Den Korsfäste bidar tiden ovanför myskuddarna

Ett sommarkåseri

Mitt liv som pensionerad präst är betydligt mer stillsamt än det tidigare livet. De flesta dagar är ”en vanlig dag när inget särskilt händer”. Förr var det ideligen sammankomster och bjudningar av alla slag. Numera är det sällan man behöver lämna sitt fridfulla hem.

För en tid sedan blev vi emellertid bjudna till ett stort kalas ett bra stycke från Kattegatts stränder. Nu skulle vi ge oss ”ut i en värld där stora risker väntar” och till och med bli tvungna att övernatta. Problemet var dock att ute på landet där kalaset skulle äga rum finns inga hotell. Däremot råkar det finnas en stiftsgård i närheten. Skulle man möjligen våga ta in där?

Med åren har jag alltmer undvikit onödiga kontakter med Svenska kyrkans regionalpolitiska nivå, för att inte tala om den röd-gröna röran på riksplanet. Och numera är ju även stiftsgårdarna insnärjda i partipolitikens politiskt korrekta tentakler.

Jag har visserligen många fina stiftsgårdsminnen från förr i tiden. Men allteftersom den politiska korrekthetens ande brett ut sig desto mer har jag, med viss framgång, hållit mig undan från alla arrangemang i stiftets regi.

Det var därför inte utan en viss skadeglädje jag 1999 välkomnade den nya kyrkoordningen. Bortsett från att den ur allmänkyrkligt perspektiv är en absurditet såg jag de kongregationalistiska möjligheterna. Nu kunde man helt strunta i stiftet. Det visade sig också gå alldeles utmärkt.

Hustrun blev därför förvånad över mitt förslag att övernatta på en stiftsgård. Jag lugnade henne med att stiftsgårdens rumsuthyrning numera drivs av ett helt sekulärt hotellföretag. Vi kunde checka in som ett vanligt svenskt sekulariserat par.

Dessutom kunde vi roa oss med att spionera på ”Svenska kyrkan”. Då menar jag inte den riktiga svenska Kyrkan, den som fortfarande lever i sin tradition, i sin lära och, mer eller mindre i smyg, i många församlingar. Föremålet för vårt intresse skulle i stället vara den särartskyrka, som utger sig för att vara episkopal eftersom biskoparna saknar rösträtt i dess s k kyrkomöte, det postmoderna luftslottsbygge som manifesterar sig i tryckta alster och utskick från stiftskanslier och Kyrkans hus.

Allt gick enligt planerna. Inga politiskt korrekta präster eller andra välmenande kyrkoarbetare syntes till. Rummet var fräscht och fint, sängarna sköna och vi sov som små grisar efter den trevliga födelsedagsfesten. På morgonen en utmärkt frukost. Allt fungerade lika bra som på vilket hotell som helst. Så långt var allt OK.

På en hylla vid receptionen låg emellertid några buntar med färgglada broschyrer, ni vet sådana som normalt ingen människa läser, redigerade av en kommunikatör på en kommunikationsavdelning under överinseende av en kommunikationschef. Men när man står och väntar på någon eller något kan man börja bläddra i vad som helst för att få tiden att gå.

Hustrun föreslog att jag i stället för att stå och smygläsa skulle ta med mig en bunt av tryckalstren för närmare studium. Instinktivt viftade jag bort förslaget och tänkte på de tonvis med tidningar, utskick, broschyrer och skrivelser jag under åren förpassat till papperskorgen. Men, som hon påpekade, numera får jag inte några andra tidningar och tidskrifter än dem jag själv prenumererar på. Sällan eller aldrig kommer det någon post från ”Svenska kyrkan”. Jag har därför ingen aning om vad de håller på med i stiftskansliet eller Kyrkans hus.

Under min aktiva tid utvecklade jag en viss färdighet i postsortering. Jag brukade lägga den ibland flera decimeter tjocka posthögen framför mig, ställde sedan fram papperskorgen, storlek XL, mitt på golvet och gick lös på kuverten som ett mudderverk. De flesta försändelserna singlade direkt ner i avgrunden medan de som återstod förväntansfullt blev uppsprättade. Innehållet hamnade oftast i en av högarna i brevkorgarna på skrivbordet. En och annan skrivelse blev däremot omedelbart åtgärdad. Detta kallas prioritering.

Det egendomliga var att sådana papper som hamnat överst i en hög efter något år till synes av egen kraft arbetat sig ner till bottenplanet. Där kunde man någon gång, ofta i början av januari när pappersfloden tillfälligt brukade sina, göra en hastig granskning och konstatera att ärendet inte längre var aktuellt, varpå handlingen remitterades till papperskorgen. Smidigt, eller hur?

