GYMNASTIKLOKALEN SOM BLEV KYRKA

Om S:t Laurentii kyrka i Falkenberg

av Anders Brogren

Så kallade ”övertaliga kyrkor” finns det numera gott om. På många håll existerar inte längre någon gudstjänstmenighet som söndag efter söndag samlas för att fira gudstjänst. Konstgjord andning med konserter och annan publikdragande verksamhet förekommer visserligen, särskilt under sommaren, för att man, med växlande framgång, skall ”dra folk”. Men i åtskilliga bygder är kyrkorna näst intill nedlagda. Vid senaste årsskiftet försvann mer än 400 församlingar inom Svenska kyrkan. Den ”rikstäckande folkkyrkan” har blivit ett alltmer ihåligt begrepp.

Utvecklingen, eller snarare avvecklingen, är densamma i större delen av Västeuropa. I England och Tyskland har jag själv sett kyrkor som blivit ombyggda till bostäder, butiker och restauranger. Deprimerande kan man tycka. Att gudstjänsten upphört i en kyrka innebär ju att Guds ära förminskats.

Här och var i det kyrkliga ökenlandskapet finns dock oaser med levande kristna församlingar. På något sätt överlever alltid det andliga livet hur än de yttre formerna växlar.

Situationen i vår världsdel är dock ett undantag. På de flesta håll ute i världen går den kristna kyrkan fram med kraft, inte minst i sådana länder där den möter hårt motstånd. Varje år byggs tusentals kyrkor runt om i världen. Man räknar med att 100 - 150 000 av jordens invånare blir kristna varje dag. Och då har man ändå inte räknat med de barn som föds i kristna familjer.

Det är inte heller någon naturlag att avkristningen hos oss skall fortsätta i all oändlighet. Somliga menar att vi idag snarare ser tecken till ”påkristning” i vårt land. Kyrkohistorien lär oss att nedgångstider följs av uppvaknande och väckelse. En uppgiven kyrka kan få livet tillbaka.

Hovpredikant Elis Daniel Heüman. Samtida xylografi

En energisk kyrkbyggare

S:t Laurentii kyrka i Falkenberg kan stå som en hoppfull symbol – en kyrka som efter decennier av förnedring åter blev ett levande gudstjänstrum. Den var i dåligt skick redan när Falkenberg den 1 maj 1890 fick en ung och dynamisk kyrkoherde i Elis Daniel Heüman (1859–1908). Han gjorde en rivstart redan på kyrkostämman den 28 maj, fyra veckor efter sitt tillträde. ”Kyrkan är ruskig och staden ett ovärdigt tempel”, anförde Heüman. Dessutom hade den endast sittplatser för 470 personer, en siffra som för dagens normalväxta kyrkobesökare verkar överraskande hög. Till detta kom att biskopen vid visitation den 14 maj uppmanat kyrkorådet att ”ofördröjligen taga under allvarlig ompröfning frågan om en ny kyrkas uppförande”.

En bidragande orsak var säkert också att kyrkan, som låg vid stadens gamla torg, hade hamnat i bakvatten allt eftersom centrum med det nya torget dragit sig norrut. 1886 invigdes dessutom järnvägen, som med sin dåvarande sträckning skar av ”Nedrebyn”, nuvarande ”Gamla stan”, från resten av staden. Kyrkan omgavs av mindre representativa hus, bebodda av fattiga hantverkare och sjömän. Det fanns faktiskt rivningsbeslut på denna bebyggelse ända fram till 1985. Numera är dock denna stadsdel Falkenbergs främsta turistiska sevärdhet.

Heüman hade redan ordnat med en arkitekt, nämligen den produktive Adrian Pettersson (1835–1912) från Göteborg. Den nya kyrkan skulle byggas av granit i s k cyklopverk intill den likaledes av Pettersson ritade järnvägsstationen, något som tilltalade Heüman som ville vara en präst i tiden. Därtill skulle man bygga en ny prästgård som pendang till stinsbostaden.

Kostnaden för kyrkan skulle inte överstiga 60 000 kr. Finansieringen var klar. Större delen av beloppet kunde lånas till bara 4 procents ränta från köpman Oscar Dickson i Göteborg. Som motprestation för den låga räntan krävde Dickson endast att få att arrendera stadens laxfiske på oförändrade villkor i ytterligare 15 år. Heümans morbror, tillika stadens rikaste man, doktor Björck, utlovade 6000 kronor till prästgårdsbygget. Ytterligare donationer utlovades från flera av stadens honoratiores. Allt skulle vara färdigt före utgången av år 1892, ett löfte som kunde tyckas ha varit övermodigt.

Men Heüman höll sitt ord. Med ett ångdrivets expressloks energi och hastighet övervann han alla hinder. Kyrkan invigdes redan på fredagen den 14 oktober 1892.

Samma år utnämndes Heüman av Oscar II till hovpredikant. Kungen kom att fästa sig vid den livfulle och engagerade prästen. Snart nog blev Heüman av kungen personligen kallad till kyrkoherde i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Denne tillträdde den nya tjänsten 1897, på vilken han 1908 utmattad stupade på sin post, endast 49 år gammal. Då hade han låtit bygga Gustav Vasa och Matteus kyrkor och sett till att den stora församlingen delades upp i tre församlingar samtidigt som han bekämpat den liberala teologin och gjort stora insatser för samhällets små och fattiga.

Kyrkan blir gymnastiklokal

Men vad skulle man ta sig till med den gamla kyrkan? Heüman, som även var mycket intresserad av skolan, tänkte sig att den kunde ”apteras” till skolsalar, men efter skolrådets avstyrkande hänsköt kyrkostämman frågan till folkskoleinspektören som hellre ville bygga en helt ny skola. Det blev Västra Folkskolan, sedermera Möllevägsskolan, som byggdes 1897–99 och som kommer att läggas ner efter läsåret 2006-07.

