", sade en bankman från Minsk som vi träffade. Han har fått vara mänskligt redskap för något av ett under. En förklaring till att han fått så stor välsignelse i arbetet kan vara att hans farfar räddade judar under kriget. Den som välsignar Israel får själv välsignelse, men välsignelsen räcker också till barn och barnbarn.
Om några veckor kommer vi att ha samlingar i Horred, Istorp och Öxnevalla för att berätta om vår resa. Vi hoppas också att till sommaren kunna ordna en gruppresa till våra vitryska vänner för att så många som möjligt skall kunna få möta dem.