Men jag brukade också informera kyrkoråden och kyrkonämnden om hur mycket tid och besvär de blev besparade genom mina personalbesparande förvaltningstekniska åtgärder. Det visade sig nämligen att ledamöterna delade min avoghet mot kyrkobyråkraternas sysselsättningsskapande åtgärder. Nu, när är allt preskriberat, skulle jag kunna hålla kurser i byråkratibekämpning.

Men åter till denna strålande sommarmorgon på en svensk stiftsgård. Naturligtvis föll jag för frestelsen och plockade med mig av de färggranna buntarna. Det kan ändå vara intressant att veta hur ”Svenska kyrkan” numera presenterar sig.

Först läser jag foldern Ett historiskt vägval, om 50-årsminnet av beslutet om ”kvinnors rätt att prästvigas”. Jo, så står det: ”Kvinnors rätt att prästvigas.”

Vidare heter det: ”Beslutet 1958 tydliggör Svenska kyrkans teologiska hållning om alla människors lika värde. ---- Det handlar om en hel och upprättad skapelse.” Jaså, tänker jag, det låter ju fint. Men var det verkligen en upprättelse av skapelsen man tänkte på 1958? Det ser inte så ut när man läser Nils Johanssons minnesanteckningar. Fram till nu har jag trott att kyrkomötets beslut var ett resultat av politiska påtryckningar. Men så var det alltså inte. Vad regeringen, medierna och kyrkopolitikerna egentligen ville var att hela och upprätta skapelsen. Men varför sade de inget om det då?

En sida i foldern ägnas åt ett citat av kyrkoherde Margit Kolfeldt, prästvigd 1964. Att vara kvinnlig präst, säger hon, är precis som att vara manlig präst, nämligen att vara insatt i ett stort sammanhang där Guds vilja gäller. ”Ja, detta gäller ju oss alla, vi som bekänner oss vara Kristi lärjungar, oavsett om vi är präster eller ej.”

Detta låter först verkligt förlösande. I så fall är det inte mycket att bråka om. Kanske är det rent av onödigt med präster, huvudsaken är att man är insatt i det stora sammanhanget.

Men det tycks som att den citerade kyrkoherden lägger en annan innebörd i ordet ”präst” än man brukat göra under Kyrkans långa historia. Hon ser sig tydligen inte som präst i traditionell mening, vilket ju av naturliga skäl är omöjligt, men vill ändå kallas för präst och använda prästens liturgiska insignier. Intressant. Men förbryllande. För att inte säga säreget.

I hyllan finns även broschyrerna Jag har ett fantastiskt arbete[i Svenska kyrkan], Din kropp är din, Mumsa dig till en rättvisare värld och Genom fotbollen kan vi göra världen mera rättvis. Även tidningen Troligt, en tidning för dig som är medlem i Svenska kyrkans unga tar upp fotbollstemat i en intervju med Lotta Schelin som är engagerad i både ”svenska fotbolls-landslaget och i Svenska kyrkans arbete för rättvisa i världen”. På frågan ”Vad tänker du när någon säger att den är kristen?” svarar Lotta: ”Man har ju en massa fördomar om kristna, att de är fromma och alltid går i kyrkan och så. Men nu har jag ju en kompis som läser till präst och det är en vanlig tjej med sunda åsikter, så nu får jag tänka så istället. Så kristna kan väl vara allt möjligt, vem som helst.” – Ja, tänk sådana fördomar det finns, att kristna skulle vara fromma och gå i kyrkan! Men nu är den tiden alltså förbi.

Till fotbollen anknyter även Svenska kyrkans pedagogiska tidning 24tretton med artikeln Rättvisemärkt fotboll i sommar. En annan artikel i samma publikation berättar om när man begravde en mus i Gustav Vasa kyrka i Stockholm för att lära barnen om död och begravning. Den döda musen (det framgår inte om den dött en naturlig död eller om den blivit avrättad) fick ett namn (förmodligen kunde man inte döpa den eftersom den var död) och blev lagd i en kista. Prästen läste bibelordet om att ”vargen skall bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida”. Man sjöng en psalm, skriven av barnen själva och organisten improviserade en melodi. ”När kistan sänktes i graven intill kyrkan ringde Gustav Vasas kyrkklockor så att det hördes i hela Vasastan.”

En liten vinröd broschyr ger upplysningar om ”Svenska Kyrkans Unga”, som jag undrat mycket över eftersom de med sina rikskollekter blockerat flera kollektsöndagar varje år. I vårt pastorat ville ungdomarna inte vara med i denna organisation. Det räcker att vara med i församlingen och åka på läger för att träffa andra kristna ungdomar, tyckte de. Vi hade (och har fortfarande) ett stort ungdomsarbete i alla åldrar, vilket absolut inte beror på mig, snarare tvärtom. Någon ungdomspräst har jag aldrig varit, snarare tvärtom. Men jag har, med enstaka undantag, glatt mig åt ungdomarnas aktiviteter. Men Svenska Kyrkans Unga har vi inte haft behov av.