Den gamla kyrkan lämnades öde. En kyrkostämma i december 1894 uppdrog åt kyrkorådet att besluta om försäljning av kyrkans inventarier även om en av stämmodeltagarna, litteratören Möller, önskade att man skulle behålla ljuskronorna. Det naturliga hade väl varit att sedan riva den. Så gjorde man i grannsocknarna Vinberg, Årstad, Okome, Köinge och Alfshög som vid denna tid fick nya kyrkor. Men kanske drog man sig för att använda dynamit mitt inne i bebyggelsen. Hur som helst fick kyrkan stå kvar.

Sedan Heüman ångat vidare till Stockholm fick den nye kyrkoherden David Davidsson (1850–1938) ta över frågan om den övertaliga kyrkans användning. ”Det gällde att finna någon lämplig användning för kyrkan om man inte skulle nödgas riva den”, skriver landsantikvarie Sven Axel Hallbäck, dotterson till Davidsson. ”Senare fick den dessbättre sin renässans, och det skall till prostens heder sägas att detta verkligen gladde honom.”

Med tidens brist på förståelse för kulturarvet var det kanske ett mindre dåligt alternativ när kyrkorådet i september 1897 beslöt att ”upplåta gamla kyrkan till gymnastiklokal för Elementarskolans [föregångaren till realskolan] elever, och att anslå nödiga medel för borttagande af bänkarna å norra sidan för beredandet af utrymme för gymnastiköfningarna.” Vid följande sammanträde gav kyrkorådet bifall till ”privata gymnastikföreningen” att få ha sina övningar i gamla kyrkan.

För att hålla nere kostnaden för brandförsäkringen beslöt kyrkorådet i augusti 1898 att låta riva två tillbyggnader av trä, en sakristia på kyrkans norra sida och ett vapenhus på dess södra. Fönster och murverk skulle repareras samt rökkanalen för kaminen förändras. Men nödvändiga medel saknades. Inte förrän 1903 kunde reparation och ombyggnad genomföras sedan Falkenbergs sparbank anslagit 3500 kronor ”att användas till gamla kyrkans inre och yttre reparation och iordningställande för gymnastiköfningars, konserters och allmänna föreläsningars hållande”.

Nu kunde ”panel till behöflig höjd anbringas å väggarne”. Kyrkan försågs med ribbstolar och en bjälke tvärs över kyrkorummet som vilade på två pelare och från vilken sex klätterlinor hängde ner. Taket reparerades och försågs med tjärförhydningspapp. Kaminen flyttades till mitten av gaveln, alltså till den tidigare platsen för altaret. Spetsbågeportalen på kyrkans södra sida murades igen. Kostnaden kunde i viss mån balanseras genom att inventarier från kyrkan avyttrades för 226 kronor. Orgeln från 1803, byggd av den framstående Olof Schwan, såldes för 100 kronor till godtemplarlogen, som i sin tur sålde den vidare. Nummertavlan hamnade i Morups kyrka. Överblivet virke från reparationen såldes på offentlig auktion.

Det visade sig dock att även tornet behövde en översyn. Församlingen tvingades därför ta upp ett lån om 1500 kronor i sparbanken. Hela reparationen gick på 4873 kronor.

Men det gällde att också få intäkter. Kyrkorådet beslöt därför om följande taxa när kyrkan uppläts i kommersiellt syfte: ”5 kr för en bruttoinkomst understigande 50 kr; 10% av en dylik inkomst understigande 100 kr samt 15% af hvarje sådan inkomst som uppgår till högre belopp.” Efter debatt och omröstning beslöts även följande: ”För religiösa eller politiska föredrag eller sammankomster må kyrkan dock icke upplåtas.”

Konsertverksamheten var livlig. Kyrkan behövde en egen flygel. En begagnad sådan inköptes i april 1904 för 650 kronor från Billbergs pianofabrik i Göteborg. Avgiften för att spela på flygeln fastställdes till 5 kronor för en bruttoinkomst ej överstigande 100 kronor samt 10 kronor när intäkten gick däröver. Samma år försågs kyrkan med elektricitet.

Från Falkenbergs skytteförening kom en anhållan om att kyrkan skulle upplåtas ”för skjutöfningar med salongsgevär af gossarna vid härvarande skolor minst två gånger i veckan.” Skytteföreningens styrelse skulle ordna med ”nödiga skydds- och säkerhetsåtgärder såväl mot olyckshändelser som gymnastiklokalens skadande.” Kyrkorådet biföll den gjorda framställningen ”under villkor att de vidtagna skydds- och säkerhetsåtgärderna först besiktigas och godkännas af person som kyrkorådet utser”.

Men nu började riksantikvarien höra av sig och undrade vart kyrkans gamla ljuskronor tagit vägen. Var det ”litteratören Möller”, redaktör Axel Möller på Falkenbergs Tidning som tipsat? Kyrkorådet fick kalla fötter och avgav i december 1904 denna något krystade förklaring:

”att sedan ny kyrka blifvit uppförd 1892 alla för denna användbara inventarier m.m. blifvit från den gamla dit överförda;

att de i den senare befintliga ljuskronorna såsom olämpliga för den nya kyrkan och enligt antikvitetskännares utsago utan särskildt värde blifvit kvar i den gamla kyrkan;

att denna under flere år stått öde, under hvilken tid ljuskronorna på obekant sätt tillfogats skada;

att klockaren därföre på eget bevåg nedtagit och sönderskrufvat dem, samt nedlagt de mer eller mindre defekta delarna tillsammans med andra värdelösa metallstycken i en gammal kista;

att den gamla kyrkan flera år därefter undergick en omfattande reparation, som på kyrkorådets uppdrag verkställdes af en inom församlingen bosatt aktad och insiktsfull byggmästare;

att efter slutad reparation genom dennes försorg offentlig auktion utlystes å en del gammalt trävirke, hufvudsakligen öfverblifvet byggnads- och ställningsvirke;

att vid denna auktion af misstag kom att jämte en del gammalt skräp försäljas jämväl förenämnda gamla kista med innehåll, utan att kyrkorådet därom hade någon kännedom, än mindre därom fattat något beslut;

att då kyrkorådet en god tid efteråt fick reda på förhållandet, ingenting kunde i saken åtgöras.

