Nu har det hänt, det som jag alltid bävat för! Min tillvaro har slagits i spillror. Det är som att famla i mörker. Det är faktiskt så illa som att jag har slarvat bort min almanacka.
Det var väl inte så farligt, sade någon till mig. Det kostar väl inte mycket att köpa en ny. Nej, men det är ju allt det jag har skrivit i den som jag saknar. Almanackan ersätter minnet. Där står vad jag skall göra. Varje kväll ser jag efter vad almanackan ålägger mig att göra nästa dag. Och sedan följer jag det. Det går som ett tåg på räls.
Men detta är det värre än för tåget som tappat tidtabellen. Då finns i alla fall spåren kvar. Men jag saknar själva rälsen. Jag vet inte ens vart jag skall ta vägen.
Kanske sitter just nu någon och väntar och undrar varför jag aldrig kommer. Om jag har försummat något så vet jag inte ens om det.
Livet blir för all del mera spännande nu. Det kan bjuda på trevliga överraskningar. Plötsligt dyker det upp någon vid dörren och skall hälsa på. Det verkar inte så planerat utan blir mera spontant i stället. Det känns inte så pliktmässigt när saker händer oplanerat.
Är det kanske så man borde leva? Har vår tillvaro blivit alldeles för inrutad? Det är inte bara arbetet som är schemalagt. Också det man gör på fritiden skall planeras långt i förväg.
När jag var ny som präst här i pastoratet var det annorlunda. Då kunde man cykla omkring och hälsa på i stugorna. Det var alltid någon hemma och för det mesta var man välkommen. Sådant går inte för sig numera. Nu skall man först ringa och avtala en tid eller vänta på en inbjudan. Och sedan gäller det att passa den tiden.
Det är kanske nödvändigt att vi har det på det sättet. Men är det inte något som har gått förlorat?
Vi har alla våra bekvämligheter som underlättar livet för oss: rinnande vatten, automatisk värme, kaffebryggare, telefon, bil. Datarevolutionen har de sista åren försett oss med ytterligare prylar: mobiltelefon, fax, elektronisk post. Allt det här underlättar och sparar tid. Det märkvärdiga är bara att de flesta tycks ha ännu mindre tid än förut.
Läser just att en amerikansk professor påvisat att den nya snabba teknologin som e-post och mobiltelefoner orsakar mer arbete. Hans studie visar att arbetsdagen i genomsnitt har förlängts en halvtimme av dessa arbetsbesparande hjälpmedel.
Tempot ökar på alla områden. Produktiviteten skall ökas så att kostnaderna minskas och att därmed varor och tjänster blir billigare. Varför? Vilket är målet? - Det gäller att konsumera mera numera. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ (Matt 16:26)?
För många år sedan hade vi besök av några barnbarn till min företrädare prosten Relfsson, kyrkoherde i Istorp 1876 – 1917. De berättade att de brukade göra utflykt med morfar och hela familjen ner till Slättekullen, som ligger några hundra meter nedanför prästgården. Det mindes de fortfarande efter 80 år. Idag är det många av våra ungdomar som flyger jorden runt utan att det kanske ger så mycket större intryck. Turismen har visserligen gett fantastiska möjligheter till upplevelser och rekreation för många. Men det går ofta alldeles för snabbt och blir ytligt, ingenting som förändrar på djupet.
Om vi slutar med att passa tider, så blir det naturligtvis kaos i samhället. Vi sitter i en rävsax. Men vi får inte tro att människan är till för samhällets skull. Tvärtom så är samhället till för människans skull.
Kanske skulle man ta det litet lugnt och passa på att leva i stället. Om almanackan har blivit en slavdrivare, så är det kanske en fördel att ha blivit av med den. Nu när häggen har slagit ut borde man göra som skomakaren som stängde verkstaden och satte upp en lapp på dörren: "Stängt mellan hägg och syrén."
Så nu går jag in i en almanackslös tillvaro. Och är det någon som sitter och väntar och undrar varför jag aldrig kommer så vet ni i alla fall varför.
P.S.
Just när jag skulle skicka väg mitt manus med
den arbetsbesparande e-posten, så dök almanackan helt oväntat
upp. Den hade krupit in och lagt sig mellan några sångböcker
på pianot, vad den nu hade där att göra. Så nu kan
det hända att jag kommer i alla fall.
Anders Brogren