Däremot känner jag en person som råkade vara närvarande när denna organisation bildades 1993. En stiftsadjunkt skickade henne till det konstituerande mötet eftersom ”någon måste ju åka”. De tillresta delegaterna beslöt att bilda den föreslagna organisationen. Det verkliga skälet var att man genom denna organisationsform skulle kunna inkassera de statliga bidrag, som f.n. utgör 30 procent av intäkterna.

Den nya organisationen fick emellertid ett namn, jag har glömt vilket, som överdemokraterna inte tänkt sig. Efter en natts sömn kallades delegaterna åter samman och fick veta att de var tvungna att upphäva sitt tidigare beslut. Efter påtryckningar lydde dessa och antog i stället namnet ”Svenska Kyrkans Unga”. Som det heter i portalparagrafen: ”Svenska Kyrkans Unga är en demokratisk rörelse av barn och ungdomar i Svenska kyrkan.” En plantskola för blivande kyrkopolitiker.

Därefter bläddrar jag i den gratistidning som det stift ger ut inom vars gränser vi råkar befinna oss. Numrets tema är – gissa vilket! Rätt svarat! Mångfald, naturligtvis!

Jag har visserligen inte haft anledning att tro att stiftsledningen skulle vara hemfallen åt vare sig homofobi eller islamofobi. Nu visar det sig att min förmodan varit riktig. Tidningen innehåller intervjuer med såväl en hbt-person som en imam. Dock får man inte veta vad imamer anser om hbt-personer. Stiftets biskop bidrar med ett stycke islamisk mystik från Tor Andræs ”I myrtenträdgården”, om Muhammed som träffade en beduin som gjorde intryck på honom. En kyrkopolitiker hoppas att kyrkan skall ”synas mer ute i samhället och att vi kan samverka över församlingsgränserna så att vi kan behålla medlemmarna”.

Tidningen har också en artikel om mission. Författarna tycker inte att man skall hänvisa till missionsbefallningen i Matt 28 eftersom den ”passade bra in i den speciella missionsteologi som på 1800-talet var nära förknippad med västmakternas kolonialisering av Asien, Afrika och Sydamerika”. I stället är mission ”vår kallelse att vara kyrka i världen här och nu”. Uppdraget måste ständigt formuleras på nytt. Men, undrar jag, hur blir det då med det långsiktiga arbetet?

Artikelns avslutar med att formulera missionsuppdraget så här: ”We´re on a mission from God!” Citatet sägs vara hämtat från några för mig okända bröder, Jake och Elwood, som är med i en film som heter The Blues Brothers. Jag som aldrig ser några filmer förstår ingenting. Men Google kommer till min räddning. Där får jag reda på att "Blues Brothers är grabbarna som är beredda att göra vad som helst för att få lira äkta rhythm and blues. De båda gangsterbröderna Jake och Elwood Blues sprider skräck och fasa i sina försök att återuppliva sitt gamla band. Efter sig har de polisen, hämndlystna nazister och en mystisk kvinna som är ute efter att döda Jake till varje pris.” - Som sagt, uppdraget måste ständigt formuleras på nytt.

Innan vi lämnar den propra stiftsgården tar vi en titt i kyrkan, uppförd för gåvor som på sin tid samlades in i stiftets församlingar. Väl inne i den klassiskt stilrena kyrkan känner vi oss dock något desorienterade. Inredningen är vriden ett kvarts varv. Man har ställt alla stolar i en halvcirkel framför ett bord som är placerat mitt på den södra långväggen . På den östra väggen, f d korväggen, bakom sista stolsraden, hänger fortfarande det stora krucifixet. Det verkar vara bortglömt, politiskt inkorrekt, ett minne från förr. Altaret är borttaget och ersatt med några myskuddar. Den Korsfäste ser tämligen övergiven ut. Men han är ju van vid att man vänder ryggen åt honom.

Men Jesus kommer tillbaka! Kanske finns det i framtiden något litet barn som ligger bland myskuddarna och tittar upp på väggen och undrar vem det är som blivit så illa behandlad. Kanske kommer det en ny generation som inte blyges för evangelium utan som i stället vill återupprätta Jesus Kristus.

* * *

Nu undrar säkert någon läsare om allt detta är något som jag hittat på bara för att det skulle bli ett kåseri. Existerar detta stift, denna stiftsgård, dessa publikationer, denna kristofobi i verkligheten? – Ja, allt är faktiskt sant. Tyvärr.

Somliga vill kanske också veta vilket stift och vilken stiftsgård det är fråga om. Men här bjuder barmhärtigheten att låta mina läppar vara förseglade.

Anders Brogren