Vid detta sammanträde beslöt också kyrkorådet att byta namnet ”gamla kyrkan” mot ”Falkenbergs gymnastiklokal”. Det visade sig emellertid vara svårt att glömma byggnadens ursprungliga syfte. Redan vid följande sammanträde talas det om att gymnastikkassan utbetalat 80 kronor för bestrykning av ”tornet å gamla kyrkan”.

Många aktiviteter

Det gick inte att helt utplåna kyrkkänslan. I november 1906 ansökte ”Warbergs gymnastik och atletklubb” om att nästa söndag få ha en uppvisning i gymnastik och akrobatik. Kyrkorådet ville då inte upplåta lokalen. Någon motivering angavs inte. Var det akrobatiken som inte ansågs vara passande? Var det för att uppvisningen skulle äga rum på en söndag? Eller var det helt enkelt för att ansökan kom från Varberg?

Samtidigt beslöt kyrkorådet att avgiften för upplåtande till kyrkokonserter skulle vara 25 kronor förutom kostnad för belysning och betjäning.

Annons från tiden när det var bio i kyrkan.

Redan från 1902 hade olika filmförevisare använt sig av ”gymnastiklokalen”. Elof Karlsson med Biograf-Teatern Falken etablerade sig där hösten 1907 med visningar på lördagar, söndagar och ibland onsdagar. Redan 1910 stoppades dock biografverksamheten. Kyrkorådets beslut lyder: ”På grund af de olägenheter som, särskildt ur hygienisk synpunkt, gifvit sig tillkänna genom gymnastiklokalens upplåtande för biografförevisningar, beslöt kyrkorådet att hädanefter icke upplåta lokalen för dylika förevisningar.” Man undrar vad som menades med ”ur hygienisk synpunkt”? Kastade publiken snus och godispapper på golvet? Eller syftade man på den mentalhygieniska vådan?

Även Frälsningsarmén, som ansökte om att få ha en musikfest i gymnastiklokalen den 18 november 1912, nekades tillträde med följande motivering: ” Då enligt förut fattat beslut lokalen ej får upplåtas för religiösa och politiska föredrag eller tillställningar och denna musikfest, som enligt uppgift skall vara en afskedsfest, uppenbarligen afser att vara reklam för frälsningsarméns religiösa verksamhet, så beslöt kyrkorådet att afslå den gjorda framställningen.”

I september 1911 påpekade kyrkorådet att man i inkomst- och utgiftsstaten för 1912 skulle anvisa medel till ”gamla kyrkans uppvärmning och städning och för nattvardsbarnens undervisning där inkomster af konserter, föreläsningar, gymnastik m.m. icke längre förslå till utgifterna”. Således användes kyrkan vid denna tid även för ett kyrkligt ändamål, nämligen konfirmationsundervisning.

Föreningslivet i Gamla kyrkan tycks under följande år ha gått sin gilla gång så vitt man kan avläsa i protokollen. Där förekom konserter samt föreläsningar anordnade av Falkenbergs föreläsningsförening som fick tillgång till lokalen mot en årlig avgift om 50 kronor. Smärre reparationer utfördes, ny kamin inköptes, nytt staket anskaffades, stenläggning mellan torningången och gatan kom till stånd.

Men 1922 inträffade en förändring Skolan hade vid denna tid fått egen gymnastiksal och behövde därför inte längre använda sig av Gamla kyrkan. Städerskan Hilma Svensson fick nu sin lön sänkt från 50 till 30 kronor i månaden eftersom det uppstod vad som numera kallas arbetsbrist. Hädanefter behövde hon nämligen endast städa efter konfirmandundervisningen.

Gymnastiklokalen före återställandet. På podiet står flygeln.
Till höger kaminen som sedan flyttades åt mitten. Foto från 1920-talet av S André.

Gymnastiklokalen sedd mot läktaren. Vid takfoten syns märken efter ribbstolarna.
Några målningar hade ännu inte upptäckts. Foto från 1920-talet av S André.

Kyrkan skall återställas

Det fanns emellertid många fromma och kyrkliga Falkenbergsbor som under tre decennier lidit av att deras gamla kyrka blivit profanerad. En av dem var kyrkvärden Axel Ericsson (1870–1959). Han hade egentligen önskat att bli präst och därför läst några år vid Latinläroverket i Göteborg. Men eftersom hemmet var fattigt – fadern var sjöman – fick han avbryta sina studier och blev i stället springpojke på Göteborgs Banks kontor i Falkenberg. Han arbetade sig upp och slutade som bankdirektör och kyrklig förtroendeman. Varje söndag satt han i Falkenbergs nya kyrka och antecknade under predikan. Hemma renskrev han sedan sina anteckningar.

Vid kyrkostämman den 25 oktober 1922 lade Axel Ericsson fram följande motion: ”Att det måtte uppdragas till kyrkorådet att till kyrkostämman inkomma med förslag om att gamla kyrkan, sedan den nu icke längre behöver tagas i anspråk för folkskolans räkning, försättes i ett värdigt skick och att beslut fattas och föreskrifter meddelas om dess framtida användning.”

Vid följande stämma, den 19 december, beslöts att remittera ärendet till kyrkorådet för utredning och förslag. Kyrkorådet i sin tur uppdrog åt prosten Davidsson att sätta sig i förbindelse med någon expert från Kungl. Byggnadsstyrelsen för att få fram ett lämpligt förslag.

Byggnadsstyrelsen föreslog den unge arkitekten Hakon Ahlberg (1891-1984). Han hade blivit känd i Västsverige genom sin konstindustripaviljong på Göteborgsutställningen 1923. I Falkenberg hade han ritat en uppmärksammad villa, Olsgården, på Strandvägen 7 åt Gerda Olsson, innehavare av Falkenbergs stadshotell. Dessutom var han känd i bygden eftersom hans far var kontraktsprost och kyrkoherde i Harplinge.

Ahlberg anlitades och föreslog att man skulle ”försätta kyrkans inre i ett värdigt och användbart skick såsom församlingssal”. Alla befintliga gymnastikredskap som bommar och ribbstolar skulle avlägsnas och de kvarblivna hålen i golv, väggar och tak skulle lagas. Podiet vid altarväggen skulle byggas ut till hela kyrkans bredd. Kyrksalen skulle få ny inredning med fasta bänkar. Kapprum med kapprumsdiskar och bakom dessa kapphyllor med förnicklade klädkrokar skulle inredas under läktaren. På bägge sidor av vindfånget utanför vapenhuset skulle inredas rum för biljettförsäljning med dörrar försedda med biljettluckor. Elektrisk ström för belysning och delvis för uppvärmning skulle ledas in.

