I vackraste försommartiden har kyrkomötet varit samlat i Sigtuna. Man har svettats i sommarvärmen över den stadga, som skall reglera Svenska kyrkans verksamhet från kommande nyår. Många ute i bygderna har oroligt börjat att undra över vad som skall hända. Varför skall statskyrkan avskaffas?

För att svara på den frågan måste vi se bakåt i tiden. Den kyrka som kom hit till Sverige för tusen år sedan var den katolska kyrkan. Den var internationell och leddes av påven i Rom. Mycket gick galet. Det blev korruption och maktkamp. Men kyrkan bestämde i alla fall över sig själv.

Gustav Vasa, som var en maktmänniska, såg i kyrkan en kraft som han inte kunde kontrollera. Men han fick sin chans. I reformationstidens tumult lyckades han förstatliga kyrkan genom beslut på riksdagen i Västerås 1527. Påven ersattes av statsmakten i kungens skepnad. Prästerna blev nu statens förlängda arm, som nådde ut till alla bygder. De som inte skötte sig kunde av prästen och kyrkorådet bli dömda att sitta i skamstocken eller till att betala böter. Jag har fortfarande kvar räkenskapsböcker i arkivet där man kan se att böter för "lönskaläge" och sänglagsböter var en viktig inkomst för församlingen vid sidan av "försålda ottesångsljus" och höet på kyrkogården.

Inte undra på att många upplevde kyrkan som ett redskap för överhetens förtryck. På sina håll, bl.a. i våra bygder, blev det emellertid en folklig väckelse, som gjorde de omvända mer positiva till kyrkan, medan biskop och överhet däremot motarbetade väckelsen. På de flesta håll gick väckelsen dock utanför kyrkan, som blev alltmer isolerad och sågs som en kvaleva av en gången tids förtryck. När det demokratiska genombrottet närmade sig gick man därför fram med slagordet "Ned med tronen, altaret och penningpåsen". Kyrkan blev sammankopplad med kungen och kapitalet.

Det socialdemokratiska partiet hade från första början statskyrkans avskaffande på sitt program. Partiets ledande ideolog och kulturpersonlighet vid denna tid var Arthur Engberg. Han var en lärd man, klassiskt bildad och favoritelev till värdenihilismens fader Axel Hägerström. Hans gåvor som talare och skribent var stora. Under 1930-talet var han självskriven som "ecklesiastikminister", d.v.s. kyrko- och utbildningsminister i regeringen.

Redan tidigare hade Engberg varit rädd för judendomen, som var en företeelse utanför statsmaktens kontroll. I judarna såg han ett hot mot den svenska folkstammen. Han varnade för "dessa semitiska blandningstyper, som alltmer börjar inpyra den nationella folkstocken" och försökte väcka opinionen genom antisemitiska artiklar i tidningarna "Arbetet" och "Socialdemokraten", vilkas chefredaktör han var. Det är inte överraskande att Arthur Engberg numera höjs till skyarna på den ökända Radio Islams hemsida på internet.

Ett ännu större hot såg Engberg dock i den katolska kyrkan, som ju inte heller den kontrollerades av staten. I riksdagen 1930 yttrade han: "Jag föredrar ett järnhårt och slutet svenskt statskyrkosystem av det mönster vi ha, framför den tingens ordning, vi skulle få uppleva om katolicismen skulle få göra sig bred här i landet." När Svenska kyrkans biskopar vid denna tid strävade efter att ge kyrkan en mer självständig ställning blev Engbergs kommentar: "Låt oss till att börja med avskaffa biskoparna och införa en kyrklig överstyrelse med en generaldirektör för kungliga salighetsverket."

Engberg kom att byta uppfattning. I stället för att avskaffa statskyrkan ville han nu i stället göra den ofarlig. Med politisk kontroll över prästutbildningen och kyrkans verksamhet i största allmänhet samt genom att med utnämningspolitiken främja den s.k. liberala teologin kunde man urholka kyrkan inifrån. När man sedan fått en kyrka med "moderna" tänkesätt skulle tiden vara inne att skilja kyrkan från staten.

Där är vi nu. 1983 avskaffades det gamla kyrkomötet med dess vetorätt i kyrkolagsfrågor och ersattes av en partipolitisk kongress, också den med namnet "kyrkomöte". Sedan dess stiftar riksdagen ensam kyrkolag. Genom utnämningsmakten har man lyckats strömlinjeforma biskoparna till en grupp underdåniga politiskt korrekta funktionärer. Den Engbergska kyrkopolitiken har varit framgångsrik. Svenska kyrkan är kastrerad, reducerad till en Ecce Homokyrka, ett självcensurerande eko av den allmänna opinionen. Många kyrkor är redan tömda på gudstjänstfirande församlingar. Sedan 1990 har gudstjänstbesöken i Svenska kyrkan minskat med 25 procent. Nu är det dags att släppa kyrkan fri.

Vad händer då med församlingarna här i bygden efter år 2000? Det beror på dig själv. I vårt pastorat skall vi inte följa den allmänna trenden. Här ökade faktiskt deltagandet i söndagens gudstjänst under 1998 från 14730 till 15068 besök, en ökning med 2,3 procent. Inte mycket, men i alla fall åt rätt håll.

Hur det blir under 1999 beror på dig själv. Den församling som är fylld av en levande och andeburen tro kommer att överleva och behöver inte vara rädd för framtiden. Man kan ju inte dämma upp en bäck. Det levande vattnet tar sig alltid fram på något sätt.

Läs vidare om Artur Engberg i Daniel Alvungers uppsats "SAP och Statskyrkan - en undersökning av Sveriges socialdemokratiska arbetarepartis inställning till statskyrkan mellan åren 1928-37".

Läs även "Kinesisk folkkyrkoteologi. Biskop Ding undervisar i politiskt korrekt kristendom."
 

Tillbaka till hemsidan