Var ute i marssolen och gick en sväng. Inte så dumt med extra syretillförsel emellanåt. Det blev den vanliga rundan på landsvägen, runt Vårhem och så hem igen. En lagom runda, den tar 45 minuter. Jag tröttnar aldrig på landskapet här omkring med den böljande dalbottnen där man tycker sig ana havets modellerande kraft i den forntida Viskafjorden och med skiftningarna i ljuset över dalgångens sidor. En konstnär talade en gång om för mig att ljuset i Viskadalen är alldeles speciellt. Det blir en särskild utmaning att fånga dessa skiftningar med penseln.
Men under promenaden drabbades jag plötsligt av insikten om hur ödsligt det var. Inte en människa såg jag denna torsdagseftermiddag mellan klockan två och tre. Bara en enda bil passerade. Det är klart att alla har annat att göra än att vara ute och köra mitt på blanka dan eller promenera på vägarna för att visa upp sig för mig. Men oroväckande är det.
För året 1998 har jag fört in 26 döpta barn i Istorps, Öxnevalla och Horreds församlingar, medan jag för samma år har registrerat 49 döda församlingsmedlemmar. Visserligen kan det finnas ytterligare några enstaka barn, några som inte blivit döpta eller inte tillhör Svenska kyrkan, men siffrorna är alarmerande.
Nu är detta inte något unikt för vår bygd. Befolkningsutvecklingen är svag eller vikande i nästan hela Sverige. Den redan så avfolkade landsbygden avfolkas ytterligare. Hur skall det gå för vårt land? Storföretagens huvudkontor flyttar utomlands. De mest välutbildade flyttar med dem, medan andra går ur skolan utan att vare sig kunna läsa eller skriva ordentligt. Det anonyma kapitalet flyger hit och dit. Någonstans långt borta bestäms att fabriker skall läggas ner. Hotfulla krafter är i rörelse, men det är svårt att identifiera dem.
För Sverige går det utför. Vår ställning som ledande land började urholkas någon gång på 70-talet. Nu ligger vi i botten i EU:s välståndsliga, endast före Grekland, Portugal och Spanien. Övriga nationer har både lägre skatter och bättre förmåner.
Men det är inte bara höga skatter och politiska missgrepp som ligger bakom kräftgången. Vårt befolkningsunderlag är för litet för många verksamheter. Här är inte så urbaniserat. Det finns inte så många mysiga restauranger som söderöver. De stora bageriernas matbröd är inte alltid så mycket att skryta med.
Ett annat problem är vårt geografiska läge. När ekonomin och företagen blir internationella visar det sig att vi befinner oss i en glesbefolkad utkant av Europa. Sverige verkar så avlägset. Men det gäller å andra sidan även Grekland och Irland, för att inte tala om Finland.
Och så är det då klimatet. Hu, så kallt det är! Även om sommaren är vackrast här, utom 1998, och även om vår fria natur är oslagbar, så är det dock mörkt under halva året. Nog förstår man den välutbildade och välbetalde som föredrar England, där påskliljorna blommar i februari, eller Frankrike, där varje måltid är en högtidsstund, även om snabbmaten också där är på frammarsch.
I söndags var vi och tittade på den framväxande Öresundsbron. Det var vindstilla. Solen sken över svanarna som simmade utanför Strandgatan i Limhamn, varifrån vi beskådade raden av bropelare, som försvann vid den konstgjorda ön framför Kastrup borta vid horisonten. Nästa sommar skall bron invigas. Innebär den att vi kommer närmare Europa? Kommer det att positivt påverka vår bygd att vi kan sätta oss på tåget i Varberg för att en liten stund senare kliva av på Köpenhamns Hovedbangård?
Säkert kommer förbättrade transporter att innebära en hel del. Sedan är det den där förargliga tunneln genom Hallandsåsen. Visserligen är det inte många minuter den gör på resan, men psykologiskt betyder det mycket att barriären blir genombruten. Det blir säkert en tunnel så småningom, även om den får dröja ytterligare några år. Men vårt klimat, det får vi dras med även i fortsättningen.
Inte heller vågar vi räkna med någon folkökning, vilket är oroväckande för oss fyrtiotalister. Kommer vi att få någon pension? I det gamla bondesamhället var två till tre procent av befolkningen över 65 år. Någon gång i nästa sekel kommer en tredjedel av befolkningen att vara pensionärer. Ekvationen går inte ihop när allt fler äldre skall försörjas och vårdas av allt färre yngre. Blir det åter att lita till familj och grannar? De som inte har någon stabil familj, och de blir allt fler i de uppbrutna relationernas spår, hur skall de klara sig? Satsa-på-dig-självlivstilen kommer att drabbas av baksmälla.
Vi behöver fler barn. Den 23 januari 1981 var polisen här i prästgården och arresterade en kristen syriansk familj, en mor med sju barn, alla mycket fina och trevliga. De blev sedan utvisade till Syrien. Mitt i sorgen tänkte jag att dessa sju barn hade vi behövt här i Sverige. Anton, Eva, Shamira, Mona, Josef, Jan och Gabriel skulle ha varit en tillgång för vårt land.
Dessutom "försvinner" varje år drygt 30 000 på sjukhusens abortkliniker. Sedan den fria aborten infördes är det 800 000 barn som aldrig blev födda. Det är dem vi saknar nu. Hela Sverige hade behövt leva.