När putsen knackades bort upptäcktes att väggarna var bemålade med druvklasar.
Den gamla nummertavlan återlämnades från Morups kyrka. Foto: A. Brogren.

Målningar upptäcks

Förslaget behandlades i kyrkorådet, fastställdes vid en kyrkostämma den 23 oktober 1923 och gick sedan vidare till Byggnadsstyrelsen, som visserligen gav sitt godkännande men dock ville att man först skulle undersöka om det möjligen kunde finnas kalkmålningar under väggarnas yttre putslager. På förslag av Riksantikvarieämbetet anlitades för denna uppgift arkitekt Axel Forssén i Göteborg, känd från många västsvenska kyrkorestaureringar under förra delen av 1900-talet.

Det var som man ”befarade”. Den 4 juli 1924 knackade Forssén och konservator Larsson från Skövde undan en del puts och murbruk vid det främsta fönstret på södra väggen. Där hittade man några slingor och druvklasar i röd och gråblå färgton. Därefter fann man bilder ur Nya Testamentet med inskriptioner. Det visade sig att väggarna var täckta av kalkmålningar från 1500-talet. De hade blivit överkalkade 1804 i en tid som hyllade modernitet, upplysning och förnuft och därför målade över sådant som ansågs vara primitivt.

I kyrkorådet började man bli orolig för de kostnader fyndet skulle dra med sig. Man beslöt att Forsséns rapport skulle sändas till arkitekt Ahlberg i Stockholm för vidare befordran till Riksantikvarieämbetet samt till Byggnadsstyrelsen för att ”inhämta dess och riksantikvariens uttalande i fråga om vad som måste [understruket] åtgöras….” Man önskade också få veta om ”möjlighet finnes till erhållande av något bidrag från vederbörande till att återställande av förefintliga målningar, i fall detta är nödvändigt”, men Riksantikvarien framhöll att utsikterna till statsbidrag var ”mycket ringa”.

Forssén misstänkte att det också kunde finnas målningar under pärlsponten i taket. Kyrkorådet uppdrog åt byggmästare Janne Andersson att lyfta på några bräder i taket och på östra väggen, f.d. korväggen, för att se efter om där möjligen kunde finnas något men denne hittade ”lyckligtvis” ingenting. I oktober 1924 kunde man därför fatta beslut om att kyrkan skulle återställas i sitt gamla skick. Ett anslag om 3000 kronor beviljades för att ta fram målningarna på långsidorna. Arbetet anförtroddes åt konservator C L Lundin från Söderala i Hälsingland [konservator Larsson från Skövde hade hunnit avlida under tiden], som på ”ett synnerligen förtjänstfullt och av arkitekt Ahlberg lovordat sätt” tog fram och renoverade målningarna för en kostnad av 2500 kronor.

Men det bar sig inte bättre än att Lundin fann ytterligare målningar, denna gång på brädbeklädnaden över östra gaveln. Han lovade att även ta fram dessa mot ett arvode av 1500 kronor. Det var bara att gå till kyrkostämman och be om mera pengar, med ursäkten att arbetet med framtagandet och renoveringen av målningarna dragit en avsevärt större kostnad än som beräknats men att det hittills vunna resultatet vida överträffat vad man kunnat vänta sig.

Under tiden arbetade arkitekt Ahlberg vidare. Hans förslag till nya bänkar godkändes med tillägget att de skulle förses med en ”anordning för huvudbonaders placering”. Ahlberg ritade enkla ljuskronor i trä, dörrar i nedre delen av kyrkan och för läktaren samt ett smidesgaller för att skyla kaminen. Han ansåg också att orgelläktaren skulle förkortas en pelarrad, något som kyrkorådet gick med på eftersom denna åtgärd inte skulle kosta mer än 75 kronor. Vidare godkändes Ahlbergs förslag till ”ett bord eller kateder,” att placeras framme i koret, förmodligen med tanke på konfirmandundervisning och föreläsningar. Det var alltså inte fråga om något altare eftersom man inte avsåg att ha några gudstjänster i kyrkan.

I maj 1926 fattade kyrkorådet ett beslut som skulle visa sig bli kostsamt. Man antog ett muntligt anbud från byggmästare Bengtsson att för den till synes beskedliga summan av 100 kronor ”borttaga och bortföra den spontade tunna brädbeklädnaden i gamla kyrkans innertak”. Men en komplikation uppstod. Det visade sig att taket var fyllt av målningar, utförda 1753–54 av en konstnär vid namn Linkmeyer. De hade 1804 blivit överstrukna med vit limfärg, bortglömda och sedan förspikade vid reparationen 1903. Det blev till att låna ytterligare 5000 kronor i sparbanken för att ännu en gång kunna anlita konservator Lundin. Denne åtog sig att ta fram målningarna för 6725 kronor. Nu började kyrkan att bli allt värdefullare, varför man höjde brandförsäkringsvärdet till 75 000 kronor.

Taket målades 1753-54 av Linkmeyer, en i övrigt okänd konstnär. Mittfältet visar
”Den första uppståndelsen” sådan den skildras i Uppenbarelseboken kap. 20. Foto: A. Brogren.

Men inte kunde man låta de nu så påkostade takmålningarna sotas igen av röken från kaminen. Kyrkorådet beslöt att installera rökfri elektrisk värme för 3700 kronor. Dock var tekniken ännu i sin linda. Det gick flera år med olika skriftväxlingar och besiktningar innan värmen fungerade till belåtenhet.

Hos stadens drätselkammare begärde kyrkorådet att få köpa elektricitet ”för 2 öre per förbrukad Kwh, då ju därigenom ingen som hälst utgift utan tvärtom en extra inkomst tillföres staden”. Med detta affärsmässiga resonemang menade man förmodligen att Hertings kraftverk ändå alstrade mer ström än vad som gick åt i hela Falkenberg och som inte kunde tas tillvara på annat sätt eftersom stadens elnät vid den tiden inte stod i förbindelse med omvärlden. Ja, så kan man ju försöka resonera när man underhandlar med sin elleverantör!

