Från Istorps prästgård:Horredsbor i österled
Mottagningskommittén i Ivenetz.
Foto: Mattias Gustafsson.
"Vad är det egentligen vi gett oss in i?" - Den frågan malde inom mig när vi
för några veckor sedan vinkades av i Horred för att resa till Vitryssland.
En buss med 32 resenärer på väg mot okända faror. Hur kan man komma på en så
märklig idé som åka turistbuss till Östeuropas fattigaste land och sista
kommunistiska reservat? Bussreseföretagens branschorganisation hade inga råd
att ge oss. De hade aldrig hört talas om att någon arrangerat en
sällskapsresa till Vitryssland. När det finns så många trevliga resmål att
välja på där allt fungerar på bästa sätt, varför då utsätta sig för detta?Vi får skylla på busschauffören Bengt, som förra sommaren körde ner våra
Tjernobylbarn till Polen, där de bytte till vitrysk buss. Bengts intresse
för saken väcktes då, och när han kom hem sade han att han ville köra ända
fram till Vitryssland nästa sommar.Nu satt vi alltså i bussen och susade förbi alla de stugor som lyser så röda
i Småland. I kvällningen lade vi ut med nattfärjan från Karlskrona. Sedan
fanns det ingen återvändo.Efter en dagsresa genom Polen, som verkar uppfyllt av nybyggaranda, var vi
på tredje dagens morgon redo att överskrida vitryska gränsen. Efter endast
två timmar i tullen, snabbt enligt sakkunskapen, kom vi in på Olympiavägen,
en motorväg som byggdes till OS i Moskva 1980. Där fick vi vänja oss vid
litet av varje, mötande hästskjutsar, lekande barn, bärförsäljare och
u-svängar över mittremsan, allt medan blicken svepte över de oändliga
slätterna, där boskapshjordarna gick och betade fritt längs vägen under
uppsikt av en och annan herde.Efter flera timmars färd reste sig en klunga av väldiga betonghus som en
hägring vid horisonten. Vi närmade oss Minsk, landets huvudstad med 2
miljoner invånare, ett koncentrat av kommunistisk tristess, där den stora
Leninstatyn fortfarande står kvar framför parlamentsbyggnaden som om inget
hänt sedan muren föll.Vi behövde inte köra in i denna märkliga stad. Fader Viktor, vår värd, mötte
oss ute vid ringvägen och förde oss några mil västerut till Rakov, där vi
inkvarterades i ett f.d. pionjärläger, där de röda stjärnorna fortfarande
stod uppradade vid entrén.Följande morgon körde vi den sista biten fram till vår resas mål, S:ta
Eufrosyniaförsamlingen i Ivenetz. Landskapet såg nu mer inbjudande ut än när
några av oss var där i ett snöigt januari. Redan då fick vi ett starkt
intryck en församling, som inte existerat så länge. Det är bara sex år
sedan, som metropoliten Filaret i Minsk skickade den då nyprästvigde Viktor
till Ivenetz för att försöka få igång en verksamhet där. Den tidigare kyrkan
hade 1951 rivits av kommunisterna eftersom den stod i vägen för en
Stalinbild. Prästen skickades till Gulag, där han försvann. Sedan dess hade
det inte firats någon ortodox gudstjänst i Ivenetz.Viktor fick tag på några äldre kvinnor, som kom ihåg hur det en gång varit.
Han började med att fira gudstjänst utomhus och etablerade på så sätt
församlingen. Så småningom lyckades han få tillbaka ett förfallet hus, som
en gång tillhört kyrkan innan det blev konfiskerat och använt som sjukhus. I
den byggnaden har man inrett en kyrksal i f.d. röntgenavdelningen, där vi i
vintras var med vid några iskalla gudstjänster på de svartvita
kakelplattorna. Där finns också diakonissans mottagning, som har 700
regelbundna besökare, många med Tjernobylrelaterade problem.Men det har funnits en längtan efter en riktig kyrka. I vintras kunde vi se
att den var påbörjad med grund och källarvåning, men bygget hade avstannat
på grund av kyla och brist på pengar. Vi lämnade då över en gåva på 2800
dollar, som var vårt pastorats julottekollekter och andra gåvor. Nu, ett
halvår senare, undrade vi över om man kunnat använda våra pengar:När vi steg ur bussen i Ivenetz stod hela församlingen uppställd i led. Så
följde välkomstceremonin. En kvinna i folkdräkt kom fram och lämnade med ett
stort bröd på en broderad duk. Ovanpå brödet var bakat ett kors och en
fördjupning som det var salt i. Detta är det traditionella sättet i
Vitryssland att välkomna gäster. Jag fick kyssa brödet och ta emot brödet
och duken. Sedan blev det välkomsttal av en kyrkorådsledamot, som dagen till
ära hade tagit på sig alla sina krigsdekorationer. Därefter kom en svärm av
barn, iförda vita huvuddukar, och lämnade blommor till alla i vår grupp.
Sedan utbröt det spontana välkomstkramandet.Med viss bävan sneglade jag under tiden bort mot kyrkplatsen. Till min
glädje fick jag se hur kyrkans väggar nu reste sig med valv och allt. Den
har kommit en bra bit på väg. Vi fick veta att 60 procent av bygget var
finansierat med gåvor från Horred. Dessutom hade våra julottekollekter räckt
till att laga trappan till en förfallen kyrka i en annan by samt till att
hjälpa barn och gamla. Tala om välsignelse! Det kändes därför bra att vi nu
kunde lämna över kollekter och gåvor på ytterligare 3320 dollar. Nu får vi
ta ansvar för att bygget skall kunna bli färdigt. Någon sade att på det här
sättet får vårt pastorat fyra kyrkor.Kyrkan växer i Ivenetz, både själva kyrkbyggnaden och församlingen som ett
andligt tempel. Många nya har dragits in i verksamheten sedan vi var där ett
halvår tidigare. Fader Viktor har en särskild förmåga att upprätta gatubarn,
tiggare och alkoholister och ge dem en plats i kyrkan.Dagarna som följde blev till bredden fyllda av intryck. Det går inte att här
berätta om allt, om all mänsklig värme som strömmade emot oss. Det får i
stället bli ett antal informationskvällar i våra församlingshem under
hösten. Men alla resenärer var ense om att man är inte längre riktigt samma
människa som före resan till Vitryssland.ANDERS BROGREN