"Som fåglars kör i lund och mark" sjöng vi i gudstjänsten på annandag påsk. Även om vi inte lyckades sjunga lika vackert som fåglarna, så känns allt ändå mycket lättare nu när livet bryter fram i naturen. Ljuset har återvänt. Vi har vridit fram klockan en timme. Grannens tupp är igång efter vinterdvalan och tycks stortrivas med tillvaron. Som morgonuppiggare kan han gott och väl mäta sig med två koppar kaffe.
Årets påskhelg var den finaste i mannaminne, åtminstone i mitt minne. Det var sommarväder på påskafton när helgens höjdpunkt inträffade, nämligen besök av barnbarnen. Lille Hjalmar, som blir ett år till sommaren, kryper omkring med en väldig fart och kan resa sig själv när han får grepp om storebrors stol. Elias har blivit en stor herre och fyller tre i sommar. Han kunde hjälpa farfar att samla pinnar och köra dem i skottkärran till rishögen. Sedan tittade vi efter blommor och fann en liten frusen blåsippa. Elias kommenterade: "Bå-sippor ute i backa-na stå."
Påskens höjdpunkt är egentligen Jesu uppståndelse från de döda. Den firade vi med påsknattsmässa i Öxnevalla kyrka. Från församlingshemmet gick vi över till den kolsvarta kyrkan, som strax lystes upp av påskljuset, symbolen för Honom som är världens ljus. Från det stora ljuset tände deltagarna sina små handljus, som var särskilt stöpta för oss av fader Piotr, den ortodoxe prästen som var här med Tjernobylbarnen i somras. Bertil i Stjärnhult läste Bibelns skapelseberättelsen, där orden "varde ljus" nu blev särskilt mättade med innehåll.
I Horred och Istorp firades uppståndelsen i fullt dagsljus med kör och trumpetackompanjemang. Horreds kyrka kunde ståta med ett fint påskbord mitt i kyrkan, med lerfigurer som de äldre söndagsskolbarnen gjort under våren. Där kan man följa Jesus, som rider in på åsnan och sedan de olika händelserna fram till den öppna graven. Istorps kyrka hade som vanligt ett fint påskbord i vapenhuset. Horreds kyrka hade förresten också ett påskbord i sitt vapenhus. Det blir aldrig för många påminnelser om påskens buskap.
Egentligen har påsken en ganska svag ställning i vår kyrka. Vad gäller aktiviteter kan den inte mäta sig med julen. Annat är det i den ortodoxa kyrka, som har kvar så mycket av det ursprungliga Påsken i Grekland och Ryssland lär vara något alldeles särdeles. Men en påminnelse om den ortodoxa påsken fick vi i alla fall genom påskkort från fader Viktor, prästen i vår vänförsamling i Ivenetz i Vitryssland. De ortodoxa firar i år sin påsk en vecka efter oss. Det beror på att de följer den gamla julianska kalendern.
Sedan har fader Viktor också skickat fax och hälsat oss välkomna till sommaren. Det är meningen att vi skall försöka fylla en buss och resa dit för att besöka våra vänner. Resan blir 7 – 15 juli. Då skall vi bl.a vara med om att fira Petri och Pauli dag, som är en stor högtid, med festligheter och procession i några byar utanför Ivenetz. Följ gärna med! Ta kontakt med mig, så får du närmare upplysningar!
Det är viktigt att vi fortsätter kontakten med Vitryssland. Förutom att det är roligt att komma dit, så längtar de efter oss och är väldigt glada för att vi inte glömmer dem. I Vitryssland känner man ofta en uppgivenhet med tanke på alla olyckor som drabbat folket: Hitler, Stalin, Tjernobyl och nu den ekonomiska krisen. I sina svåra förhållanden blir de uppmuntrade av att vi tänker på dem.
Strax före påsk gick min vän Olof Rydbeck ur tiden. Jag kallar honom min vän fastän han var 88 år. Vi blev bekanta för många år sedan när jag var nyprästvigd och vikarierade i Onsala. Sedan fortsatte kontakten när jag för 15 år sedan började förbereda min prästmötesavhandling. Av Olof fick jag då privatundervisning i kosmologi, d.v.s läran om universums uppkomst och uppbyggnad. Vi satt ute på Råöobservatoriet en hel dag och Olof ritade pilar och diagram åt mig. Det lilla jag kan i ämnet har jag lärt av honom.
Sedan fortsatte vänskapen med att Olof skickade vykort när han var ute och reste. Han skickade artiklar och tips på böcker som han tyckte jag borde läsa. Vi hälsade på varandra och trivdes väl tillsammans.
Man kan fråga sig varför denne man med internationellt rykte och världsomfattande kontaktnät ägnade så pass mycket uppmärksamhet åt en präst ute på landet, som var mycket yngre än han själv. Anledningen var nog att Olof hade behov av att få tala inte bara om naturvetenskap utan framför allt om den mänskliga aspekten, om människans plats i universum. Han beklagade att han sällan fann han förståelse för detta bland sina naturvetenskapliga kolleger Han försummade aldrig att framhålla att Bigbangteorin först lanserades av en präst, nämligen den belgiske jesuiten Georges Lemaître, som sedermera blev preses i den påvliga vetenskapsakademin och rådgivare till påven Pius XII, som tog upp "den stora smällen" i ett anförande 1951 och knöt samman den med Fiat Lux, "varde ljus".
Sådant intresserade sig Olof mycket för. Det kändes därför som ett hedersuppdrag att få viga honom till sista vilan i Onsala kyrka, den kyrka som jag själv har så många minnen från både som konfirmand, kantor och präst.
Men nu får vi fortsätta med att uppleva skapelseundret i naturen. Nu är årets bästa tid. Passa på och njut!