Intresset för restaureringen växte hos församlingens medlemmar. Gåvor började att komma. Berta Lundberg, handarbetslärarinna och dotter till förre borgmästaren, skänkte en liten ljuskrona som förut tillhört kyrkan. Kyrkostämman i Morups församling beslöt att återlämna den gamla nummertavlan. Falkenbergs Träförädlingsaktiebolag skänkte ett mindre altarbord. Det tycks ha funnits en förväntan på att kyrkan inte bara skulle bli ett museum och en föreläsningslokal utan också ett rum för gudstjänst, ett Herrens hus.

Restaureringen drog en kostnad av 25 644 kronor, varav 12 164 kronor var kostnaden för framtagandet av målningarna. 2367 kronor hade kommit i gåvor, resten finansierades genom församlingens utdebitering och genom lån i Falkenbergs sparbank.

Ekdopfunten från 1500-talet återlämnades från museet i Halmstad. Foto: A. Brogren.

Museum och församlingshus

Andra söndagen efter påsk 1928 pålystes följande från predikstolen i nya kyrkan: ”Nästa lördag hålles en särskild minnes- och andaktsstund vid öppnandet av den gamla kyrkan kl 8 e.m.” Vid den välbesökta invigningen ställde prosten Davidsson frågan: ”Vartill skall kyrkan hädanefter användas?” Enligt referatet i Falkenbergs Tidning räknade han upp en mängd olika användningsområden: konfirmandundervisning, föreläsningar och föredrag, religiösa, fosterländska, pedagogiska och kulturella sammankomster, konserter, sång- och musikstunder samt ”i övrigt allt det vartill ett s.k. församlingshus eljest plägar användas”. Däremot var det inte tal om några gudstjänster.

I juni 1928 fattade kyrkorådet beslut om att kyrkan skulle bli tillgänglig för allmänheten genom att hållas öppen onsdagar kl. 11–13 samt söndagar 15–16.30, alltså som ett museum. Städerskan Hilma Svensson skulle sköta öppethållandet mot en ersättning av 25 kronor i månaden. Vad gällde konserter och föreläsningar skulle kyrkan upplåtas mot en avgift av 10% av bruttoinkomsten (entréavgifterna), dock minst 20 kronor, med rätt för kyrkoherden och kyrkvärden att ”dels nedsätta avgiften för i staden befintliga personer eller korporationer, dels avgiftsfritt upplåta den för välgörande ändamål”. Enligt ett senare beslut behövde Falkenbergs föreläsningsförening bara betala 12 kronor per tillfälle. Som hjälp för föreläsningarna inköptes även ett s k balloptikon för 400 kronor. Detta var en apparat i vilken man kunde lägga in t ex illustrerade böcker så att publiken kunde se bilderna projicerade på väggen.

Men var detta verkligen vad församlingsborna tänkt sig? Många gamla Falkenbergsbor hade, enligt Davidsson, fått tårar i ögonen då de för första gången såg sin restaurerade kyrka. Uppenbarligen fanns det en förväntan från församlingens medlemmar att kyrkan skulle bli ett Herrens hus. I november tvingades kyrkorådet därför fatta beslut om avgifter för ”enskilda förrättningar i gamla kyrkan”, d v s dop, vigsel och begravning. Samma belopp som i nya kyrkan skulle gälla, vilket innebar 25 kronor till kyrkan, 10 kronor till organisten samt 5 kronor till kyrkvaktmästaren.

Kyrkan förkyrkligas

Man kan ana en kamp mellan dem som bara såg kyrkan som ett museum och dem som ville att den skulle vara ett gudstjänstrum. I maj 1928 fick den då 77-årige Davidsson en adjunkt till hjälp, nämligen den nyprästvigde Olle Karlne (1900–1976), sedermera kyrkoherde i Onsala. Denne hade tagit intryck av nyare strömningar som vände sig bort från 1800-talets individualistiska fromhet och i stället anknöt till det allmänkyrkliga arvet med dess känsla för den gemensamma liturgin. Den unge prästen blev en populär konfirmandlärare. Inför konfirmationen kallade han till föräldramöte med en föredragshållare ända från Stockholm, nämligen pastor Tord Ström från Svenska kyrkans diakonistyrelse, far till sedermera biskopen Ingmar Ström. Även efter konfirmationen samlade Karlne sina konfirmander. Så här lät det från predikstolen den 3:e söndagen efter trefaldighet 1929: ”Pastor Karlnes forna konfirmander torde samlas i Gamla Kyrkan idag kl. 6.” Pålysningen var densamma inför de följande samlingarna som ägde rum den 6 oktober och den 12 januari 1930. Men den 3 mars hette det: ”Pastor Karlnes forna konfirmander samlas idag kl. 6 å vanligt ställe.” Davidsson undvek att över huvud taget benämna ”gamla kyrkan”, förmodligen ett sätt att freda sig mot Karlnes ”kyrkligare” önskemål.

Inför nästa konfirmandsamling hade Davidsson gett upp sitt motstånd. Efter hans inskrivna kungörelser för söndagenen den 21 september har Karlnes handstil tillfogat: ”Pastor Karlnes forna konfirmander samlas i S:t Laurentii kyrka kl. 6 i dag.”

Den unge pastorn, influerad av en gryende kyrklig förnyelserörelse, ville alltså återerövra kyrkans gamla namn. Men även dess gamla funktion. Redan på allhelgonadagen 1929 hölls en aftongudstjänst i gamla kyrkan, förmodligen på förslag av Karlne. Även den 6:e söndagen efter trefaldighet 1930, mitt i sommaren, hölls där en aftongudstjänst. Måndagen i stilla veckan 1931 hade man i gamla kyrkan en församlingsafton ”till förmån för konfirmanderna”. Den skulle vara ”till inledning av den heliga lidandesveckan”. Vid domssöndagen 1931 har Davidsson slutligen gett upp sitt motstånd, för då har han själv skrivit: ”Missionsföredrag hålles i S:t Laurentii kyrka nästa onsdag kl. 8 e.m.”

Olle Karlne, som jag kände väl, brukade säga när han talade om gamla tider, att ”farbror Davidsson var alltid så snäll mot mig”!

Kyrkans urverk sattes i stånd 1931 och nya urtavlor anskaffades, allt på bekostnad av urmakare Ernst Andersson. Kyrkorådet beslöt att ”härför till honom framföra ej bott sitt eget varma tack utan jämväl församlingens och särskilt de gamla falkenbergsbornas stora tacksamhet”.

Sedan Karlne blivit fabrikspredikant i Rydboholm efterträddes han av den likasinnade Gustaf Grände (1900–1980), sedermera kyrkoherde i Tvååker. Denne fick rycka in som vice pastor när Davidsson blev emeritus 1932. Hädanefter står det alltid ”S:t Laurentii kyrka” i kungörelseboken. Sommaren 1932 tycks Grände till och med ha haft morgonbön i S:t Laurentii varje vardag. Under Grändes ordförandeskap överlade kyrkorådet om att återföra den altartavla som placerats i den nya kyrkans kor, något som dock aldrig kom till stånd. Vidare beslöts att den gamla nummertavlan inte bara skulle vara ett museiföremål utan också göras i ordning ”så att den kan tagas i bruk för sitt avsedda ändamål”.

Krona från Danmark

Den 13 juni 1932 fyllde konsul John Skantze, Bryggeriaktiebolaget Falkens grundare, 60 år. Inför sin födelsedag hade han varit i kontakt med Det Nationalhistoriske Museum på Fredriksborgs slott i Danmark, som 1897 inköpt en av kyrkans ljuskronor. Den hade nämligen dansk anknytning eftersom den 1693 skänktes till Falkenbergs kyrka av några borgare i Köpenhamn. Förmodligen hade dessa sina rötter i Falkenberg men valde att flytta till huvudstaden efter att Halland 1645 kommit under svensk välde. Museumsinspektør Andrup var storsint och gick med på Skantzes begäran att köpa tillbaka kronan, även om han var medveten om ”at det vil væke nogen Kritik, at dette Stycke udføres av Landet, men vi finer, at den nu vil havne paa sin rette Plads”.

I sitt gåvobrev skriver Skantze att den gamla kyrkan länge använts till annat ändamål. ”Under denna vår gamla kyrkas förnedringstid avyttrades dess förnämsta prydnader och däribland ovannämnda ljuskrona, som hamnade på Fredriksborgs slott, där den hängt sedan år 1897. Genom tillmötesgående från vederbörande myndigheter i Danmark har det varit mig möjligt att förvärva denna ljuskrona och det bereder mig nu en stor glädje att kunna överlämna den till Falkenberg igen för att åter upphängas i vår vackra gamla kyrka såsom en av dess minnesrikaste klenoder.” Som ”ett varaktigt uttryck för församlingens tacksamhet” skulle kronan förses med en silverplåt för att hugfästa händelsen.

Kyrkolinjen segrar

I och med att Gustaf Ahlberg (1884–1971, ej släkt med arkitekten) tillträdde som kyrkoherde 1933 befästes den kyrkliga linjen. Vid sitt första kyrkorådssammanträde i maj 1933 tog Ahlberg upp frågan om kyrkans användning. Rådet förenade sig om åsikten ”att S:t Laurentii kyrka vore ett vigt rum, och att man av pietet härför skulle söka att mer och mer få detta in i allmänhetens medvetande och att kyrkan därför ej skulle upplåtas för ändamål eller sammankomster, som vore främmande för dess ursprungliga syfte eller verka i motsatt riktning eller som vore för pietetskänslan stötande. Till erinran härom beslöts att låta uppsätta ytterligare anslag å eller vid dörren framme i koret och påpekades särskilt för beaktande, att t. ex. män ej finge behålla huvudbonaden på inne i helgedomen eller rökning där äga rum. Vidare betonades att söndagens helgd skulle värnas om, varför hänsyn skulle tagas vid beviljande av upplåtelse av kyrkan.” Dessutom beslöts att inköpa 50 psalmböcker ”för användning vid begravningar i kyrkorna”. Man hade alltså börjat hålla begravningsgudstjänster i S:t Laurentii.

Nattvardsförhör och katekesförklaringar flyttades nu över till S:t Laurentii. Från och med 1934 dubblerades julbönen så att man kunde välja mellan nya kyrkan eller S:t Laurentii. Från och med 1948 infördes andaktsstunder på torsdagskvällarna. Sommaren 1950 återkom Grändes initiativ från 1932 med ”kort aftonbön kl. 8 e. m.” på vardagar. Från 1941 hölls de flesta passionspredikningarna i S:t Laurentii. Från 1942 flyttade även tingspredikningarna över dit. Söndagliga högmässor har däremot inte förekommit utom under den nya kyrkans renovering 1958.

I maj 1933 beslöt kyrkorådet att beställa en knäfallspall till altaret samt framförde ”sitt varma tack och glädje över” en gåva om 255 kronor som genom pastor Grände överlämnats från 1921 års konfirmanders kyrkliga arbetsgrupp ”till antependium å altaret i S:t Laurentii kyrka”.

Den f d gymnastiklokalen blev allt mer använd för gudstjänster och förrättningar. Man behövde därför en sakristia. Uppdraget att lösa frågan gick till Carl Landsten, en person som var församlingen till stor hjälp i olika byggnadstekniska frågor. Denne var egentligen byggmästare men fungerade också som arkitekt. Han föreslog att man skulle klä in ett galler framme i koret med det då nya materialet Treetex och på så sätt få en sakristia på 1 kvadratmeter!

Byggnadsstyrelsen lät frågan utredas av Hakon Ahlberg, som gjort det ursprungliga restaureringsförslaget och som sedan dess blivit ett stort namn, både som grundare av Sveriges Arkitekters Riksförbund (SAR) och som slottsarkitekt vid restaureringen av Gripsholms slott. Ahlberg anförde att det visserligen är en fördel att ha tillgång till en sakristia ”då kyrkan vid vissa tillfällen användes för gudstjänstbruk, vilket vid dess restaurering icke ursprungligen var avsett”. Ahlberg var dock starkt negativ till Landstens förslag. ”Oavsett att sakristian blir alltför trång, så måste det verka störande och föga värdigt att se prästen utträda ur detta skåp omedelbart invid altaret med dörren riktad mot åskådarna. Denna skåpanordning med icke mer än 1 m² golvyta måste ovillkorligen föra tanken på klädskåp, telefonhytt, toalett el. dyl.” Ahlberg ville hellre att man skulle göra i ordning en sakristia under läktaren och visade sig därigenom vara liturgiskt framsynt: ”Ur liturgisk synpunkt torde det också vara riktigt och giva ett värdigare intryck att prästen nedifrån kommer upp mot altaret.”

Kyrkorådet fann det ”av flera anledningar” vara olämpligt med sakristia under läktaren. Hellre ville man då bygga en utvändig sakristia på den gamlas plats, men detta förslag tycks ha tynat bort. Det återkommer inte i protokollen. Till slut blev det ändå en sakristia under läktaren.

Att den gamla kyrkan blivit en populär vigselkyrka visar sig i kyrkorådets beslut i september 1935 att anskaffa nya vigselbevis med bild av S:t Laurentii på framsidan.

Då kyrkan togs ur bruk hade dopfunten deponerats på Hallands museum i Halmstad. Kyrkorådet tillskrev museet och förklarade att S:t Laurentii kyrka nu blivit renoverad och ”mer och mer användes för sitt ursprungliga ändamålen, varför ett anlitande av museet för dess värdiga tillvaratagande icke längre är erforderligt” och att församlingen därför önskade få tillbaka sin egendom. På själva julaftonen 1935, lagom till julbönen, överfördes den gamla dopfunten från 1500-talet, huggen i ek, till sin ursprungliga plats. Själva dopskålen i koppar hade blivit kvar i församlingens ägo.

Vid samma julbön invigdes ett par nya kyrkklockor, tillverkade av Ohlssons klockgjuteri i Ystad, bekostade genom en insamling som startats av Falkenbergs Tidning. Dessutom kunde man ta i bruk ett par glasvaser som förut tillhört kyrkan och som nu överlämnades som gåva av Falkenbergs sparbank.

Hösten 1938 undersöktes golvet. Två gravstenar blev frilagda. Koret höjdes upp och blev belagt med kalksten. Altarbord och altarring, ritade av arkitekt Harald Wadsjö, togs i bruk.

Beslutsvånda kring kor och predikstol

Frågan om predikstol kom emellertid att bli en långkörare under fyra decennier. Först försökte kyrkorådet förvärva Källsjö kyrkas gamla predikstol. När detta inte gick vände man sig i november 1935 till arkitekt Wadsjö, som tidigare ritat en predikstol i Snöstorps kyrka och som nära samarbetat med Hakon Ahlberg. Wadsjö levererade två alternativ, ett enklare och ett mera påkostat. Kyrkorådet förordade det enklare, men ansåg sedermera att även detta blev för dyrt. Wadsjös förslag innebar att predikstolen skulle förses med skulpturer. Av kostnadsskäl kom de aldrig till stånd. Hösten 1940 beslöt man anlita Falkenbergs snickerifabrik som predikstolsentreprenör. Den dekorationsmålning som erbjöds av den kände kyrkmålaren Erik Abrahamsson för 620 kronor fick anstå tills vidare. Man fick nöja sig med ”en svag färgton”. Följande år fick emellertid Abrahamsson utföra textning av två fält på predikstolen för 100 kronor.

Abrahamssons samarbete med kyrkorådet utföll väl. Han fick ytterligare 75 kronor för att göra en skiss ”för korets framtida prydande”. Skissen föll i smaken. Abrahamsson skulle få ytterligare 40 kronor för att ”förfärdiga kartonger i full storlek utvisande de blivande glasmålningarna i koret över altaret”. Och inte nog med detta – i januari 1941 beslöt kyrkorådet att omedelbart beställa träarbetet för en triptyk, en altartavla, samt uppdrog åt Abrahamsson att utföra det konstnärliga målningsarbetet. Men arbetet kom aldrig till stånd. Alltsammans stupade på Byggnadsstyrelsens avslag, som kom som en kalldusch senare på hösten. Kyrkorådet slickade sina sår och ”ansåg alltfort att det föreslagna vore av värde att få utfört och att kyrkans utseende skulle vinna därpå”. Men man fick nöja sig med att avvakta frågans vidare utveckling.

Kyrkorådet funderade i tolv år och hade under tiden bl a kontakt med konstnären Gunnar Torhamn. Men plötsligt fick frågan en oväntad lösning. Stadsarkitekten i Halmstad Fredrik Wetterqvist gjorde en undersökning av koret och konstaterade att där fanns ett igenmurat fönster. Wetterqvist gjorde förslag på hur fönstret skulle tas upp och glasas, ett förslag som Byggnadsstyrelsen godkände 1954. Altaret försågs med ett snidat krucifix från Oberammergau. Detta kom senare att placeras i själva fönstret.

1954 inköptes även två lampetter som tidigare tillhört kyrkan för 450 kronor. Dessutom köptes för begravningar ett svart antependium samt ytterligare en prästkappa ”enär det ofta hände att två präster tjänstgjorde där”.

Orgelinsamling

Gåvorna fortsatte att strömma in. Nykterhetsföreningen Seger som upphörde med verksamheten skänkte hela sin kassabehållning om 334 kronor att delas mellan församlingshemmets byggnadsfond och S:t Laurentii kyrka. En blomsterstiftelse för att kanalisera gåvor till kyrkan bildades 1948. Kyrkliga ungdomskretsen skänkte två ljuskronor. Den nye organisten Gunnemar Carlstedt tog initiativ till en orgelfond – dittills hade man fått nöja sig med ett orgelharmonium. På kort tid insamlades mer än 11 000 kronor, varför kyrkorådet i juni 1953 beslöt att beställa en orgel för 25 000 kronor av orgelbyggmästare Nils Hammarberg i Göteborg. En särskild sykrets, senare kallad S:t Laurentiikretsen, bildades för orgelfonden och samlade in ytterligare 5296 kronor vid en påskförsäljning 1954. Orgeln försågs i den då förhärskande ”orgelrörelsens” anda med en ljus intonation, som med åren kom att upplevas som alltför gäll. 1978 fick Hammarberg därför göra en ny orgel.

Predikstolen, huggen i ask av Falkenbergskonstnären Tore Heby,
visar hur Jesus uppväcker Jairi dotter. Foto: A. Brogren.

Predikstolen igen

Predikstolen var dock fortfarande ett bekymmer. Den av Wadsjö ritade upplevdes både som ofullbordad och alltför dominerande. S:t Laurentiikretsen önskade skänka en ny predikstol och började 1961 att samla in pengar för ändamålet. En predikstolskommitté bestående av kyrkoherden, två kyrkorådsledamöter samt två medlemmar i S:t Laurentiikretsen bildades 1972. Kommittén tog kontakt med Falkenbergskonstnären Tore Heby, som skulpterade en predikstol i laminerad ask med motivet ”Jesus uppväcker Jairi dotter”. Den vann S:t Laurentiikretsens och kyrkorådets bevågenhet medan domkapitlet och landsantikvarien ställde sig avvisande. Enligt domkapitlet skulle den stå ”hårt och oförmedlat mot kyrkans känsliga interiör”. Riksantikvarieämbetet ansåg att den ”skulle te sig som ett helt främmande inslag i detta rum” och medgav därför inte att den nya predikstolen insattes i kyrkan.

Frågan gick i stå. För att komma vidare lät man även Heby göra ett förslag till en ny genombruten altarring som bättre skulle harmoniera med predikstolen. Landsantikvarien var fortfarande avvisande men nu gav domkapitlet – ”med tvekan” – med sig med hänvisning till ”församlingens starkt uttalade önskan, nuvarande predikstols inte tillfredsställande funktion på grund av utformning och placering, och till att färgerna på Hebys predikstol ansluter till kyrkan i övrigt i visst hänseende och till den samtidigt föreslagna modifieringen av altarringen, som skulle bättre överensstämma beträffande färg och formelement”.

Riksantikvarieämbetet tyckte fortfarande att Hebys predikstol inte var anpassad till kyrkorummet men ansåg sig dock med särskild hänsyn till domkapitlet yttrande ”icke kunna motsätta sig församlingen starka önskan om inplacering av den föreslagna predikstolen” och gav sålunda sitt medgivande i juni 1978. Hebys predikstol kom på plats, kompletterad 1988 med samme konstnärs altarring som bärs upp av stiliserade pingstliljor. Ett nytt fristående altare av slammat tegel, formgivet av förre stadsarkitekten Carl Estmar, kom samtidigt på plats.

Så var då predikstolsfrågan löst efter 40 års mödor. Men idag används predikstolen sällan eller aldrig eftersom de mikrofonförsedda prästerna numera predikar på gången.

Votivskeppet skänktes 1974 av kyrkvärden Anna Skantze. Foto: A. Brogren.

Kyrkans skepp

En förnämlig gåva fick kyrkan den 7 juni 1974 av kyrkvärden Anna Skantze, som skänkte ett votivskepp, en tremastad toppsegelskonare, 170 cm lång, tillverkad av varvsarbetaren Allan Bengtsson. I gåvobrevet skrev hon: ”Den 7 juni blir det nämligen jämnt 20 år sedan min make, bryggmästare Olof Skantze, gick bort vid en explosion i motorn ombord på hans segelbåt Scheherazade. Vid detta tillfälle räddades på ett underbart sätt våra två yngsta barn Ingela och Frank samt tre andra personer. Det är i djup tacksamhet för deras räddning jag skänker denna gåva. ---- Jag hoppas att kyrkorådet ville mottaga votivskeppet som en erinran om hur Gud alltid styr våra öden till det bästa.”

Med dessa ord av Anna Skantze kan vi konstatera att Gud också styr Kyrkans skepp till det bästa. Så har Han gjort med S:t Laurentii kyrka under dess seglats genom förnedring, nära undergång, till att åter bli ett värdigt Herrens hus. På samma sätt kan Han också styra Svenska kyrkans öden ur förnedringens malströmmar till upprättelse och nytt liv.

Interiör av S:t Laurentii kyrka 2006. Foto: A. Brogren.

Källor:

Protokoll och handlingar i Falkenbergs kyrkoarkiv.

Handlingar i Falkenbergs kommunarkiv, samlade av förre stadsarkitekten Carl Estmar.

Tryckta arbeten:

Ahlberg, Bo: S:t Laurentii kyrka i Falkenberg. En vägledning. 1956.

Berg, Paul: Elis Daniel Heüman. I En julbok till församlingarna i Göteborgs stift. 1929.

Estmar, Carl: Biografer i Falkenberg och de första falkenbergsfilmerna, Ingår i Falkenberg – staden som hembygd. Jubileumsskrift utgiven av Falkenberg Kultur- och Hembygdsförening. 1995.

Falkenberg – stad att bevara. Utg. av Falkenbergs kommun. 1991.

Hakon Ahlberg, arkitekt & humanist. Red. av Eva Rudberg och Eva Paulsson. Utg. av Statens råd för byggnadsforskning. 1994.

Hallbäck, Sven Axel: Från tre prästgårdar i Göteborgs stift. Ingår i Gamla prästhem i Göteborgs stift, Ny samling, utg. av Bror Jansson. 1962.

Heüman, Elis Daniel: Falkenbergs nya kyrka. En beskrifning på invigningsdagen. 1892.

Ljung, Anders: Ur Falkenbergs stads historia. Del 1 och 2. 1945 och 1950.

Sträng, Arne: Heüman, Elis Daniel. Artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon. Band 18. 1969-71.

Tack till Mats Bengtsson, Thomas Ericsson, Samuel Lindeborg, Henrik Lindman och Ingela Skantze för värdefull hjälp.

Publicerad i Julhälsningar till församlingarna i Göteborgs stift 2006